Recensioner

Double Agent 73

Double Agent 73

Double Agent 73 PosterAtt det är just två filmer som sticker ut i Doris Wishmans filmografi känns nästan försynt. Hennes filmer med Chesty Morgan, Deadly Weapons och Double Agent 73 (där det redan nu kan sägas att titeln är det fyndigaste med filmen), har en speciell plats i hjärtat hos sexploitationfans. Wishman må ha varit en av de mest produktiva kvinnliga regissörerna genom tiderna, men hon förtjänar mer än väl att kallas för den kvinnliga Ed Wood. Det är skräp. Vad som gör hennes filmer med Chesty Morgan så fascinerande är hur naivt inkompetenta de är och fullkomligt bisarra.

Chesty Morgan föddes i Polen som Liliana Wilczkowska och flyttade sedermera till USA där hon växte upp. Framförallt var det hennes bröst som växte. De blev så stora att hon skrevs in i Guiness rekordbok som den filmstjärna med störst bröstmått – rättare sagt 73 inches (ca 185 cm). Därav filmens titel. Fyndigt, inte sant?

Wishmans alla karaktäristik dyker upp redan de första minuterna, två skurkar sitter tablåaktigt filmat vid ett bord och pratar dubbat med varandra. Klipp till utomhus och en skakig inzooming till en man som, mitt på ljusa dagen, smyger utanför ett hus. Först försöker han öppna ett fönster, men går sedan till ytterdörren och tar fram en nyckel (?!). Han letar sedan igenom huset, lääänge, innan han hittar det han söker – mikrofilm. Han blir såklart övermannad och till slut dumpad en bit bort, döende viskar han mästerskurkens namn – Toplar.

Plötsligt är vi i Florida där Agent 73 ligger och poserar, klipp till en beach volleyballmatch där hela ena laget är nakna. Det ska sägas att Wishman började sin filmkarriär med att göra sexploitation om nudistläger. Nudism var hennes grej. På film. Agent 73 klappar en hund och tar av sig skorna i närbild med kameran fetischaktigt kvarhållen på de strumbyxbeklädda benen. Klippet efter går hon in i kameran med brösten först. Hon kallas till sin chefs kontor där de pratar med varandra ur fokus och det ofta klipps till hennes ben.  Toplar är en heroinsmugglare hon måste stoppa. För att göra detta opereras en kamera in i hennes vänstra bröst som hon ska använda för att ta foton av alla människor hon dödar…

”My, you’ve put make up on, you look real pretty”, säger sjuksköterskan till Agent 73 när hon vaknar upp efter operationen innan sköterskan stryps som den infiltratör hon är. Närbilderna på sjuksköterskan som stryps är av en annan skådespelare. Under tiden klipps det till agentens dallrande stora bröst.

Efter lite stock footage så raggar hon upp en hejduk på en nattklubb, där klubben representeras av att de står framför en färggrann vägg. Ett tu tre och hon är inne på hans hotellrum där hon måste ta av sig topless för att kunna fota hans hemliga dokument. Hon blir snart tagen på bar gärning och hon slår honom i ansiktet upprepade gånger med ett av sina bröst – i slow motion.

Sen går hon bara fastän skurken inte är medvetslös, han kommer såklart direkt efter. Men inte bara lyckas hon mystiskt klä på sig på vägen mellan rummet och hotellets entré, natten har bytt till dag. Biljakt! Plötsligt dyker en kvinnlig vän upp i underkläder hemma hos agenten, klär av sig och börjar duscha. Naket! Innan en lönnmördare kommer in och kopierar Psycho. Agent 73 kommer hem och blir chockad av att se sin vän död. Eller, det skulle nog varit den mest logiska reaktionen. Hon tar sig lite för ansiktet, går ut, skakar på huvudet, rör inte en muskel, tittar sen på klockan. Dags för nästa hejduk!

Såhär fortsätter filmen, oftast är det väldigt svårt att hänga med vad som händer. Hela premissen är en ursäkt för Chesty Morgan att ta av sig topless, vilket hon inte bara gör varje gång hon ska fota dokument eller har dödat någon (vilket händer rätt ofta). Även när hon dricker whisky i sin ensamhet eller ligger drömskt i sin scen så åker brösten fram. Att se Double Agent 73 gör att man känner sig som en voyeur där kameran konstant återkommer till att filma hennes bröst, eller ben.

Agent 73 hookar upp med en kollega som går under namnet Atlanta 7 som av någon anledning blir tillsagd av sin chef att leta upp agenten som halvvägs in i filmen plötsligt har försvunnit. Inte för oss i alla fall. Men det ger filmen en chans att visa en hel massa stock footage som inte har något med storyn att göra. Atlanta 7 går nämligen till en racetrack och tittar på hästar i några minuter. Inget av detta påverkar filmen på något sätt.

För att hålla koll på alla hon dödar så skriver Agent 73 upp alla namn i en blå bok, ett namn per sida, med stora bokstäver, som hon sedan stryker över på det slarvigaste sätt jag någonsin sett. En av gångerna är det en mans hand som håller i pennan. Chesty Morgan är under all kritik som skådis, främst är det jobbigt att se hennes döda ögon och livlösa agerande. Men i Wishmans filmer så är det inte heller vad som är dragplåstret.

Doris Wishman skrev, producerade, rollsatte, regisserade och klippte över 30 filmer, inklusive ett flertal under pseudonymer. Hon är utan någon konkurrens den främsta kvinnliga exploitationregissören genom tiderna. Trots alla klipp till askfat och lampor. Double Agent 73 är definitivt inte en bra film. Oftast är den hårdragande frustrerande, men det är svårt att inte bli fascinerad. För precis som Ed Wood, så är Wishman fullkomligt inkompetent som filmskapare, men det betyder inte att filmerna hon gjorde var tråkiga. Åtminstone inte denna.

Sherlock Holmes and Dr. Watson (TV)

Sherlok Kholms i doktor Vatson

Sherlok Kholms i doktor Vatson: ZnakomstvoMellan 1979 och 1986 producerades en serie tv-filmer i Sovjetunionen med Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv Sherlock Holmes. Alla fem filmer, som i sig bestod av totalt 11 avsnitt, regisserades av Igor Maslennikov och blev något av ett kulturellt fenomen i hemlandet. Även brittiska kritiker hyllade seriens respektfullhet och trogenhet till förlagan. Så pass att Vasily Livanov flera år senare blev belönad med en Honorary MBE (Member of the Order of the British Empire) för sitt porträtt av detektiven.

Efter att ha plöjt igenom närmare tolv timmar av vad som kan vara den mest överraskande filmatiseringen av min favoritdetektiv så finns det ingen annan slutledning att dra än att det utan tvekan är en av de allra allra bästa!

Avsnitt 1: Acquaintance a.k.a. Det spräckliga bandet

I förtexterna hypas myten om Sherlock Holmes sätter honom i kontrast till seriens moderna liv. Filmen inleds sedan som så många Holmes-historier gör, med att Dr. John Watson går på lägenhetsvisning. På vägen dit får han höra historier om hans eventuella asociala och kufiska inneboende och dennes konstiga vanor. Watson skräms emellertid inte och när de dyker upp hos Mrs. Hudson så är Holmes i full fart med ett kemiexperiment.

Nyfikenheten går emellertid snart över till oro för Watson då han mer och mer börjar tro att han flyttat in hos en mästerskurk. Men allt kommer på det klara över ett parti boxningssparring och han får reda på att Holmes – självklart – är raka motsatsen.

Som stand-in för Baker Street, där de huserar bakom trogna 221B, är denna gång en gammal gata i Riga. Att se sovjetiska miljöer som kulisser för London ger en utomvärldslig känsla, stämningen blir automatiskt mer påtaglig och atmosfären mystisk och främmande. Än mer främmande och en smula surrealistiskt är det att höra alla prata ryska.

Att Ryssland lider av en rejäl släng av anglofili blir snabbt tydligt. Detaljrikedomen är imponerande, sceneriet är atmosfäriskt. Det är en udda, fascinerande men alldeles förträfflig skapelse. En teatral brittiskhet på ryska, sovjetiska miljöer står kuliss för Viktorianska England, ryskt 1800-tal möter engelskt 1800-talet som på något mystiskt alkemiskt sätt känns mer äkta än britternas egna adaptioner. Vladimir Dashkevich ledmotiv är dessutom spot-on och ljuder av samma kärlek till det brittiska då trudelutten är inspirerad av BBC World Service jingle.

Det spräckliga bandet är ett fall som sällan filmatiserats. Min största kritik är att jag hade önskat lite mer av skådisen som spelade Doktor Roylott, men det går an. Bättre är hans hus som känns malplacerat i det viktorianska England och det ser än mer skevt ut av att scenen ska föreställa kväll men himlen är höstigt blå – filmad day-for-night såklart. Själva fallet i sig med det skrämmande ”bandet” avklaras dessutom väldigt snabbt, eftersom mer än halva avsnittet går ut på att introducera Holmes för Watson.

Vitaly Solomins Dr. Watson är tack och lov ingen Nigel Bruce. Han är inte en fumlande dumbom, utan stoisk och självsäker. Dessutom barnsligt nyfiken och intresserad av sin nye flat mate. Det är just kamratskapet mellan de två som cementerar de sovjetiska filmerna till bland de bästa filmatiseringarna. Kemin är bedårande, och det här kan vara bland det mest sympatiska vi sett mästerdetektiven. Han är mer lättsam än vi är vana vid vilket gör deras äventyr sjukt gemytlig att följa.

Avsnitt 2: Bloody Inscription a.k.a. En studie i rött

Första Sovjetiska tv-filmen består alltså av två avsnitt, baserade på två olika fall – Det spräckliga bandet och En studie i rött. Manusförfattarna Yuliv Dunskiy och Valeriy Frid har vävt samman dem snyggt, genom att låta introduktionen mellan Holmes och Watson i En studie i rött ske i början av Det spräckliga bandet istället. Inte bara är det storymässigt snyggt gjort att dela upp fallen, men även längdmässigt. Fallen är rätt korta och tillåter sig själva inte riktigt till att dras ut. Nu håller sig båda delarna på en skön timme styck. Vilket känns perfekt.

När vi nu tar vid i avsnitt två, baserat på En studie i rött, sitter hemma Sherlock Holmes hemma och uttråkat skjuter hål i väggen. Missbruket fick dra det kortare strået i denna filmatisering, droger fick ju inte nämnas på Sovjetisk television. Holmes är besviken på den kriminella världen som inte gör sitt jobb. Men så dyker upp ett mysterium upp, ett mord i ett övergivet hus, och ett ord skrivet i blod.

Här dyker lite av Watsons dumdristighet upp då han bestämmer sig för att göra lite eget polisarbete, vilket självklart leder till att han blir slagen medvetslös. Vi blir även introducerade till det mest komiska elementet hittills i serien, i form av kommissarie Lestrade. Som så ofta är fallet porträtteras han som en narcissistisk fåne – som måhända är lite uppe i det blå, men blir tacksamt nog aldrig enerverande som karaktär. Självklart så tar Lestrade åt sig hela äran av att lösa fallet när det hela är över vilket får Watson att gå uppåt väggarna och bestämma sig för att bli Holmes krönikör. Och på så sätt så är ”the game afoot”.

Viktorianska England har alltid haft speciell plats i Ryssland kulturella hjärta vilket märks på hur kärleksfullt de hanterat Sir Arthur Conan Doyles texter. I En studie i rött så blir det än mer tydligt, och anledningen till att filmerna hyllats även utanför Ryssland, hur oerhört trogna de är förlagorna. Nu får även se mer av relationen mellan Holmes och Watson, det finns en ömsesidig respekt dem emellan som resonerar genom hela serien. Watson slänger sig med sitt spjuveraktiga leende och Holmes saknar helt arrogansen som vi annars är så vana att se honom osa av. Dessutom får vi höra honom uttala de odödliga orden, på elegant ryska: ”Elementarnyy, moy dorogoy Watson.”

House of the Long Shadows

House of the Long Shadows

House of the Long ShadowsIsraeliska filmmogulerna Menahem Golum och Yoram Globus, dåvarande cheferna av ökända Cannon Group, gjorde en karriär på att sälja in filmer helt och hållet med en pitch – inget manus, bara en titel och någon avdankad storstjärna kopplad till den. Idéerna var i princip alltid bättre än utförandet, vilket är förklaringen till att en film som House of the Long Shadows existerar. Fyra skräckikoner tillsammans för första gången, i en 80-talsskräckis – med en PG-åldersgräns…

En arrogant pengakåt amerikansk författare (Desi Arnaz Jr.) slår vad med sin litterära agent att han på 24-timmar kan skriva ett sådant där dramatiskt dravel á la Wuthering Heights som agenten så mycket trånar för. Av en händelse råkar agenten känna till ett öde hus på landsbygden i Wales som skulle vara perfekt för amerikanen. Huset visar sig snart inte vara så vidare öde när en nattlig gäst efter en annan dyker upp…

Redan när House of the Long Shadows hade premiär var den en anakronism, bara titeln känns som en Hammer-rulle. Kulturkrocken är ett faktum. Animerade blixtar sker sida vid sida med syrafrätade ansikten. Åskvädret slår på från ena sekunden till den andra. I nästa scen har vi ett ruttnande lik. Tonen vet inte var den ska ta vägen. Även om filmen stundtals faktiskt har en genuint otäck stämning så vet jag inte riktigt vem som skulle skrämmas av denna nostalgieskapad.

Visst är det kul att se legendarerna i en och samma film, men de förtjänade så mycket mer än detta. Christopher Lee tar mest plats, Vincent Price vinner i teatralitet, Peter Cushing är charmig och John Carradine bokstavligen sover sig igenom en scen och trots att han bara är ett fåtal år äldre än sina medskådisar ser ut att vara minst ett sekel. För Cushing och Lee var det 14:e gången de agerade gentemot varandra efter alla Dracula-filmer.

Twisten kan jag se skulle vara irriterande för vissa, men för mig funkade den – trots att ploten i sig är idiotisk. House of the Long Shadows är inte bortkastad, men den är mest en kuriosa. Och dragplåstren själva? De är bara biskådisar. Jag hade dock gärna hört Golum och Globus pitch, den kan inte varit sämre än filmen i sig.

Matt Helm – Den tacksamt bortglömda agenten

Matt Helm

Spiongenren har aldrig mått lika bra som under 1960-talet. Kalla kriget var som allra kyligast och världen var en ideologisk hårsmån från att testa om MAD inte bara var en rolig akronym på jordens undergång. Hjältar behövdes och tidens hjältar hade gadgets, sexiga kvinnor vid sin sida och var klädda i kostym och hatt. Ur England kom James Bond och hans inte lika flambojanta syssling Harry Palmer, i Frankrike filmatiserades Agent 117 och i USA – där man insett att enda sättet att kassera in på Bond var via parodier – kom Derek Flint och Matt Helm.

Precis som majoriteten av sina gelikar är Matt Helm baserad på en serie kiosklitteratur författad av Donald Hamilton om en hårdkokt amerikansk spion/lönnmördare. Fast till skillnad från seriösa Palmer och übermenchen Flint så är Matt Helm en passiv, gubbig, suput som manusförfattarna enträget försöker övertyga oss är ett värsta sexobjekt till superagent. Tyvärr resulterar det endast i en pinsamhet i stil med att se sin fulla farbror ta sig en svängom på julafton. Fem filmer planerades, fyra blev gjorda. Noll är värda att bevaras för eftervärlden, en är värd att se för den udda storytråden.

The Silencers alias Matt Helm – vilken toppenagent! (1966)

The SilencersNär vi möter Matt Helm för första gången så lever han som modefotograf (Austin Powers snodde detta senare) och ignorerar sin förra chefs enträgna rop på hjälp. Men en gång agent, alltid agent. Helm övertalas att hjälpa sin gamla arbetsgivare ICE (Intelligence and Counter-Espionage) med att stjälpa ondskefulla Big O’s planer.

Glömde jag förresten nämna att det är Dean Martin som spelar agenten Matt Helm? Ingen fara, det är omöjligt att missa då filmmakarna fått för sig att stoppa in krystade sångnummer med artisten antingen i form av drömsekvenser eller inre monologer. Att Dean Martin dessutom i essens spelar sig själv gör inte saken bättre.

I The Silencers introduceras vi till Matt Helms alla karaktärsdrag och troupes som kommer återkomma i filmserien; han är en tafatt suput, en kvinnokarl, gillar polotröja och inte minst måste en gliring ges mot Frank Sinatra. I en bilscen slår Helm på radion och får höra Ratpack-ledarens smörsång, agenten gör en grimas, byter radiokanal och vi får höra en Dean Martin-låt istället. Det är också filmens roligaste skämt.

Matt Helm har också en tendens att bli tilldelad ett högst opraktiskt vapen av sin arbetsgivare. För hur annars skulle man beskriva en pistol som inte skjuter framåt, utan bakåt. Inte för att Dean Martin är vidare proaktiv av sig, han är mer intresserad av alkohol och manipulera kvinnor att hångla med honom. Daliah Lavi är med som året efter skulle göra ett bättre intryck i Casino Royale. Eftersom den här filmen gjordes på 60-talet så spelades asiatiska skurken Tung-Tze av vita Victor Buono, komplett med sminkade ögon. Buono kunde senare ses på tv som King Tut i Batman.

Murderers’ Row alias Bra skjutet Matt Helm! (1966) 

Murderers' RowTvåan har förvånansvärt mycket som självaste James Bond kom att härma och släpptes bara nio månader efter The Silencers. Matt Helm drar till Europa, men bara på film. Eftersom Dean Martin vägrade flyga dit så filmades alla hans scener i USA och Mexiko.

I Murderers’ Row håller ICE toppagenter att mördas en efter en. Självklart är det Big O (Bureau of International Government and Order) som ligger bakom det. Deras nya ledare spelas av Karl Malden som tyckte det vore roligt att prata med olika brytningar för varje scen.

I uppföljaren får vi lära oss att Matt Helm aldrig i livet skulle dricka bourbon och så får han såklart en ny pistol som är så ologisk att den självklart kommer till användning, den har nämligen en timer så att den skjuter först tio sekunder efter man pressat avtryckaren. Som nämnt är denna den mest Bond-iga av filmerna. Vi har bland annat en lakej som heter ”Ironhead” (som råkar ut för ett öde Älskade spion senare skulle efterapa för skurken Jaws) och precis som i senare Diamantfeber har skurken en energistrålande satellit som vapen.

Matt Helm beter sig som vanligt mest som en gammal stofil som hookar upp med unga Ann-Margret medan sonen Dean Paul Martin dyker upp i en cameo och spelar hipp ny musik i bakgrunden. Här är den kvinnliga karaktären inte bara en bimbo (för en gångs skull) men det gör inte så stor skillnad. Sanningen att säga ser det aldrig vidare bekvämt ut när Helm hånglar upp någon, utan mer som en gammal man som taffligt kysser en ointresserad kompis till sin dotter. Murderer’s Row är ändå faktiskt mer underhållande än sin föregångare, framförallt för att de skippat de onödiga musikalelementen.

The Ambushers alias Matt Helm – klipper till igen (1967)

The AmbushersTredje filmen fick äran att vara med i legendariska ”50 Worse Films Ever Made”. Personligen tycker jag det är den bästa i serien men det är kanske just för att den dragit ned på det “humoristiska” och därav minst sexistiska (vilket i och för sig inte säger så mycket). Helm känns för en gångs skull aktiv och handlingskraftig. Samtidigt är det i grund och botten en rape/revenge film med ett UFO som är livsfarligt bara för män. Ja, ni läste rätt.

Jose Ortega snor USA:s flygande tefat som endast går att styra av en kvinna, män dör av den radioaktiva strålningen. Piloten Sheila Sommars våldtas och lämnas till sitt öde. Hon överlever och tillsammans med Matt Helm åker de ned till Mexiko för att hämta tillbaka ufot.

Visst är ufot störtlöjligt, sexismen fortfarande unken och skämten med tillhörande musik pajasartade, men actionen är bäst. Inga konstiga pistoler denna gång men en kamera som släpper ut ett gasmoln istället för att ta bilder. Framförallt så är den intressant för det udda manuset, det känns som att någon försökt förvandla en Matt Helm-film (som i sig är sjukt sexistisk) till en film om kvinnlig solidaritet och misogyni. Någon borde skriva en akademisk analys av denna film – pronto!

The Wrecking Crew alias Ett järn i elden (1969)

The Wrecking CrewSista filmen är också den sämsta, inte för att det säger så mycket om den här spionserien. Sekreteraren Lovey Kravezit (ja, det är hennes namn) som varit en bestående del i filmerna är borta och chefen på ICE är utbytt mot en ny personlighetsfri skådis. Framförallt så är det en ny manusförfattare – före detta polisreportern och krimromansförfattaren William P. McGivern. Det märks! Tonen är nämligen vådligt allvarlig, de skämt som finns kvar rör sig nästan uteslutande vid att Sharon Tate är irriterande klumpig och idiotisk. The Wrecking Crew var den sista filmen som släpptes med Tate innan hon mördades av Charles Mansons följare.

Matt Helm får i uppdrag av sin hemliga organisation ICE att störta den onda greven Contini som försöker kollapsa hela världens ekonomi genom att stjäla en miljard dollar i guld. Contini spelas av Nigel Creen som kunde ses gentemot Harry Palmer i The Ipcress File.

Kanske största synden i The Wrecking Crew är att Frank Sinatra in en enda gång får en gliring! Det har ju blivit ett av favoritinslagen. Man får trösta sig med att Chuck Norris har en statistroll som lakej och att Bruce Lee går att hitta i förtexterna som ”karate advisor”. Tänk, fyra år innan The Way of the Dragon samarbetade Lee och Norris tillsammans!

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (TV)

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking

Sherlock Holmes and the Case of the Silk StockingRupert fuckin Everett som Sherlock Holmes! När jag såg att den castingen existerade så var det bland det mest geniala jag hört på länge. Hur bra kunde inte detta vara? Förvisso hölls förväntningarna nere av att det faktiskt var en tv-produktion som inte gjort vidare mycket väsen av sig men hoppet fanns ändock där.

Den pågående gåvan till mänskligheten som är ”Sherlock” är inte första gången BBC producerat tv om frilanssnoken. Tvärtom så ligger de i stark majoritet. År 2002 producerade de den femtioelfte versionen av The Hound of the Baskervilles (varför det envisas med detta kommer jag aldrig förstå). Richard Roxburgh spelade då Sherlock Holmes och Ian Hart iklädde sig mustaschen som Dr Watson. Två år senare ville BBC göra om bravaden, Roxburgh var emellertid upptagen och istället för att basera filmen på en text av Doyle så plitade manusförfattaren Allen Cullin ihop en alldeles egen story.

En seriemördare härjar i London. Tonårsdöttrar till aristokrater hittas mördade med en silkestrumpa instoppad i halsen. Ett fall som drar ur Sherlock Holmes från sin drogfyllda pensionering.

Hur var då Everett? En elegant Holmes som aldrig rör en muskel i sitt ansikte men som hade gjort gott med lite extra vitsighet á la Oscar Wilde, något Everett skulle inte varit en främling för. En stor portion torr humor hade suttit som ett smäck. Stämningen är väldigt gloomy och även om Watson får in del gliringar som anbelangar honom galant så är stämningen lika blågrå som fotot.

Jonathan Hyde dyker upp som pompös adelsman. Största överraskningen är att Michael Fassbender är med i denna film! Passande nog som betjänt. Tänk, bara två år senare skulle han stå med sprejfärgade sexpack i 300. Att Fassbender har en skrämmande närvaro märks när Everett förhör honom, Michael kör över honom rejält.

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking är ett stilfullt bidrag till kanon med framförallt minnesvärda prestationer av Ian Hart (en kompetent Dr Watson är alltid välkommet) och Fassbender som förtjänar lite mer uppmärksamhet än sina tv-gelikar.

Without A Clue

Without A Clue

Without A ClueTänk er en värld där Sherlock Holmes är en alkoholiserad skådis och det verkliga geniet är Doktor Watson som av karriärskäl var tvungen att uppfinna privatdetektiven som en fiktiv persona och nu är fast med att stå i skuggan av rampljuset medan skådisen får ta all ära. Inte bara det, tänk er att Sir Ben Kingsley spelar Doktor Watson och Michael Caine skådisen som iklär sig rollen som privatdetektiven. Visst låter det fantastiskt? Och det är Without A Clue också.

Under andra halvan av 1980-talet hade Sherlock Holmes fått ett uppsving efter ett Hercule Poirot dominerat. Vi fick inte bara en animerad och en tonårig version av detektiven utan också en renommerad tv-serie på BBC. Sedan tycktes intresset har slocknat för Without A Clue var den sista Holmes-filmen som gick upp på bio på över tjugo år! Inte förrän Guy Ritchies actiontagning år 2009 så återvände Doyles snok till stora duken. Då bortser vi i och för sig från en stor jäkla drös med tv-filmer.

Två riktiga Sherlockianer har skrivit manus, Gary Murphy och Larry Strawther. Vilket märks i filmens öppning som tar inspiration från De rödhårigas förening. Framförallt så har de ingjutit en kärlek till materialet i denna tupsy turvy värld av ombytta roller som på intet sätt är en parodi. Kingsley och Caine regerar i sina roller i bästa buddy cop-anda. Kemin mellan dem är superb utan göra någon av dem till åtlöje.

Kommissarie Japp spelas av Jeffrey Jones som tillsammans med Charles Dance och William Atherton tillhör 80-talets främsta galleri av skurkar. Senare visade det sig att Jones även var en skurk i verkliga livet när han blev påkommen med barnpornografi, så vi släpper honom direkt. Roligare är det att få se Peter Cook i en cameoroll som redaktör.

Att lyckas med balansgången mellan både komik och spänning är inte det lättaste. Där The Private Life of Sherlock Holmes kunde ha klippts ned en aning så håller sig denna i ett mer trimmat tempo. I eftertexterna får vi läsa ”With apologies to the late Sir Arthur Conan Doyle, creator of Sherlock Holmes and Dr Watson”, men filmmakarna har absolut inget att be om ursäkt för. Without A Clue fullkomligt dryper av underhållning.