En sajt av en filmälskare för filmälskare

The Crucifer of Blood

Elementärt min käre Heston. Antalet iterationer av Sir Arthur Conan Doyles litteraturhistoriska superdetektiv Sherlock Holmes på filmen är snart omöjliga att räkna. Vad som ändå tillhör ovanligheten är när amerikanska skådespelare iklär sig rollen, Robert Downey Jr är så bra att det lätt glöms bort att han är född på fel sida av Atlanten. Då tagningarna har valt allt från mörka draman till rena komedier så har valet av aktör också varierat starkt – från Basil Rathbone till Roger Moore, från Christopher Lee till Peter Cook. Jag måste ändå säga att ett av de absolut mest överraskande namnen som valt att injicera den sjuprocentiga lösningen heroin och briljera med sina deduktiva förmågor är ingen annan än Charlton Heston.

Varför just Heston kanske inte är så konstigt, filmen är nämligen baserad på en pjäs av Paul Giovanni som i sin tur baserade sin text på Doyles roman ”De fyras tecken”. I Los Angeles-uppsättningen av pjäsen i början på 80-talet spelade just Heston huvudrollen som mästaren av deduktion. The Crucifer of Blood filmatiserades direkt för tv men känns inte alls lika fast i stel tablåregi som exempelvis Sherlock Holmes i New York som också var en tv-film. Tv-filmsformatet märks framförallt i öppningsscenen i Indien och att kulisserna är av det mer framträdande slaget, annars så är det förvånansvärt bra, men det återkommer jag till senare.

Först och främst, vad handlar filmen om? Kort och gott så är det som tidigare nämnt en variation av ”De fyras tecken”. En ung kvinna anlitar Sherlock Holmes för att undersöka olyckligheterna som förföljt hennes far och dennes tre kompanjoner sedan de fyra utgöt en pakt över en förbannad skatt många år tidigare i det koloniala Indien.

Egentligen är det flera saker som gör det tydligt att filmen är gjord för TV. Bilden är tintad större delen av filmen, som ett gammalt foto. Känns som en teknik tagen från den gamle video-tiden. Ett andra tecken är att det förekommer många högtravande monologer, vilket kanske inte är så konstigt då den är baserad på en pjäs. Filmen bockar även av all sedvanlig Holmes-repertoar, att han aldrig gissar, att om man tar bort allt omöjligt så är det som en är kvar, hur än otroligt det må vara, måste vara svaret, osv. En smula högtravande som sagt och skrivande på näsan, men samtidigt är det lite av vad man får förvänta sig när det görs en ny tagning av Holmes.

Innan vi ger ett omdöme på den gamle vapenälskarens rollprestation som vår favoritmordlösare så är det värt att nämna resten av ensemblen, Edward Fox är sitt typiska brittiska jag – högfärdig, smått överspelande men alltid rolig att se, Simon Callow passar utmärkt som den smått korkade kommissarie Lestrade och Richard Johnson har utseendet för Dr Watson.

Så till slut, hur är Charlton Heston som Sherlock Holmes? Att du ens behövde fråga, självklart är han Charlton Heston. Det är varken fruktansvärt eller något att applådera. Han är Heston. Att han dessutom inte ens försöker prata brittisk engelska ska man nog snarare vara glad för än se ned på. Om man vill skandera skandal över någonting i denna film så är det scenen där Holmes iklär sig en förklädnad som hushållare av en opiumhåla och agerar ut bland de mest stereotypt rasistiska framställningar av en asiat jag sett på länge. Heston såg det högst troligt som sin chans att briljera sina ”skådespelartalanger” men istället blir det bara skrattretande. Underhållande ja, men kanske inte riktigt som de tänkt sig.

The Crucifer of Blood lyckas både vara spännande och solid underhållande trots sina brister och begränsningar. Jag blev ärligt talat smått överraskad, och det är inte ett dåligt betyg för en film som på papperet lät som ett skämt – en tv-film med Charlton Heston som Sherlock Holmes. Ni hör ju själva. En sista not värd att nämna är att det inte är någon mindre än Hestons egen son, Fraser Clarke Heston, som skrivit och regisserat filmen. Inte fy skam det.

Agent 117 – Uppdrag i Kairo

Elegant, världsvan, mästare i kampsport, dödlig med pistol, en kvinnas dröm, sexistisk, rasistisk, korkad men ytterst kompetent och inte minst – fransk. Austin Powers kan slänga sig i väggen, för här är agent 117. Franska biosuccén har äntligen kommit till Sverige.
Året är 1955 och den franske agenten OSS 117 skickas till Kairo för att undersöka händelserna kring försvinnandet av en annan agent och ett sovjetiskt lastfartyg.

Karaktären Agent 117 är baserad på en serie kiosklitteratur av Jean Bruce och sedermera filmer inom Eurospy-genren som florerade över Europa under 60-talet i respons till James Bond-fenomenet (även om böckerna om Agent 117 slog 007 med ett antal år). Istället för att som med filmerna på 60-talet ta genren seriöst så tar Uppdrag i Kairo sig själv inte på lika stort allvar. Många har kallat filmen för en parodi, jag föredrar att kalla den en homage, det är ett kärleksbrev till genren snarare än en drift och kopierar 60-talets spionfilmsboom ända ner i scenografin, kostymerna och poserna. Jag utmanar den som kan hitta en lika läcker och detaljrik pastisch och hyllning. Det är så fantastiskt snyggt att jag skulle kunna titta på filmen utan ljud och den skulle ändå få toppbetyg.

Det är emellertid inte utseendet som gör denna film så oerhört bra utan det stavas – Jean Dujardin. Jean Dujardin är ett komiskt geni, en talang han uppvisar för omvärlden när han axlar rollen som agent 117 med den slimmade kroppen, blänkande leendet och det rungande skrattet. Dujardin fick välförtjänst pris i Cannes i år för bästa manliga huvudroll i filmen The Artist, det senaste samarbetet mellan Dujardin och Michel Hazanavicius, regissören bakom Agent 117-filmerna (ni läste rätt, tacka asagudarna för det kom en uppföljare).

Bara för att jag sitter och lyssnar på filmens soundtrack medan jag skriver detta så får jag ju inte glömma att berömma musiken. Suave, jazzig, rytmisk – om det är något som man slås allra först av när man börjar titta på filmen är hur perfekta alla beståndsdelarna känns ihop. Ljussättning, scenografi, musik, kostym, dåliga älskvärda specialeffekter. Vad som knyter samman alltihop är humorn, om vi bortser från Dujardins leende självklart. Humorn är av en subtilare sort, inte den där trycka-upp-i-ansiktet vulgariteten som vi annars är vana vid från den amerikanska kontinenten.

Att det här inte är något annat än en hyllning, det kan jag inte komma ifrån. Visst har även rosen sina taggar, filmen är inte perfekt, och tempot kan ibland kännas ojämnt. Början är också lite trevande innan man kommer in i humorn men filmen får å andra sidan höga poäng i reprisvärde då det är en av dessa filmer som bara blir roligare för varje gång man ser den. Ibland lider den även, i ärlighetens namn, av stil-före-substans syndromet (som dock uppföljaren har en större dos av) men det är nog också det värsta jag kan säga om filmen.

Se upp Sverige för Agent 117, mannen med det enorma egot har anlänt. Uppdrag i Kairo är den bästa spionkomedi jag sett. Om du inte har sett den, se den. Om du har sett den, se den igen. Nu får ni ursäkta mig, jag måste fortsätta skriva på brevet till redaktören till ”1001 filmer du måste se innan du dör” – jag har en film som måste läggas till på listan.

Adèle and the Secret of the Mummy

Lus Besson är tillbaka! Okej, jag vet inte om det är så mycket att hurra för egentligen, men det är definitivt värt att nämna. Franske regissören som representerade filmrörelsen Cinéma du look på 80-talet och gjorde de idag klassiska Det stora blå, Leon och Det femte element har det senaste decenniet ägnat sina dagar med att hålla sig borta från registolen för att istället producera och skriva filmer av ytterst varierande kvalitet. Undantagen har varit Angel-A (2005) samt de animerade filmerna om Arthur och Minimojerna. Nu, från ingenstans, har han alltså återvänt till att regissera och det med en film som när jag fick se trailern fick mig att börja lägga undan pengar för att beställa på DVD så fort den släpptes internationellt.

Vad sägs om denna premiss: Paris, 1910-talet, flygande urtidsvarelser, mumier och en kjolklädd Tomb Raider-hjältinna vid namn Adèle Blanc-Sec – en författare med smak för grävande journalistik inom det mer äventyrliga slaget. Hur fantastiskt låter inte det? Filmen börjar dessutom på det där typiska franska manéret som vi blivit vana vid efter alla Jean-Pierre Jeunets filmer – en gemytlig berättarröst som pladdrar på medan sceneriet snabbt hoppar mellan att introducera karaktärer och platser. Vi får dessutom se hur smäktande snygg filmen och karaktärerna är – alla ser ut som hämtade ur en Tintin-serie. Sedan väntar jag… och väntar… och väntar, tills jag inser att filmen aldrig kommer komma igång.

Vi introduceras till vår hjältinna, härligt spelad av Louise Bourgoin, som absolut visar på lovande karaktäristik för att vi ska vilja följa henne på fler äventyr. Allt är dessutom som sagt snyggt, väldigt snyggt, men vad filmen saknar är motivation. Nu blir det en samling scener som vi hoppar emellan och sanningen bakom plot pointen som ”drivit” hela filmen framåt får vi först reda på i tredje akten och är en ren antiklimax. Utan någon riktig antagonist och med ett motiv som vi inte får veta bakgrunden till förrän i slutet så är det svårt att känna sig engagerad. Förutom enstaka scener där Besson lyckas få till lite dragkraft så är det inget som drar historien framåt. Filmen överlever då närmast på charm allena.

Adèle and the Secret of the Mummy är ett offer för förlorad potential. Potential för att kunna ha blivit en riktigt grym film. Istället blir det en godkänd matiné som man hellre kikar på hemma än ser på biograf. För att dra en liknelse till sötsakernas värld. Adèle and the Secret of the Mummy är en knascharmig äventyrsmatiné sötad med en klick fantasirikedom och en näve snygg underhållning. En bakelse som får det att vattnas i munnen vid första anblick, men efteråt gör dig perplex om den var vidare god egentligen. Smaken är tyvärr alldeles för spridd för att jag till fullo skulle rekommendera den, men jag är definitivt sugen på mer – så länge de gör den lite jämnare.

The Green Slime

År 1968 släpptes en transnationell filmproduktion som minst sagt kan kallas för en kuriosa och sedan dess har klassats som en av de sämsta filmerna genom tiderna. Filmen listades i Golden Raspberry Awards-grundaren John Wilsons bok ”The 100 Most Amusingly Bad Movies Ever Made”, den var måltavla i pilotavsnittet av ”Mystery Science Theater 3000” och har även fått ge namn åt en prisgala som ärar de sämsta science fiction-filmerna det föregående året. Inget av detta förtjänar filmen, och varför ni borde ge The Green Slime en chans ska jag försöka förklara nu.

Pop quiz: Hur förstår man att en science fiction-film är producerad i Japan? Svaret: Grymma miniatyrer. Filmens visuella effekter skapades av Japan Special Effects Co och regisserades av Akira Watanabe medan dräkterna skapades av Ekisu Productions. Båda grundade av före detta Toho Studios-anställda som arbetade under legendariska Eiji Tsuburaya, ”The Father of Japanese Special Effects”. Jag inleder därför med att säga att produktionsvärdet är det definitivt inget fel på.

Vid den här tiden hade japanerna i ett och ett halvt decennium blivit höga på att göra monsterfilmer – handlingen hade blivit mindre och mindre viktig – så länge det var monsters som slogs bland miniatyrer. I USA å sin sida så hade science fiction-genren vid det här laget börjat lämna b-filmsdagarna bakom sig vilket bäst illustrerades av att 2001 – En rymdodyssé släpptes samma år. Om The Green Slime hade producerades bara fem år tidigare så hade den varit före sin tid. Nu är de styltiga dialogerna, stela agerandet, mallformulerade handlingen och alla andra stereotyper som går att bocka av smått pinsamt. The Green Slime är en anakronism född ur ett internationellt filmsamarbete. Så varför risar jag den så hårt om jag nu vill hävda att den inte är så dålig som dess rykte säger? Av den anledningen att bara för att den är en anakronism gör den inte dålig, snarare än mer underhållande.

Filmen producerades av amerikanska MGM men filmades i Japan hos studion Toei Company under arbetstiteln ”Battle Beyond the Stars”. Manuset skrevs av en grupp manusförfattare från tv- och b-filmssektorn i Hollywood. Regissören var emellertid japanen Kinji Fukasaku som var en pålitlig och dynamisk studioregissör vid denna tid. Dekoratören William Ross fick agera tolk mellan filmteamen medan statister anlitades bland amerikanska soldater stationerade i Japan. Ensemblen är belamrad av b-skådisar som spelar karaktärer som hämtade från 1950-talet: Robert Horton (Commander Jack Rankin), Richard Jaeckel (Commander Vince Elliott) och italienska aktrisen Luciana Paluzz (Dr. Lisa Benton) som mest är känd för att ha agerat femme fatale i Åskbollen (1965).

Regissören Kinji Fukasaku håller igång filmen med ett frenetiskt tempo. Visst så är The Green Slime-monstren inte så vidare läskiga (det är japanska barn i gummidräkter för guds skull!) men trots det så är filmen nära nagelbitande spännande, vilket i det här fallet är ett riktigt bra betyg. Vanligtvis brukar reaktionerna när man ser en b-sci fi skifta mellan gäspande och skrattande – åt filmen. Sedan får vi inte glömma det underbart malplacerade psykedeliskt bisarra ledmotivet till filmen, komponerad av Charles Fox som gjorde sig ett namn när han komponerade soundtracket till Barbarella.

Visst är det förståeligt The Green Slime är en lätt måltavla, men då missar man helt att uppskatta dess starka sidor. Dessutom har filmen en fantastiskt snygg poster.

Megaforce

Despite official denials by leaders of the free world, sources now confirm the existence of Megaforce, a phantom army of super elite fighting men whose weapons are the most powerful science can devise. Their mission….to preserve freedom and justice battling the forces of tyranny and evil in every corner of the globe.

Den fredsälskande republiken Sardun attackeras av fientliga grannen Gamibia med Duke Guerera i spetsen. De är så fredsälskande att de är ovilliga att slå tillbaka och förklara krig. Därför tar de högrankade Sarduniska militärerna Major Zara och General Byrne-White kontakt med Megaforce för att be om deras hjälp.

Frågan är var man ska börja med denna saliga röra av regissören Hal Needham, som stod bakom Cannonball Run och Nu blåser vi snuten-filmerna, om ett framtida a-team av elitsoldater (även om de mer liknar ett hippiekollektiv). Jag tror jag måste börja med kläderna och utstyrseln – Megaforce-truppen kan nämligen skryta med att ha en standardgarderob innehållandes gyllene skinntajta jumpsuits med tillhörande bandanas. Filmen är nästan värd att ses bara därför. Scenografin är mestadels ökenlandskap (billigt och bra) samt ett högkvarter som förutom lite olika ihopklippta inspelningsplatser består av ett par niftiga matte paintings.

Rollbesättningen består av en överraskande samling b-kändisar som tillsammans gör det hela ännu lite extra sevärt. Barry Bostwick (Rocky Horror Picture Show, “Spin City”) i en skön Bee Gees-frilla spelar Ace Hunter, ledaren för Megaforce, som har en personlig beef med rebelledaren Guerera (Henry Silva) efter att rebellen en gång för flera år sedan snodde Hunters tändare (!). De två militärerna som vänder sig till Megaforce för hjälp spelas av Edward Mulhare, David Hasselhoffs chef i tv-serien ”Knight Rider”, samt Persis Khambatta som framförallt är känd för sin skalliga roll i Star Trek – The Motion Picture. Det är även Persis som självfallet får bära hundhuvudet för den romantiska tråden. Eller romantisk och romantisk. Kärleksintresset går ut på att Hunter och Zara slänger filmhistoriens konstiga slängkyssar till varandra – de pussar sin tumme. I birollerna ser vi Michael Beck som bäst kan beskrivas som en redneck som tycker animerade grisar som snubblar är det roligaste i världen. Michael Beck hade en superkort karriär från att ha slagit igenom i Warriors år 1979 till att han spelade i Xanadu året efteråt. Som Megaforce tankspridda vetenskapsman ser vi George Furth från Cannonball Run.

Megaforce tar självfallet an sig uppdraget att lura Guerera och hans tanks över gränsen till Sardun och kockar ihop en steg-för-steg, minut-för-minut, plan för hur detta ska gå till, med nästan lika stora hål som filmens handling. När vi sedan kommer till denna första stora actionscen i filmen (om vi bortser från stuntuppvisningen Megaforce genomför för sina gäster när de först kommer på besök) bestämde sig filmmakarna för att ha en nedräkning av den utsatta tiden i bild, under hela sekvensen! Någonstans lät väl idén bra att de på något sätt vill visa scenen i ”realtid”, men det är inte bara fullkomligt idiotiskt (Det är en fiktionsfilm! Med klipp!), det tar iväg all uppmärksamhet och spänning man skulle kunna känna för scenen då ens blick hela tiden återvänder till nedräkningen. Denna frånvaro av spänning genomsyrar hela filmen och med tanke på vilken legend Hal Needham är inom stuntvärlden så blir jag lite förvånad. Jag ser stunten men jag känner dem inte, inte ett bra betyg.

Vad som mest förbryllar mig är att det faktiskt är en amerikansk film. Missförstå mig rätt, Megaforce skulle med lite dålig dubbning lätt kunnat ses som en i raden av italienska 70-talsproduktioner. Uppenbarligen är filmen en favorit för ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone och visst kan man se inspirationen i Team America. Självklart planerades en uppföljare med titeln Deeds not Words med tack vare dålig prestation på biograferna skrotades filmen.

Miniatyrer som sprängs, 3D-hologram, Dune Buggies med lasrar och för att inte nämna Ace Hunters motorcykel Delta MK 4 Megafighter med missiler och… nej, inga fler spoilers, mer än att det bästa har sparats till sist. Megaforce är ett klassiskt bidrag till skräpfilmskvällen som kommer få dig att kikna av skratt åt helt ”fel” saker.

”The good guys always wins, even in the 80s” / Ace Hunter