Artiklar

Bekännelser av en spoilerfobiker

Fråga mig vad Rosebud betyder, vem som är mördaren i Fredagen den 13:e eller hur många skott Dirty Harry egentligen sköt. Jag är ledsen, men jag kommer inte att svara på det – för det skulle nämligen vara en spoiler.

För ett par år sedan skrev Fredrik Strage en krönika om spoilers och nu är det min tur. I sin krönika beskrev herr Strage vad han fann var en anti-spoilerhysteri och drar som exempel ett flertal då aktuella filmrecensioner, bl.a. av Inception, där vissa recensenter varit lite väl öppenhjärtiga vad gäller handlingsbeskrivningarna och reaktionerna som uppstått därefter. Om jag också var en interneth8er skulle jag säkert också mailat ett ramaskri, vad jag istället gjorde var att inte läsa någon recension förrän jag sett filmen. Vi spoilerfobiker lever nämligen farliga liv. Jag sa det – jag är en spoilerfobiker och för sådana som oss är recensioner bland det farligaste vi vet, men också något som vi snabbt lär oss att undvika. Nej, farligast är något helt annat. Biotrailers.

Länge trodde jag att jag var ensam om att trycka händerna mot öronen och stirra ned i golvet medan jag hummar tyst för mig själv när de obevekliga trailerna spelas upp innan filmen jag faktiskt betalat de dyra biopengarna för att se ska börja. Därför log jag tyst för mig själv när jag läste en intervju i DN med Fares Fares om hur det är när han går på bio:

När trailrar visas för kommande filmer blundar Fares Fares och håller för öronen. Så till slut, när filmen börjar, kan han slappna av. Proceduren upprepas varje vecka och känns även igen när han ser hyrda dvd:er på platteven hemma. Vid enstaka tillfällen får vänner göra honom sällskap i soffan, men skulle de börja läsa på baksidan av fodralet innan eller under filmens gång, lyfter Fares Fares en förbannad blick och levererar en rejäl avhyvling.

Det var som jag att läste en intervju med mig själv, bortsett från att jag inte är en skådis med en lillebror till regissör som kastar bort sin actiontalang på mediokra komedier. Jag läser själv aldrig på baksidan av fodralen och även om jag inte ger en rejäl avhyvling om en vän läser baksidan så kastar jag definitivt ett besviket och ont öga.

Samtidigt så älskar jag att hålla mig ajour med vad som händer i filmvärlden och det är där jag framförallt måste hålla mig på min vakt. I dagens Internetsamhälle är det nämligen fara och färde vid varje digital korsning för att man ska stöta på en spoilerfylld ryktesspridning. Värst i de fallen är när man i godan tro sitter och läser på Ain’t It Cool News och en mindre empatisk skribent avslöjar en plottwist redan i rubriken. Hur mycket jag än skrubbar mina ögon med flytande asbest så har det inpräntats i mitt huvud. Det är vid dessa tillfällen jag önskar att jag kunde göra en Eternal Sunshine of the Spotless Mind på mig själv och radera alla avslöjande detaljer jag motvilligt tvingats på.

Ett av de mest retfulla exemplen i min egen vardag är Kevin Smith som jag följer diverse podcasts med och som har en frustrerande ovana att exklamera ”Spoilers!” först när han kommit halvvägs i att avslöja hela handlingen till en film för att, utan att ta ett nytt andetag, fortsätta yppa varje intressant detalj och twist. Oftast hinner jag inte slita ut in-ear lurarna ur öronen innan det är försent och till följd känner mig våldtagen på min fria vilja.

Tyvärr finns det människor där ute som får en kick av att reta oss spoilerfobiker vilket yttrar sig i allt från enkla gliringar till hädiska t-shirts. Hur mycket jag än försöker undvika recensioner, dvd-omslag, Facebook-länkningar, överhöra spoilerfyllda samtal på tunnelbanan eller en naiv vän som slänger ur sig slutet på filmen jag precis bokat biljett till så är det en snårskog jag lever i. Nej, livet som spoilerfobiker är absolut inte lätt.

Remakes – Ett försvarstal

Vi befinner oss i svallvågorna efter den fatala djupdykning som remaken Total Recall har kastat sig ned i på boxoffice-listorna. Len Wisemans nyfilmatisering av Philip K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale”, som holländaren Paul Verhoeven och muskelberget alias hembiträdesförföraren Arnold Schwarzenegger så galant gjorde en actionklassiker av för över ett decennium sedan, bevisade återigen vad de flesta av oss en eller annan gång har orerat: att Hollywood borde sluta göra så jäkla onödiga remakes!

I detta gror mentaliteten att remakes i sig är något av ondo, en attityd jag ämnar punktera med denna text. Jag vill på intet sett försvara den stundtals fasansfullt bristande kvalitén på de remakes som görs idag, jag vill snarare sätta fenomenet i ett perspektiv. När det kommer till dessa nyversioner är det som mycket annat väldigt lätt att vara glömsk. Remakes har nämligen gjorts sedan filmens födelse, historiska The Great Train Robbery från 1903 gjordes exempelvis en nyversion av redan året efter. I backspegeln är det lätt att förneka. Remakes är en del av vår filmhistoria!

Hur många är det som tänker på att klassikern Riddarfalken från Malta med Humphrey Bogart var den tredje filmatiseringen av Raymond Chandlers hårdkokta deckare? Eller att de båda tidiga 80-talsfavoriterna Scarface och The Thing var remakes (1932 respektive 1951)? Hur många av dagens biobesökare retade sig på att Coen-bröderna vågade göra en remake på John Wayne-klassikern True Grit samtidigt som gallan de spydde över Conan the Barbarian inte tycktes ha någon ände? När det är dåligt är det ett bevis, när något görs bra är det lätt att glömma.

Värt att lägga i beaktning i alla av dessa fall, och många av dess gelikar, är att de är baserade på en förlaga. Att kalla det en remake är därför en otjänst, det är snarare en nytolkning av ett material – på samma sätt som alla iterationer av Alice i underlandet, Dracula, Sherlock Holmes eller Batman. Vi får en ny vinkel med ett nytt perspektiv. Förhoppningsvis självklart, jag undanhåller cynismen så gott jag kan. Om John Carpenter inte hade fått för sig att göra sin egen version av novell ”What Goes There?” hade vi aldrig fått The Thing.

För visst kan det bli riktigt lyckat, även om det inte finns en förlaga utan Hollywood helt enkelt känner för att återanvända en bra idé och varför inte återanvända ett lyckat koncept? Rom-com genren gör det för varje film som spottas ut. I bästa fall får vi ju Martin Scorceses Cape Fear, David Cronenbergs Flugan eller Steven Soderberghs Ocean’s Eleven. Då ska vi inte börja tala om lyckade amerikanska remakes av utländska filmer såsom The Departed (som jag personligen dessutom håller högre än kinesiska originalet Infernal Affairs), True Lies och The Ring.

Misslyckat blir det när filmmakarna faktiskt inte har något nytt att säga eller bara är rent inkompetenta.  I de fallen får vi Rollerball, The Fog, Wicker Man, The Pink Panther, Swept Away, Clash of the Titans och Omen. Jag undrar när de ska börja göra remakes på dåliga filmer. Håller fortfarande tummarna på att Josef Fares ska göra en remake på Rymdinvasion i Lappland.

Kritiken kring huruvida det görs fler remakes än vanligt överlåter jag till statistikerna att uträkna. Att Hollywood idag ska sakna idéer känns därför lite taget ur luften. Problemet är inte alla remakes, problemet är alla uppföljare, och det… det är en helt annan fråga.

Macaroni Combat

I en nu svunnen tid under några decennier i mitten av förra seklet när en filmgenre gjorde succé kunde ni ge er fan på att italienarna skulle höra lire-kassorna klirra och försöker kassera in på populariteten.  Det kopierades, rippades, inspirerades, efterapades och ibland innoverades till den grad att när de var klara med genren så var den en utmärglad svältdränkt amöba utan liv eller hopp. Från 60-talet till 80-talets mitt kunde man genom att titta på vad italienarna spottade ur sig följa tidens strömningar: Sword and Sandal (Ben-Hur och Spartacus), Eurospy (James Bond) och Spaghetti Western (För en handfull dollar).

Italienska filmindustrin gjorde av Hollywood vad produktionsbolaget The Asylum gör idag med sina mockbusters – kassera in på trender. Budgeterna var lägre, dubbningarna obligatoriska och manusen som skrivna av femtonåringar. Idag klagar vi över hur många remakes och tama efterapningar som görs, då var det en hel filmindustri som levde på att kassera in på andras succéer. Idag gör sig Quentin Tarantino en karriär på att livnära sig på att göra homage-filmer.

Mest kända av de ovannämnda genrerna är självfallet Spaghetti Western med sitt omisskännliga namn. En genre som emellertid inte hade ett allmänt erkänt namn fram till för endast ett par år sedan var andra världskriget-filmerna som kasserade in på succéerna av filmer som Den längsta dagen, 12 fördömda män och Örnnästet. Att genren till slut fick ett namn som spred sig utöver några inhemska marknader är tack vare en redan namngiven man: Quentin Tarantino.

Under en Q&A-session som hölls och filmades till DVD-releasen av Enzo G. Castelleris krigsfilm Eagles over England förklarade Tarantino att genren efter många år äntligen fått sig ett namn – av japanerna, som kallade det för: Macaroni Combat. Castellari är förresten densamma regissör som gjorde en viss Macaroni Combat-film med titeln The Inglorious Bastards.

Med början i tidigt 60-tal och tjugo år framåt så gjorde italienarna krigsfilmer som framförallt utspelade under andra världskriget – i slutet av sin livsbana så förekom även Vietnam-historier.  Det var ju viktigt att följa med tiden. ”Klassiker” inom Macaroni Combat, förutom de två filmerna av Castellari, kan nämnas titlar som Dirty Heroes, Desert Commandos, Battle Force och Djungelmassakern.

När namn på väldigt snäva genrers har myntats så har det ofta fått dra med olika variationer på exploitation: blaxploitation, nunsplotation, ozploitation och så vidare in infinitum. Jag omfamnar därför tillfullo att Macaroni Combat fortsätter pastafieringen som startades med Spaghetti Western och jag hoppas att det  här nu blir en tradition i namngivande. Fantasin och nyfikenheten riktigt bubblar av vad som kan komma härnäst! Fettucini Horror? Tagliatelli Sci-Fi?  Linguini Noir? Möjligheterna är oändliga, eller ja, i alla fall så länge pastan räcker.