Matt Helm – Den tacksamt bortglömda agenten

Matt Helm

Spiongenren har aldrig mått lika bra som under 1960-talet. Kalla kriget var som allra kyligast och världen var en ideologisk hårsmån från att testa om MAD inte bara var en rolig akronym på jordens undergången. Hjältar behövdes och tidens hjältar hade gadgets, sexiga kvinnor vid sin sida och var klädda i kostym och hatt. Ur England kom James Bond och hans inte lika flambojanta syssling Harry Palmer, i Frankrike filmatiserades Agent 117 och i USA – där man insett att enda sättet att kassera in på Bond var via parodier – kom Derek Flint och Matt Helm.

Precis som majoriteten av sina gelikar är Matt Helm baserad på en serie kiosklitteratur författad av Donald Hamilton om en hårdkokt amerikansk spion/lönnmördare. Fast till skillnad från seriösa Palmer och übermenchen Flint så är Matt Helm en passiv, gubbig, suput som manusförfattarna enträget försöker intyga oss är ett värsta sexobjekt till superagent. Tyvärr resulterar det endast i en pinsamhet i stil med att se sin fulla farbror ta sig en svängom på julafton. Fem filmer planerades, fyra blev gjorda. Noll är värda att bevaras för eftervärlden, en är värd att se för den udda storytråden.

The Silencers alias Matt Helm – vilken toppenagent! (1966)

The SilencersNär vi möter Matt Helm för första gången så lever han som modefotograf (Austin Powers snodde detta senare) och ignorerar sin förra chefs enträgna rop på hjälp. Men en gång agent, alltid agent. Helm övertalas att hjälpa sin gamla arbetsgivare ICE (Intelligence and Counter-Espionage) med att stjälpa ondskefulla Big O’s planer.

Glömde jag förresten nämna att det är Dean Martin som spelar agenten Matt Helm? Ingen fara, det är omöjligt att missa då filmmakarna fått för sig att stoppa in krystade sångnummer med artisten antingen i form av drömsekvenser eller inre monologer. Att Dean Martin dessutom i essens spelar sig själv gör inte saken bättre.

I The Silencers introduceras vi till Matt Helms alla karaktärsdrag och troupes som kommer återkomma i filmserien; han är en tafatt suput, en kvinnokarl, gillar polotröja och inte minst måste en gliring ges mot Frank Sinatra. I en bilscen slår Helm på radion och får höra Ratpack-ledarens smörsång, agenten gör en grimas, byter radiokanal och vi får höra en Dean Martin-låt istället. Det är också filmens roligaste skämt.

Matt Helm har också en tendens att bli tilldelad ett högst opraktiskt vapen av sin arbetsgivare. För hur annars skulle man beskriva en pistol som inte skjuter framåt, utan bakåt. Inte för att Dean Martin är vidare proaktiv av sig, han är mer intresserad av alkohol och manipulera kvinnor att hångla med honom. Daliah Lavi är med som året efter skulle göra ett bättre intryck i Casino Royale. Eftersom den här filmen gjordes på 60-talet så spelades asiatiska skurken Tung-Tze av vita Victor Buono, komplett med sminkade ögon. Buono kunde senare ses på tv som King Tut i Batman.

Murderers’ Row alias Bra skjutet Matt Helm! (1966) 

Murderers' RowTvåan har förvånansvärt mycket som självaste James Bond kom att härma och släpptes bara nio månader efter The Silencers. Matt Helm drar till Europa, men bara på film. Eftersom Dean Martin vägrade flyga dit så filmades alla hans scener i USA och Mexiko.

I Murderers’ Row håller ICE toppagenter att mördas en efter en. Självklart är det Big O (Bureau of International Government and Order) som ligger bakom det. Deras nya ledare spelas av Karl Malden som tyckte det vore roligt att prata med olika brytningar för varje scen.

I uppföljaren får vi lära oss att Matt Helm aldrig i livet skulle dricka bourbon och så får han såklart en ny pistol som är så ologisk att den självklart kommer till användning, den har nämligen en timer så att den skjuter först tio sekunder efter man pressat avtryckaren. Som nämnt är denna den mest Bond-iga av filmerna. Vi har bland annat en lakej som heter ”Ironhead” (som råkar ut för ett öde Älskade spion senare skulle efterapa för skurken Jaws) och precis som i senare Diamantfeber har skurken en energistrålande satellit som vapen.

Matt Helm beter sig som vanligt mest som en gammal stofil som hookar upp med unga Ann-Margret medan sonen Dean Paul Martin dyker upp i en cameo och spelar hipp ny musik i bakgrunden. Här är den kvinnliga karaktären inte bara en bimbo (för en gångs skull) men det gör inte så stor skillnad. Sanningen att säga ser det aldrig vidare bekvämt ut när Helm hånglar upp någon, utan mer som en gammal man som taffligt kysser en ointresserad kompis till sin dotter. Murderer’s Row är ändå faktiskt mer underhållande än sin föregångare, framförallt för att de skippat de onödiga musikalelementen.

The Ambushers alias Matt Helm – klipper till igen (1967)

The AmbushersTredje filmen fick äran att vara med i legendariska ”50 Worse Films Ever Made”. Personligen tycker jag det är den bästa i serien men det är kanske just för att den dragit ned på det ”humoristiska” och därav minst sexistiska (vilket i och för sig inte säger så mycket). Helm känns för en gångs skull aktiv och handlingskraftig. Samtidigt är det i grund och botten en rape/revenge film med ett UFO som är livsfarligt bara för män. Ja, ni läste rätt.

Jose Ortega snor USA:s flygande tefat som endast går att styra av en kvinna, män dör av den radioaktiva strålningen. Piloten Sheila Sommars våldtas och lämnas till sitt öde. Hon överlever och tillsammans med Matt Helm åker de ned till Mexiko för att hämta tillbaka ufot.

Visst är ufot störtlöjligt, sexismen fortfarande unken och skämten med tillhörande musik pajasartade, men actionen är bäst. Inga konstiga pistoler denna gång men en kamera som släpper ut ett gasmoln istället för att ta bilder. Framförallt så är den intressant för det udda manuset, det känns som att någon försökt förvandla en Matt Helm-film (som i sig är sjukt sexistisk) till en film om kvinnlig solidaritet och misogyni. Någon borde skriva en akademisk analys av denna film – pronto!

The Wrecking Crew alias Ett järn i elden (1969)

The Wrecking CrewSista filmen är också den sämsta, inte för att det säger så mycket om den här spionserien. Sekreteraren Lovey Kravezit (ja, det är hennes namn) som varit en bestående del i filmerna är borta och chefen på ICE är utbytt mot en ny personlighetsfri skådis. Framförallt så är det en ny manusförfattare – före detta polisreportern och krimromansförfattaren William P. McGivern. Det märks! Tonen är nämligen vådligt allvarlig, de skämt som finns kvar rör sig nästan uteslutande vid att Sharon Tate är irriterande klumpig och idiotisk. The Wrecking Crew var den sista filmen som släpptes med Tate innan hon mördades av Charles Mansons följare.

Matt Helm får i uppdrag av sin hemliga organisation ICE att störta den onda greven Contini som försöker kollapsa hela världens ekonomi genom att stjäla en miljard dollar i guld. Contini spelas av Nigel Creen som kunde ses gentemot Harry Palmer i The Ipcress File.

Kanske största synden i The Wrecking Crew är att Frank Sinatra in en enda gång får en gliring! Det har ju blivit ett av favoritinslagen. Man får trösta sig med att Chuck Norris har en statistroll som lakej och att Bruce Lee går att hitta i förtexterna som ”karate advisor”. Tänk, fyra år innan The Way of the Dragon samarbetade Lee och Norris tillsammans!

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (TV)

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking

Sherlock Holmes and the Case of the Silk StockingRupert fuckin Everett som Sherlock Holmes! När jag såg att den castingen existerade så var det bland det mest geniala jag hört på länge. Hur bra kunde inte detta vara? Förvisso hölls förväntningarna nere av att det faktiskt var en tv-produktion som inte gjort vidare mycket väsen av sig men hoppet fanns ändock där.

Den pågående gåvan till mänskligheten som är ”Sherlock” är inte första gången BBC producerat tv om frilanssnoken. Tvärtom så ligger de i stark majoritet. År 2002 producerade de den femtioelfte versionen av The Hound of the Baskervilles (varför det envisas med detta kommer jag aldrig förstå). Richard Roxburgh spelade då Sherlock Holmes och Ian Hart iklädde sig mustaschen som Dr Watson. Två år senare ville BBC göra om bravaden, Roxburgh var emellertid upptagen och istället för att basera filmen på en text av Doyle så plitade manusförfattaren Allen Cullin ihop en alldeles egen story.

En seriemördare härjar i London. Tonårsdöttrar till aristokrater hittas mördade med en silkestrumpa instoppad i halsen. Ett fall som drar ur Sherlock Holmes från sin drogfyllda pensionering.

Hur var då Everett? En elegant Holmes som aldrig rör en muskel i sitt ansikte men som hade gjort gott med lite extra vitsighet á la Oscar Wilde, något Everett skulle inte varit en främling för. En stor portion torr humor hade suttit som ett smäck. Stämningen är väldigt gloomy och även om Watson får in del gliringar som anbelangar honom galant så är stämningen lika blågrå som fotot.

Jonathan Hyde dyker upp som pompös adelsman. Största överraskningen är att Michael Fassbender är med i denna film! Passande nog som betjänt. Tänk, bara två år senare skulle han stå med sprejfärgade sexpack i 300. Att Fassbender har en skrämmande närvaro märks när Everett förhör honom, Michael kör över honom rejält.

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking är ett stilfullt bidrag till kanon med framförallt minnesvärda prestationer av Ian Hart (en kompetent Dr Watson är alltid välkommet) och Fassbender som förtjänar lite mer uppmärksamhet än sina tv-gelikar.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Without A Clue

Without A Clue

Without A ClueTänk er en värld där Sherlock Holmes är en alkoholiserad skådis och det verkliga geniet är Doktor Watson som av karriärskäl var tvungen att uppfinna privatdetektiven som en fiktiv persona och nu är fast med att stå i skuggan av rampljuset medan skådisen får ta all ära. Inte bara det, tänk er att Sir Ben Kingsley spelar Doktor Watson och Michael Caine skådisen som iklär sig rollen som privatdetektiven. Visst låter det fantastiskt? Och det är Without A Clue också.

Under andra halvan av 1980-talet hade Sherlock Holmes fått ett uppsving efter ett Hercule Poirot dominerat. Vi fick inte bara en animerad och en tonårig version av detektiven utan också en renommerad tv-serie på BBC. Sedan tycktes intresset har slocknat för Without A Clue var den sista Holmes-filmen som gick upp på bio på över tjugo år! Inte förrän Guy Ritchies actiontagning år 2009 så återvände Doyles snok till stora duken. Då bortser vi i och för sig från en stor jäkla drös med tv-filmer.

Två riktiga Sherlockianer har skrivit manus, Gary Murphy och Larry Strawther. Vilket märks i filmens öppning som tar inspiration från De rödhårigas förening. Framförallt så har de ingjutit en kärlek till materialet i denna tupsy turvy värld av ombytta roller som på intet sätt är en parodi. Kingsley och Caine regerar i sina roller i bästa buddy cop-anda. Kemin mellan dem är superb utan göra någon av dem till åtlöje.

Kommissarie Japp spelas av Jeffrey Jones som tillsammans med Charles Dance och William Atherton tillhör 80-talets främsta galleri av skurkar. Senare visade det sig att Jones även var en skurk i verkliga livet när han blev påkommen med barnpornografi, så vi släpper honom direkt. Roligare är det att få se Peter Cook i en cameoroll som redaktör.

Att lyckas med balansgången mellan både komik och spänning är inte det lättaste. Där The Private Life of Sherlock Holmes kunde ha klippts ned en aning så håller sig denna i ett mer trimmat tempo. I eftertexterna får vi läsa ”With apologies to the late Sir Arthur Conan Doyle, creator of Sherlock Holmes and Dr Watson”, men filmmakarna har absolut inget att be om ursäkt för. Without A Clue fullkomligt dryper av underhållning.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Thirteen at Dinner (TV)

Thirteen at Dinner

Thirteen at Dinner - PosterDavid Suchet som kommissarie Japp?! Vad är det här för en tipsy turvy film? Inte bara det så kallar skådespelaren själv sitt porträtt av polisen hans värsta i sin karriär. I så fall har han en rejäl lägsta nivå för hur konstigt det än är att se Hercule Poirot som Japp så gör Suchet ett förbaskat bra jobb gentemot Peter Ustinov. Sin brittiska kollega som under sent 70-tal och fram till slutet av 80-talet var den belgiske deckaren med de grå cellerna för massan.

Sex filmer gjorde Ustinov totalt som Poirot. Tre för bio och tre för TV. Thirteen at Dinner, eller rättare sagt Lord Edgwire Dies som är titeln den är mest känd som, var den första som producerades för TV och är överraskande bra. En av anledningarna är att de flyttat handlingen till nutid – det vill säga mitten av 80-talet. Något som sällan gjordes med Agatha Christies antites till Sherlock Holmes.

Även om handlingen förflyttades framåt i tiden så behöll de Poirot och hans lakej kapten Hastings som vandrande anakronismer. Filmen öppnar med inspelningen av en talk show där Poirot är bjuden som gäst tillsammans med en actionskådis. Själv har Poirot inte sett en film sedan Casablanca och verkar knappt ha koll på hur TV fungerar. Om det var av ren lathet från manusförfattaren eller om de helt enkelt inte vågade sig på att uppdatera karaktären också är svårt att veta men det hade varit intressant att se en moderniserad Poirot á la Sherlock.

Fay Dunaway, som fullkomligt njuter av att spela bimbo, är aktrisen Jane Wilkinson som anklagas för att ha mördat sin man Lord Edgwire och precis som vi är vana vid blir det många whodunnit-kast. Lord Edgwire Dies är inte en av de roligaste mordgåtorna men tack och lov har de kastat in rejält mycket humor. Speciellt Hastings är som ett vandrande naivt barn som någon sorts kompensation för alla hjärncellerna som Poirot ständigt upprepar att han använder. Peter Ustinov har definitivt sin charm men hans belgare stack aldrig ut.

Att behandla det som en tidsresefilm där Poirot och Hastings flugit fram i tiden skulle inte vara långt ifrån sanningen och helt ärligt så är det roligare att se den som så. Det är när filmen faller tillbaka i gamla mönster som man känner en aning träsmak. Hade de vridit upp humorn än mer så hade vi haft en klassiker. Thirteen at Dinner är fortfarande grymt bra för vad den är – en tv-film.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

The Private Life of Sherlock Holmes

The Private Life of Sherlock Holmes

The Private Life of Sherlock Holmes - PosterEtt kassaskrin öppnas och näve för näve tas varje klenod vi så väl känner igen upp: mössan, pipan, fiolen, kanylen, förstoringsglaset och så ett opublicerat manuskript av Doktor Watson. Nu på femtioårsdagen av hans död kan nämligen detta okända fall delas med allmänhet och därmed oss. Så inleds mästerregissören Billy Wilder och hans broder i manusförfattarskap I.A.L. Diamonds film om världens mest kända privatdetektiv.

En satirisk homage har det kallats och visst är det en kärleksfull hyllning med en rejäl dos härlig matinékänsla. Skarpsinnigheten får sig en törn först när mysteriet tar dem till Skottland där Loch Ness-odjuret gör en cameoroll och de snabba replikutbytena byts ut mot vackra men händelsefattiga scenerier i trakterna av buskis.

Innan dess har det på ett charmigt men idag ofrånkomligen ett litet småunket sätt drivits med homoerotiken Holmes och Watson emellan. Roligare är den rapa vitsigheten duon kastar fram och tillbaka på varandra och det är lätt att se varifrån Moffatt och Gatiss inspirerades när de skapade genialiska Sherlock. Billy Wilder har kul med karaktären på ett sätt bara någon som älskar den kan och det är skamligt kul att haka på.

Robert Stephens är irriterande lik Peter O’Toole och Peter Cook, inte förvånande att den tidigare först var påtänkt för rollen och den senare faktiskt spelade Holmes i den mindre lyckade parodin The Hound of the Baskervilles åtta år senare. Men få har gjort det på ett så drypande älskvärt cyniskt sätt. Ännu bättre blir det av att han har en fantastiskt energisk Colin Blakely vid sin sida som Watson. Varje gång vi slipper arvet av Nigel Bruce korkade rundlagde sidekick är något att fira. Christopher Lee ses här som brorsan Mycroft och gör, lite ledsamt ändå, ett mycket bättre jobb än de gånger han försökte sig på detektiven själv.

Första klippningen av Wilder snurrade på över tre timmar med intermission och allt, men filmbolaget fick kalla fötter efter ett par storslagna floppar och klippte ned filmen till mer hanterliga två timmar. Med tanke på det så är det imponerande hur det i princip inte märks alls. The Private Life of Sherlock Holmes är utan tvekan en av de mest underhållande Sherlock Holmes-filmerna.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Hands of a Murderer (TV)

Hands of a Murderer

Hands of a Murderer posterOm det inte vore för Basil Rathbones maraton i rollen så skulle tv-filmatiseringar av Sir Arthur Conan Doyle lätt slå biorullarna. Speciellt frekvent var detta på 90-talet, förmodligen ett resultat av Jeremy Bretts populära Holmes-följetong på tv. I Hands of a Murderer är det Edward Woodward, ni vet han från The Wicker Man, som får iklä sig deerstalker-mössa och kavla upp ärmen för lite sjuprocentigt. Grym skådis, men någon bra Holmes är han inte till skillnad från butlern från Magnum P.I., dvs. John Hillerman, som passar som handen i handsken som doktor Watson med sin fejkade brittiska accent (han är ju ändå född i Texas). Problemet där är snarare att Watson, tillika det mesta i filmen, är rejält bortkastad.

Så vad handlar filmen om? Något om en kodat meddelande som dechiffreras, brodern Mycroft kidnappas och är inte det snille vi oftast får se, Moriarty är nemesis som vanligt, alldeles för stor del av storyn grundar sig på att man ska acceptera hypnotism som vedertagen grund för spänning och vi får en vit man spelandes en indier med stor fejkmustasch. Handlingen glöms titt som tätt bort, både av filmmakarna som av oss betraktare. Vidare mycket deducerande blir det inte heller.

Det tar en liten stund att inse vad som är fel på filmen, produktionsvärdet är nämligen förvånansvärt bra för en tv-produktion, detaljrikedomen är på topp och skådisarna är gedigna – även om Anthony Andrews känns lite väl ung som Moriarty i kontrast till gubben Woodward. Tacka vet jag dock hans energi vilket är en av få saker som känns levande. När man får femte gången frågar sig själv vad man egentligen ska känna spänning för så inser man vad filmens största synd är – den är lat.

Ibland slängs exposition ut utanför bild och oftast känns det mest som att karaktärerna rör sig mellan olika scenerier utan att det faktiskt händer något. Man har till och med slängt in en fantastiskt malplacerad och tråkig jakt i slutet på filmen. En tête à tête mellan detektiv och onding visar att det går att få till några gnistor men när en klassisk tv-explosion sker i grynig upprepande slowmotion får man acceptera att fart och fläkt inte är en passande beskrivning på Hands of a Murderer.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn