Filmkultur.se

Elementärt min käre Heston. Antalet iterationer av Sir Arthur Conan Doyles litteraturhistoriska superdetektiv Sherlock Holmes på filmen är snart omöjliga att räkna. Vad som ändå tillhör ovanligheten är när amerikanska skådespelare iklär sig rollen, Robert Downey Jr är så bra att det lätt glöms bort att han är född på fel sida av Atlanten. Då tagningarna har valt allt från mörka draman till rena komedier så har valet av aktör också varierat starkt – från Basil Rathbone till Roger Moore, från Christopher Lee till Peter Cook. Jag måste ändå säga att ett av de absolut mest överraskande namnen som valt att injicera den sjuprocentiga lösningen heroin och briljera med sina deduktiva förmågor är ingen annan än Charlton Heston.

Varför just Heston kanske inte är så konstigt, filmen är nämligen baserad på en pjäs av Paul Giovanni som i sin tur baserade sin text på Doyles roman ”De fyras tecken”. I Los Angeles-uppsättningen av pjäsen i början på 80-talet spelade just Heston huvudrollen som mästaren av deduktion. The Crucifer of Blood filmatiserades direkt för tv men känns inte alls lika fast i stel tablåregi som exempelvis Sherlock Holmes i New York som också var en tv-film. Tv-filmsformatet märks framförallt i öppningsscenen i Indien och att kulisserna är av det mer framträdande slaget, annars så är det förvånansvärt bra, men det återkommer jag till senare.

Först och främst, vad handlar filmen om? Kort och gott så är det som tidigare nämnt en variation av ”De fyras tecken”. En ung kvinna anlitar Sherlock Holmes för att undersöka olyckligheterna som förföljt hennes far och dennes tre kompanjoner sedan de fyra utgöt en pakt över en förbannad skatt många år tidigare i det koloniala Indien.

Egentligen är det flera saker som gör det tydligt att filmen är gjord för TV. Bilden är tintad större delen av filmen, som ett gammalt foto. Känns som en teknik tagen från den gamle video-tiden. Ett andra tecken är att det förekommer många högtravande monologer, vilket kanske inte är så konstigt då den är baserad på en pjäs. Filmen bockar även av all sedvanlig Holmes-repertoar, att han aldrig gissar, att om man tar bort allt omöjligt så är det som en är kvar, hur än otroligt det må vara, måste vara svaret, osv. En smula högtravande som sagt och skrivande på näsan, men samtidigt är det lite av vad man får förvänta sig när det görs en ny tagning av Holmes.

Innan vi ger ett omdöme på den gamle vapenälskarens rollprestation som vår favoritmordlösare så är det värt att nämna resten av ensemblen, Edward Fox är sitt typiska brittiska jag – högfärdig, smått överspelande men alltid rolig att se, Simon Callow passar utmärkt som den smått korkade kommissarie Lestrade och Richard Johnson har utseendet för Dr Watson.

Så till slut, hur är Charlton Heston som Sherlock Holmes? Att du ens behövde fråga, självklart är han Charlton Heston. Det är varken fruktansvärt eller något att applådera. Han är Heston. Att han dessutom inte ens försöker prata brittisk engelska ska man nog snarare vara glad för än se ned på. Om man vill skandera skandal över någonting i denna film så är det scenen där Holmes iklär sig en förklädnad som hushållare av en opiumhåla och agerar ut bland de mest stereotypt rasistiska framställningar av en asiat jag sett på länge. Heston såg det högst troligt som sin chans att briljera sina ”skådespelartalanger” men istället blir det bara skrattretande. Underhållande ja, men kanske inte riktigt som de tänkt sig.

The Crucifer of Blood lyckas både vara spännande och solid underhållande trots sina brister och begränsningar. Jag blev ärligt talat smått överraskad, och det är inte ett dåligt betyg för en film som på papperet lät som ett skämt – en tv-film med Charlton Heston som Sherlock Holmes. Ni hör ju själva. En sista not värd att nämna är att det inte är någon mindre än Hestons egen son, Fraser Clarke Heston, som skrivit och regisserat filmen. Inte fy skam det.

Elegant, världsvan, mästare i kampsport, dödlig med pistol, en kvinnas dröm, sexistisk, rasistisk, korkad men ytterst kompetent och inte minst – fransk. Austin Powers kan slänga sig i väggen, för här är agent 117. Franska biosuccén har äntligen kommit till Sverige.
Året är 1955 och den franske agenten OSS 117 skickas till Kairo för att undersöka händelserna kring försvinnandet av en annan agent och ett sovjetiskt lastfartyg.

Karaktären Agent 117 är baserad på en serie kiosklitteratur av Jean Bruce och sedermera filmer inom Eurospy-genren som florerade över Europa under 60-talet i respons till James Bond-fenomenet (även om böckerna om Agent 117 slog 007 med ett antal år). Istället för att som med filmerna på 60-talet ta genren seriöst så tar Uppdrag i Kairo sig själv inte på lika stort allvar. Många har kallat filmen för en parodi, jag föredrar att kalla den en homage, det är ett kärleksbrev till genren snarare än en drift och kopierar 60-talets spionfilmsboom ända ner i scenografin, kostymerna och poserna. Jag utmanar den som kan hitta en lika läcker och detaljrik pastisch och hyllning. Det är så fantastiskt snyggt att jag skulle kunna titta på filmen utan ljud och den skulle ändå få toppbetyg.

Det är emellertid inte utseendet som gör denna film så oerhört bra utan det stavas – Jean Dujardin. Jean Dujardin är ett komiskt geni, en talang han uppvisar för omvärlden när han axlar rollen som agent 117 med den slimmade kroppen, blänkande leendet och det rungande skrattet. Dujardin fick välförtjänst pris i Cannes i år för bästa manliga huvudroll i filmen The Artist, det senaste samarbetet mellan Dujardin och Michel Hazanavicius, regissören bakom Agent 117-filmerna (ni läste rätt, tacka asagudarna för det kom en uppföljare).

Bara för att jag sitter och lyssnar på filmens soundtrack medan jag skriver detta så får jag ju inte glömma att berömma musiken. Suave, jazzig, rytmisk – om det är något som man slås allra först av när man börjar titta på filmen är hur perfekta alla beståndsdelarna känns ihop. Ljussättning, scenografi, musik, kostym, dåliga älskvärda specialeffekter. Vad som knyter samman alltihop är humorn, om vi bortser från Dujardins leende självklart. Humorn är av en subtilare sort, inte den där trycka-upp-i-ansiktet vulgariteten som vi annars är vana vid från den amerikanska kontinenten.

Att det här inte är något annat än en hyllning, det kan jag inte komma ifrån. Visst har även rosen sina taggar, filmen är inte perfekt, och tempot kan ibland kännas ojämnt. Början är också lite trevande innan man kommer in i humorn men filmen får å andra sidan höga poäng i reprisvärde då det är en av dessa filmer som bara blir roligare för varje gång man ser den. Ibland lider den även, i ärlighetens namn, av stil-före-substans syndromet (som dock uppföljaren har en större dos av) men det är nog också det värsta jag kan säga om filmen.

Se upp Sverige för Agent 117, mannen med det enorma egot har anlänt. Uppdrag i Kairo är den bästa spionkomedi jag sett. Om du inte har sett den, se den. Om du har sett den, se den igen. Nu får ni ursäkta mig, jag måste fortsätta skriva på brevet till redaktören till ”1001 filmer du måste se innan du dör” – jag har en film som måste läggas till på listan.

Lus Besson är tillbaka! Okej, jag vet inte om det är så mycket att hurra för egentligen, men det är definitivt värt att nämna. Franske regissören som representerade filmrörelsen Cinéma du look på 80-talet och gjorde de idag klassiska Det stora blå, Leon och Det femte element har det senaste decenniet ägnat sina dagar med att hålla sig borta från registolen för att istället producera och skriva filmer av ytterst varierande kvalitet. Undantagen har varit Angel-A (2005) samt de animerade filmerna om Arthur och Minimojerna. Nu, från ingenstans, har han alltså återvänt till att regissera och det med en film som när jag fick se trailern fick mig att börja lägga undan pengar för att beställa på DVD så fort den släpptes internationellt.

Vad sägs om denna premiss: Paris, 1910-talet, flygande urtidsvarelser, mumier och en kjolklädd Tomb Raider-hjältinna vid namn Adèle Blanc-Sec – en författare med smak för grävande journalistik inom det mer äventyrliga slaget. Hur fantastiskt låter inte det? Filmen börjar dessutom på det där typiska franska manéret som vi blivit vana vid efter alla Jean-Pierre Jeunets filmer - en gemytlig berättarröst som pladdrar på medan sceneriet snabbt hoppar mellan att introducera karaktärer och platser. Vi får dessutom se hur smäktande snygg filmen och karaktärerna är – alla ser ut som hämtade ur en Tintin-serie. Sedan väntar jag… och väntar… och väntar, tills jag inser att filmen aldrig kommer komma igång.

Vi introduceras till vår hjältinna, härligt spelad av Louise Bourgoin, som absolut visar på lovande karaktäristik för att vi ska vilja följa henne på fler äventyr. Allt är dessutom som sagt snyggt, väldigt snyggt, men vad filmen saknar är motivation. Nu blir det en samling scener som vi hoppar emellan och sanningen bakom plot pointen som ”drivit” hela filmen framåt får vi först reda på i tredje akten och är en ren antiklimax. Utan någon riktig antagonist och med ett motiv som vi inte får veta bakgrunden till förrän i slutet så är det svårt att känna sig engagerad. Förutom enstaka scener där Besson lyckas få till lite dragkraft så är det inget som drar historien framåt. Filmen överlever då närmast på charm allena.

Adèle and the Secret of the Mummy är ett offer för förlorad potential. Potential för att kunna ha blivit en riktigt grym film. Istället blir det en godkänd matiné som man hellre kikar på hemma än ser på biograf. För att dra en liknelse till sötsakernas värld. Adèle and the Secret of the Mummy är en knascharmig äventyrsmatiné sötad med en klick fantasirikedom och en näve snygg underhållning. En bakelse som får det att vattnas i munnen vid första anblick, men efteråt gör dig perplex om den var vidare god egentligen. Smaken är tyvärr alldeles för spridd för att jag till fullo skulle rekommendera den, men jag är definitivt sugen på mer – så länge de gör den lite jämnare.

År 1968 släpptes en transnationell filmproduktion som minst sagt kan kallas för en kuriosa och sedan dess har klassats som en av de sämsta filmerna genom tiderna. Filmen listades i Golden Raspberry Awards-grundaren John Wilsons bok ”The 100 Most Amusingly Bad Movies Ever Made”, den var måltavla i pilotavsnittet av ”Mystery Science Theater 3000” och har även fått ge namn åt en prisgala som ärar de sämsta science fiction-filmerna det föregående året. Inget av detta förtjänar filmen, och varför ni borde ge The Green Slime en chans ska jag försöka förklara nu.

Pop quiz: Hur förstår man att en science fiction-film är producerad i Japan? Svaret: Grymma miniatyrer. Filmens visuella effekter skapades av Japan Special Effects Co och regisserades av Akira Watanabe medan dräkterna skapades av Ekisu Productions. Båda grundade av före detta Toho Studios-anställda som arbetade under legendariska Eiji Tsuburaya, ”The Father of Japanese Special Effects”. Jag inleder därför med att säga att produktionsvärdet är det definitivt inget fel på.

Vid den här tiden hade japanerna i ett och ett halvt decennium blivit höga på att göra monsterfilmer – handlingen hade blivit mindre och mindre viktig – så länge det var monsters som slogs bland miniatyrer. I USA å sin sida så hade science fiction-genren vid det här laget börjat lämna b-filmsdagarna bakom sig vilket bäst illustrerades av att 2001 – En rymdodyssé släpptes samma år. Om The Green Slime hade producerades bara fem år tidigare så hade den varit före sin tid. Nu är de styltiga dialogerna, stela agerandet, mallformulerade handlingen och alla andra stereotyper som går att bocka av smått pinsamt. The Green Slime är en anakronism född ur ett internationellt filmsamarbete. Så varför risar jag den så hårt om jag nu vill hävda att den inte är så dålig som dess rykte säger? Av den anledningen att bara för att den är en anakronism gör den inte dålig, snarare än mer underhållande.

Filmen producerades av amerikanska MGM men filmades i Japan hos studion Toei Company under arbetstiteln ”Battle Beyond the Stars”. Manuset skrevs av en grupp manusförfattare från tv- och b-filmssektorn i Hollywood. Regissören var emellertid japanen Kinji Fukasaku som var en pålitlig och dynamisk studioregissör vid denna tid. Dekoratören William Ross fick agera tolk mellan filmteamen medan statister anlitades bland amerikanska soldater stationerade i Japan. Ensemblen är belamrad av b-skådisar som spelar karaktärer som hämtade från 1950-talet: Robert Horton (Commander Jack Rankin), Richard Jaeckel (Commander Vince Elliott) och italienska aktrisen Luciana Paluzz (Dr. Lisa Benton) som mest är känd för att ha agerat femme fatale i Åskbollen (1965).

Regissören Kinji Fukasaku håller igång filmen med ett frenetiskt tempo. Visst så är The Green Slime-monstren inte så vidare läskiga (det är japanska barn i gummidräkter för guds skull!) men trots det så är filmen nära nagelbitande spännande, vilket i det här fallet är ett riktigt bra betyg. Vanligtvis brukar reaktionerna när man ser en b-sci fi skifta mellan gäspande och skrattande – åt filmen. Sedan får vi inte glömma det underbart malplacerade psykedeliskt bisarra ledmotivet till filmen, komponerad av Charles Fox som gjorde sig ett namn när han komponerade soundtracket till Barbarella.

Visst är det förståeligt The Green Slime är en lätt måltavla, men då missar man helt att uppskatta dess starka sidor. Dessutom har filmen en fantastiskt snygg poster.

Despite official denials by leaders of the free world, sources now confirm the existence of Megaforce, a phantom army of super elite fighting men whose weapons are the most powerful science can devise. Their mission....to preserve freedom and justice battling the forces of tyranny and evil in every corner of the globe.

Den fredsälskande republiken Sardun attackeras av fientliga grannen Gamibia med Duke Guerera i spetsen. De är så fredsälskande att de är ovilliga att slå tillbaka och förklara krig. Därför tar de högrankade Sarduniska militärerna Major Zara och General Byrne-White kontakt med Megaforce för att be om deras hjälp.

Frågan är var man ska börja med denna saliga röra av regissören Hal Needham, som stod bakom Cannonball Run och Nu blåser vi snuten-filmerna, om ett framtida a-team av elitsoldater (även om de mer liknar ett hippiekollektiv). Jag tror jag måste börja med kläderna och utstyrseln – Megaforce-truppen kan nämligen skryta med att ha en standardgarderob innehållandes gyllene skinntajta jumpsuits med tillhörande bandanas. Filmen är nästan värd att ses bara därför. Scenografin är mestadels ökenlandskap (billigt och bra) samt ett högkvarter som förutom lite olika ihopklippta inspelningsplatser består av ett par niftiga matte paintings.

Rollbesättningen består av en överraskande samling b-kändisar som tillsammans gör det hela ännu lite extra sevärt. Barry Bostwick (Rocky Horror Picture Show, “Spin City”) i en skön Bee Gees-frilla spelar Ace Hunter, ledaren för Megaforce, som har en personlig beef med rebelledaren Guerera (Henry Silva) efter att rebellen en gång för flera år sedan snodde Hunters tändare (!). De två militärerna som vänder sig till Megaforce för hjälp spelas av Edward Mulhare, David Hasselhoffs chef i tv-serien ”Knight Rider”, samt Persis Khambatta som framförallt är känd för sin skalliga roll i Star Trek – The Motion Picture. Det är även Persis som självfallet får bära hundhuvudet för den romantiska tråden. Eller romantisk och romantisk. Kärleksintresset går ut på att Hunter och Zara slänger filmhistoriens konstiga slängkyssar till varandra – de pussar sin tumme. I birollerna ser vi Michael Beck som bäst kan beskrivas som en redneck som tycker animerade grisar som snubblar är det roligaste i världen. Michael Beck hade en superkort karriär från att ha slagit igenom i Warriors år 1979 till att han spelade i Xanadu året efteråt. Som Megaforce tankspridda vetenskapsman ser vi George Furth från Cannonball Run.

Megaforce tar självfallet an sig uppdraget att lura Guerera och hans tanks över gränsen till Sardun och kockar ihop en steg-för-steg, minut-för-minut, plan för hur detta ska gå till, med nästan lika stora hål som filmens handling. När vi sedan kommer till denna första stora actionscen i filmen (om vi bortser från stuntuppvisningen Megaforce genomför för sina gäster när de först kommer på besök) bestämde sig filmmakarna för att ha en nedräkning av den utsatta tiden i bild, under hela sekvensen! Någonstans lät väl idén bra att de på något sätt vill visa scenen i ”realtid”, men det är inte bara fullkomligt idiotiskt (Det är en fiktionsfilm! Med klipp!), det tar iväg all uppmärksamhet och spänning man skulle kunna känna för scenen då ens blick hela tiden återvänder till nedräkningen. Denna frånvaro av spänning genomsyrar hela filmen och med tanke på vilken legend Hal Needham är inom stuntvärlden så blir jag lite förvånad. Jag ser stunten men jag känner dem inte, inte ett bra betyg.

Vad som mest förbryllar mig är att det faktiskt är en amerikansk film. Missförstå mig rätt, Megaforce skulle med lite dålig dubbning lätt kunnat ses som en i raden av italienska 70-talsproduktioner. Uppenbarligen är filmen en favorit för ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone och visst kan man se inspirationen i Team America. Självklart planerades en uppföljare med titeln Deeds not Words med tack vare dålig prestation på biograferna skrotades filmen.

Miniatyrer som sprängs, 3D-hologram, Dune Buggies med lasrar och för att inte nämna Ace Hunters motorcykel Delta MK 4 Megafighter med missiler och… nej, inga fler spoilers, mer än att det bästa har sparats till sist. Megaforce är ett klassiskt bidrag till skräpfilmskvällen som kommer få dig att kikna av skratt åt helt ”fel” saker.

”The good guys always wins, even in the 80s” / Ace Hunter

Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!

Denna roliga text på Njuta films DVD-omslag hjälper dig att förstå hur du borde se på den här filmen. För om man skulle beskriva handlingen, vilket jag alldeles strax ämnar göra, så låter filmen nämligen ytterst perverterad. Den syndige dvärgen heter Olaf och driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Olaf ägnar emellertid mer tid på vindsvåningen, där han och hans mor håller ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade, än att faktiskt ta hand om några gäster. Hans mor å sin sida spenderar större delen av sin tid med att återuppleva minnen tillsammans med bästa vännen, en annan gammal hagga, och en flaska Beefeater.

Filmen öppnar med att vi får se en ung tjej, som ser ut att vara i 20-årsåldern men beter sig som om hon är 9 år, hoppa hage. Förbi kommer Olaf som fångar flickans intresse med en mekanisk leksakshund. Flickan följer med Olaf hem i tron att hon ska få fler leksaker, icke, hon blir nerslagen och får göra de andra kvinnorna sällskap inom sexhandeln. Den här scenen säger i princip allt om filmen, hur bisarr den faktiskt är. Att kalla filmen för pervers vore inte en helt oärlig stämpel: nakna kvinnor sitter drogade i en smutsig vind; drogade kvinnor som våldtas; drogade kvinnor som piskas; en dvärg som gillar att titta på och har en ohälsosam relation till leksaker som han gärna låter ha sex med varandra. Olaf skulle förmodligen få väldigt intressanta resultat på ett psyktest.

Om någon skulle fråga mig om agerandet så skulle jag svara: ”Agerandet?” och sedan skratta hjärtligt åt frågan. Fast det skulle inte vara hela sanningen. Filmens två ”hjältar”, det äkta paret Peter och Mary, må inte kunna agera för ett ruttet öre (deras försök till dialog får min kropp att vrida sig) men Torben Bille som spelar Olaf är genuint obehaglig och äcklig. Han var dessutom dekoratör för filmen. I en biroll som ”Santa Claus”, ägare till en leksaksaffär som vid sidan om smugglar heroin i teddybjörnar, hittar vi regissören bakom de flesta av de danska mjukporriga Tecken-filmerna Werner Hedman. Ett par av de nakna kvinnorna spelas, kanske inte så överraskande, av danska porrmodeller och aktriser. Det som är överraskande är att mammans suputkompis spelas av Gerda Madsen som började sin karriär i stumfilmsklassikern Häxan. Så kan det gå.

Med på DVD:n får vi även en hårdporrversion av filmen som enbart visats i Danmark och därför inte fått se dagens ljus med öppna ögon sedan 1970-talet. Förmodligen togs denna med endast för kuriosa då denna version är hårdare sliten av tidens tand med de danska undertexterna utsuddade i botten av rutan och där de nya scenerna egentligen bara handlar om att ett inte allt för stort antal sekunder av mindre charmiga penetrationsbilder klippts in.

Är filmen ens vidare bra? Inte så värst. Denna extravagant perversa smutspornografi lider av alla vanliga exploitationsjukdomar, nämligen att allt krut läggs på en orgie i effektsökeri medan allt annat, manus, regi och skådespeleri fullkomligt stinker. Men det är trots allt en exploitationfilm, vikten ligger på att bli chockad och visst håller Den syndige dvärgen mottet för det än idag. Ärligt talat så är förtexterna det allra bästa i filmen. Jag är genuint förälskad i dem, de uppvridna leksakerna som dansar bredvid namnet till den smått psykedeliska klingklangmusiken är nog det obehagligaste i hela filmen och skapar en stämning som ingen annan scen före eller efter lyckas med.

I hemlandet Danmark blev bara några tusental biljetter sålda när Den syndige dvärgen släpptes på biograferna 1973 medan den i Sverige blev totaltförbjuden. Censuren i Svea Rike gillade uppenbarligen inte sadistiska dvärgar som drogar unga kvinnor för att bli våldtagna. Enda anledningen att ta i filmen med en tång är som en bisarr filmhistorisk kuriosa. Vad jag kommer ta med mig från denna film är att aldrig bo på ett hotell som har en pervers psykopatisk dvärg som värd.

När två helt olika filmindustrier bestämmer sig för att slå sina huvuden ihop och göra en film blir resultatet inte alltid så lyckat, som när brittiska Hammer Films gjorde en Dracula film i Hong Kong med The Legend of the Seven Golden Vampires, men det blir alltid intressant. År 1975 fick debutregissören Brian Trenchard-Smith den smarta idén att kapitalisera på Kung Fu-trenden som var gigantiskt populär efter att Bruce Lee introducerat den för resten av världen. På så sätt föddes den första australiensk-asiatiska samproduktionen i filmhistorien och den första australienska kampsportsfilmen – The Man from Hong Kong.

Inspektör Fang Sing Leng (Jimmy Wang Yu), ”special bransch”, skickas till Sydney, Australien, för att fråga ut och hämta hem en droglangare, spelad av ingen mindre än Sammo Hung (även filmens fightkoreograf), men dras då in i en strid med Sydneys maffiaboss Wilton (George Lazenby).

Som brukligt är, och föredragsvis, med denna typ av 70-talsaction så är filmens handling konstant bortprioriterad i förmån för energisk underhållning eller för att vara en rullande reklamfilm för Australien. Filmen börjar med en spektakulär jakt och slagsmålsscen vid och på (!) Ayers Rock och innan filmen är slut så har både Operahuset i Sydney och The Sydney Harbor Bridge figurerat i bild. The Man from Hong Kong är utan tvekan en snyggt filmad och ljudsatt actionrulle enligt 70-talets estetik. Jag är själv en sucker för genrens typiska användning av zoomlinsen och de härligt påklistrade slagsmålsljuden i kung fu-scenerna.

Jimmy Wang Yu, som var en stjärna hemma i Hong Kong och ville slå in på den internationella marknaden, ska föreställa vara en blandning av James Bond och Bruce Lee. Fy skam bara att Jimmy är en sådan usel skådis (enligt regissören och flera andra inblandade i produktionen var han dessutom en arrogant jävel). Bäst är därför när han inte pratar eller för att citera regissören själv: ”Perhaps it is fortunate that there are only 18 minutes of my dialogue in 106 minutes of non-stop action.” Det är just dialogen, eller allmänt när framförallt Wang Yu försöker agera, som är filmens svaghet men tack och lov är det som regissören säger inte så mycket av den. Resten av tiden översköljs vi av allt blodigare fighter, biljaktsscener som bara australiensare kan filma dem och imponerande stunts som får dig att sitta upp i filmsoffan. Någonting jag lärt mig av den här filmen är att slagsmål innebär kringliggande skadegörelse på en massiv nivå och om du sitter fast i ett strypgrepp av en manlig kung fu-utövare – sikta på skrevet.

Som skurken Wilton ser vi ingen annan än George ”Jag spelade James Bond en gång i I hennes majestäts hemliga tjänst” Lazenby. Efter hela spektaklet kring hans avhopp från agentrollen fick han svårt att hitta roller, därför vi ser honom i sådan film som denna, men han är faktiskt inte alls dålig.

Vi får inte glömma att nämna filmens väldigt catchiga och mysiga ledmotiv, som uppenbarligen tog en häftig del av budgeten, “Sky High” med Jigsaw. En låt som faktiskt blev riktigt populär och säkerligen många fler känner till än själva filmen.

På filmens DVD beskriver regissören sin film som "...a veritable smörgåsbord of martial-arts mayhem, James Bond spoofery and general thud and blunder". Jag kan inget annat än hålla med. Tyvärr får vi ett avbrott i tempot när de obligatoriska kärleksscenerna ska in med ett långt romantiskt montage med Jimmy Wang Yu och en generisk skådespelerska som omotiverat blir ett par för några minuter och rider tillsammans på den australienska landsbygden. Tack och lov är det så skrattretande dåligt (läs: roligt) att det faktiskt blir underhållande. Ingen skada skedd. The Man from Hong Kong, eller The Dragon Flies som den av någon udda anledning kallades för i USA, är också som ingenting du sett. En äkta skiva ozploitation som du bara inte får missa.

Har du någon gång låtit din blick fastna på en ”Världens sämsta filmer”-lista under ditt liv så har du högst troligt fått se titeln Howard the Duck. Producerad av George Lucas, skriven och regisserad av manusförfattarna till Indiana Jones och de fördömdas tempel, en budget på 35 miljoner dollar, musik av Thomas ”She Blinded Me With Science” Dolby och John ”James Bond” Barry, effekter av Industrial Light & Music som låg i framkant av utvecklingen, resultatet: en av filmhistoriens mest kritikerkrossade floppar som skådats. Hur kunde det gå så fel med så mycket talang både bakom och framför kameran och förtjänar filmen verkligen sitt dåliga rykte? Jag ska göra mitt bästa med att försöka besvara de frågorna ur min högst personliga syn.

Howard the Duck var en av de allra första filmatiseringarna av en Marvel serietidning, skapad av Steve Gerber i början av 1970-talet. Det var även då som George Lucas fick idén att göra en film av serien, en idé som 15 år senare blev verklighet. Från början var filmen tänkt att vara animerad men filmbolaget Universal behövde en sommarblockbuster så otecknat blev det.

Howard lever i en parallell värld som befolkas av ankor, inte människor. Plötsligt en dag efter jobbet slits han iväg ur sin lägenhet och skickas av en okänd kraft genom universum till Jorden. Där träffar han på rocksångerskan Beverly Switzler och tillsammans hamnar de snart i en jakt på ett rymdmonster vars mål är att utplåna alla människor på vår planet.

Howards sarkastiska attityd och språk i serien tonades ned i filmen. Howard the Duck skulle vara ett underhållande filmäventyr med glimten i ögat om en anka från yttre rymden. Serietidningen var enligt Gerber själv en existentialistisk historia där livet i sig var skämtet. Filmen och karaktären Howard the Duck som den porträtteras där har därför inte så mycket med serien att göra. Meningen var att vi skulle ha kul med denna absurda historia. Problemet är att jag inte fann den vidare underhållande, i alla fall inte på rätt sätt – den var snarare väldigt humorlös. Jag hörde skämten levereras, jag hörde inte mig själv skratta. Någon komisk tajming fanns det nämligen inte att tala om och inte blev den bättre av ett manus som bara låter karaktärerna spotta ur sig skumma repliker eller få dem att bete sig på de mest ologiska sätt. Även om handlingen i sig är otroligt fantasifull så kan och måste den ha en inneboende logik till vad som sker och hur karaktärerna beter sig inom denna värld. Inget i filmen fick mig att känna något alls för någon eller något i den. Försöken till tidelagshumor kändes bara obekvämt krystade och försöken till sentimentalitet var bara skrattretande.

Skådespelerimässigt så får jag känslan av att regissören Willard Huyck gav aktörerna instruktionen att agera som att var med i en amatörteaterpjäs för femåringar. Bara för att man gör en film som ska driva med sin egen absurditet så betyder det inte att skådespelarna ska spela över! Ja, jag tänker speciellt på dig Tim Robbins, men även Lea Thompson. Bäst är Jeffrey Jones, en av 80-talets bästa filmskurksaktörer, som trots att han blir besatt av ett rymdmonster fortfarande tar sitt agerande seriöst.

Effektmässigt går det emellertid inte annat än ge eloger, visst så kanske inte Howard-dräkten är den mest övertygande, men med bättre dialog så skulle man inte ha brytt sig. Det här är ett sant barn av 80-talet, en fantastisk historia med fantastiska effekter. Tyvärr räckte det inte hela vägen.

Frågan jag i slutändan ställer mig är: vem är filmen riktad till? Barn? Vuxna? Hela familjen? Jag vet faktiskt inte. Howard kanske inte är vulgär, men det finns ett flertal sexskämt som inte riktigt passar in i resten av filmen samt så är monstren kanske lite väl läskiga för de minsta. Jag hade önskat att de satsat på en mer vågad vuxen tagning, en sorts otecknad Fritz the Cat. Nu blir Howard the Duck ett udda mellanverk. Jag skulle inte kalla Howard the Duck en av världens sämsta filmer, det är bara en film som både saknade och missade sitt mål. Men jag väljer ändå att ge den bottenbetyg, för vad den är så är det en bisarr upplevelse som förtjänar sin egen plats i filmhistorien. Om det så skulle vara på piedestalen som en kalkonfilm.

År 1979 förärades världen med den högaktade och mörka Sherlock Holmes-filmatiseringen Murder by Decree regisserad av Bob Clark. När filmen släpptes i Sverige fick den titeln En studie i skräck i samklang med många tidigare Holmes-filmer med prefixen ”En studie i…”, jag väljer dock att ignorera denna undermåliga titel i den här recensionen.

Vi befinner oss i London i oktober 1888. Medan höstdimmorna vältrar in över staden smyger en mystisk och skrämmande man omkring på gatorna om kvällarna, mördar och lemlästar unga kvinnor, som av fattigdom måst välja världens äldsta yrke. En mördare som kallas för Jack the Ripper. Detektiven Sherlock Holmes och hans trogne kumpan doktor Watson kastas in i fallet när den fattiga befolkningen själva vänder sig till honom för hjälp.

I Murder by Decree sätts alltså Holmes legendariska slutledningsförmåga i match med ingen annan än Jack the Ripper. Det var inte första gången som Holmes fick ta sig an en historia med verklighetsanknytning, det var inte ens första gången som han fick ta sig an Jack the Ripper. Redan 1965 skedde detta i den brittiska A Study in Terror med John Neville (Baron Münchhausens äventyr) i huvudrollen. Ursprungligen var planen att Peter O’Toole skulle gestalta deduktionssnillet och Laurence Olivier iklä sig rollen som Watson. Båda var till och med redo att göra det tills de insåg att deras personliga dispyt sinsemellan skulle sätta stopp för en trevlig inspelning. Istället blev det Christopher Plummer och James Mason som fick agera som de ack så ikoniska litterära figurerna.

Christopher Plummer har utseendet och pondusen, men under nästan hela filmen porträtterar han Holmes med en sorts humoristisk glimt i ögat som inte riktigt matchar den seriösa filmen. Samtidigt tar James Mason ett medvetet steg från den fåniga Watson från Rathbone-filmerna och gör doktorn väldigt stram, närmast humorlös. Plummers Holmes hamnar nästan i bakgrunden av Masons excellenta skådespeleri som stjäl många av scenerna. För fans av filmen så är den ökända ärt-scenen en stor favorit.

Donald Sutherland dyker upp som ett medium som assisterar i jakten på seriemördaren. Jag har personligen svårt för denna typ av parapsykologi men det görs på ett smakfullt sätt utan att bli för mycket och Sir Arthur Conan Doyle skulle säkerligen blivit väldigt glad åt ämnets närvaro då han var en vida känd övertygad spiritualist med ett närmast besatt intresse i det övernaturliga.
Andra stora namn som dyker upp är David Hemmings, Anthony Quayle, Frank Finlay och Geneviève Bujold. Filmen var en kanadensisk samproduktion, därav de kanadensiska namnen (Plummer, Sutherland, Bujold).

Regin stod Bob Clark för, en man som gjorde kultskräckisen Black Christmas, julfavoriten En julberättelse och tonårsbuskisen Porky’s. En regissör som alltså kunde hoppa galant mellan olika genrer, tyvärr gjorde han även Rhinestone och avslutade sin karriär med de båda hemska Baby Geniuses-filmerna. På den här tiden var emellertid hans regi tät. Murder by Decree kan till och med vara en av de mest spännande Holmes-filmer jag sett. Miljön är härligt viktorianskt och det är svårt att inte dras in i den ödesmättade thrillertunga stämningen. Vilket också leder mig till filmens problem, som den delar med många andra Holmes-filmer, att de fångat för lite av vem Holmes är. Visst är han en duktig detektiv men också mycket mer än så. Han är en personlighet och om man inte värderar den rätt så blir det som en vanlig annan thriller.

Slutscenen är även lite väl lång för sitt eget bästa. Kontentan är emellertid att Murder by Decree definitivt är en av de mer intressanta avkommorna om Sherlock Holmes i filmformat. Bra skådespelare, en måhända ojämn Holmes, en tagning av Jack the Ripper-myten som är väldigt lik den i From Hell, väl genomförd atmosfär – helt enkelt en väl rekommenderad film för Sherlock Holmes-connoisseuren.

I filmarkivet med Sir Arthur Conan Doyles litterära hjälte Sherlock Holmes så hittar man en produktion från 1976 som på papperet kan tänkas förvåna en. Filmen Sherlock Holmes i New York producerades nämligen av 20th Century Fox Television för att visas på TV men har en stjärna som Roger Moore, då högaktuell som James Bond, i huvudrollen som mästerdetektiven. Förväntningarna låg därför på att få se en godkänd men charmfylld matiné. Ibland inser man efteråt att man borde ha satt förväntningarna lägre än så.

Sherlock Holmes och Dr. Watson beger sig till New York för att stoppa ärkeskurken Moriarty som planerar ett tilltag mot världens guldtillgångar. För att hindra Holmes att lägga sin näsa i blöt har Moriarty kidnappat Holmes gamla kärlek Irene Adlers son.

Innan vi börjar dissekeringen av filmen så finner jag det bäst att redan nu anmärka på att filmens titel är väldigt missvisande, för jag ser inte en Sherlock Holmes i hela filmen. Vad jag ser är Roger Moore som spelar en version av Roger Moore. Personan av Sherlock Holmes, som blivit en sådan del av vår populärkultur att man inte ens behöver ha läst Conan Doyle eller sett någon av filmerna för att känna igen hans manér, är nästan komplett frånvarande. Arrogansen, besserwissern, missbrukaren, geniet, tendensen att vilja briljera – inget av det finns här. Istället får vi en man som måhända löser gåtor, men gör det som en teaterframställning – talar ut sina tankar utan någon personlighet eller form av djup. Kvinnofoben Holmes är även ingenstans att se, tvärtom! En stor del av handlingen bygger nämligen på kärleksrelationen mellan Holmes och Irene Adler, där mer än så hintas om.

Patrick MacNee som spelar Dr. John Watson är emellertid superb i en Nigel Bruce-tagning av rollen. Nigel Bruce var aktören som spelade Watson i fjorton filmer tillsammans med Basil Rathbone och var den som cementerade Watson som en comic-relief, vilken han inte alls var i böckerna. Även resten av ensemblen är imponerande, i alla fall om man tittar på namnen: John Houston spelar över som Moriarty, Charlotte Rampling spelar under som Irene Adler och även David Huddleston dyker upp som en poliskommissarie i New York. En amerikansk version av Lestrade kan tänkas.

Uppenbarligen genomgick manuset flera omskrivningar i väntan på att Roger Moore skulle bli ledig från sitt agentlekande. Jag gissar då att manuset måste ha landat i händerna på någon som inte alls har koll på Sherlock Holmes, eller för den delen kan skriva vettiga filmer, för den styltade dialog som karaktärerna tvingas uttala gör inget för att förvandla dem till levande gestalter. En del humor har lagts in i manuset där Watson anmärker på hur ”olikt” New York är jämfört med civiliserade London. Hur sena amerikanerna är med att bygga en tunnelbana och att de – gudbevars – använder tepåsar! Vad som är på den positiva sidan är atmosfären och scenografin som även om den är sparsmakad, och högst förmodligen återanvänd från andra filmer, så fångar den matinékänslan precis rätt. Till det hör även användandet av sporadiska tablåkort.

Regissören Boris Sagal, som även om han regisserade kultklassikern The Omega Man med Charlton Heston och en del andra biofilmer så bestod hans karriär till majoriteten av tv-jobb. Det är ingen ursäkt men en förklaring till varför Sherlock Holmes i New York känns som en filmatiserad tv-pjäs. Jag har sällan skådat sådan fantasilös regi. Urtråkigt kameraarbete, konventionell klippning och noll spänning – vilket inte är ett bra omdöme när man talar om deckare. Det är också filmens största synd – den totala stillösheten. Med en förkärlek till Roger Moore så går det att vända det blinda ögat till för bristen på Sherlock Holmes i en Sherlock Holmes-film men när den dessutom misslyckas med att engagera, trots de fina miljöerna och duktiga ensemblen, så går det inte att hindra besvikelsen från att visa sitt fula tryne. Fy skam då handlingen i sig faktiskt inte alls var så pjåkig.