Thirteen at Dinner (TV)

Thirteen at Dinner

Thirteen at Dinner - PosterDavid Suchet som kommissarie Japp?! Vad är det här för en tipsy turvy film? Inte bara det så kallar skådespelaren själv sitt porträtt av polisen hans värsta i sin karriär. I så fall har han en rejäl lägsta nivå för hur konstigt det än är att se Hercule Poirot som Japp så gör Suchet ett förbaskat bra jobb gentemot Peter Ustinov. Sin brittiska kollega som under sent 70-tal och fram till slutet av 80-talet var den belgiske deckaren med de grå cellerna för massan.

Sex filmer gjorde Ustinov totalt som Poirot. Tre för bio och tre för TV. Thirteen at Dinner, eller rättare sagt Lord Edgwire Dies som är titeln den är mest känd som, var den första som producerades för TV och är överraskande bra. En av anledningarna är att de flyttat handlingen till nutid – det vill säga mitten av 80-talet. Något som sällan gjordes med Agatha Christies antites till Sherlock Holmes.

Även om handlingen förflyttades framåt i tiden så behöll de Poirot och hans lakej kapten Hastings som vandrande anakronismer. Filmen öppnar med inspelningen av en talk show där Poirot är bjuden som gäst tillsammans med en actionskådis. Själv har Poirot inte sett en film sedan Casablanca och verkar knappt ha koll på hur TV fungerar. Om det var av ren lathet från manusförfattaren eller om de helt enkelt inte vågade sig på att uppdatera karaktären också är svårt att veta men det hade varit intressant att se en moderniserad Poirot á la Sherlock.

Fay Dunaway, som fullkomligt njuter av att spela bimbo, är aktrisen Jane Wilkinson som anklagas för att ha mördat sin man Lord Edgwire och precis som vi är vana vid blir det många whodunnit-kast. Lord Edgwire Dies är inte en av de roligaste mordgåtorna men tack och lov har de kastat in rejält mycket humor. Speciellt Hastings är som ett vandrande naivt barn som någon sorts kompensation för alla hjärncellerna som Poirot ständigt upprepar att han använder. Peter Ustinov har definitivt sin charm men hans belgare stack aldrig ut.

Att behandla det som en tidsresefilm där Poirot och Hastings flugit fram i tiden skulle inte vara långt ifrån sanningen och helt ärligt så är det roligare att se den som så. Det är när filmen faller tillbaka i gamla mönster som man känner en aning träsmak. Hade de vridit upp humorn än mer så hade vi haft en klassiker. Thirteen at Dinner är fortfarande grymt bra för vad den är – en tv-film.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

The Private Life of Sherlock Holmes

The Private Life of Sherlock Holmes

The Private Life of Sherlock Holmes - PosterEtt kassaskrin öppnas och näve för näve tas varje klenod vi så väl känner igen upp: mössan, pipan, fiolen, kanylen, förstoringsglaset och så ett opublicerat manuskript av Doktor Watson. Nu på femtioårsdagen av hans död kan nämligen detta okända fall delas med allmänhet och därmed oss. Så inleds mästerregissören Billy Wilder och hans broder i manusförfattarskap I.A.L. Diamonds film om världens mest kända privatdetektiv.

En satirisk homage har det kallats och visst är det en kärleksfull hyllning med en rejäl dos härlig matinékänsla. Skarpsinnigheten får sig en törn först när mysteriet tar dem till Skottland där Loch Ness-odjuret gör en cameoroll och de snabba replikutbytena byts ut mot vackra men händelsefattiga scenerier i trakterna av buskis.

Innan dess har det på ett charmigt men idag ofrånkomligen ett litet småunket sätt drivits med homoerotiken Holmes och Watson emellan. Roligare är den rapa vitsigheten duon kastar fram och tillbaka på varandra och det är lätt att se varifrån Moffatt och Gatiss inspirerades när de skapade genialiska Sherlock. Billy Wilder har kul med karaktären på ett sätt bara någon som älskar den kan och det är skamligt kul att haka på.

Robert Stephens är irriterande lik Peter O’Toole och Peter Cook, inte förvånande att den tidigare först var påtänkt för rollen och den senare faktiskt spelade Holmes i den mindre lyckade parodin The Hound of the Baskervilles åtta år senare. Men få har gjort det på ett så drypande älskvärt cyniskt sätt. Ännu bättre blir det av att han har en fantastiskt energisk Colin Blakely vid sin sida som Watson. Varje gång vi slipper arvet av Nigel Bruce korkade rundlagde sidekick är något att fira. Christopher Lee ses här som brorsan Mycroft och gör, lite ledsamt ändå, ett mycket bättre jobb än de gånger han försökte sig på detektiven själv.

Första klippningen av Wilder snurrade på över tre timmar med intermission och allt, men filmbolaget fick kalla fötter efter ett par storslagna floppar och klippte ned filmen till mer hanterliga två timmar. Med tanke på det så är det imponerande hur det i princip inte märks alls. The Private Life of Sherlock Holmes är utan tvekan en av de mest underhållande Sherlock Holmes-filmerna.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Hands of a Murderer (TV)

Hands of a Murderer

Hands of a Murderer posterOm det inte vore för Basil Rathbones maraton i rollen så skulle tv-filmatiseringar av Sir Arthur Conan Doyle lätt slå biorullarna. Speciellt frekvent var detta på 90-talet, förmodligen ett resultat av Jeremy Bretts populära Holmes-följetong på tv. I Hands of a Murderer är det Edward Woodward, ni vet han från The Wicker Man, som får iklä sig deerstalker-mössa och kavla upp ärmen för lite sjuprocentigt. Grym skådis, men någon bra Holmes är han inte till skillnad från butlern från Magnum P.I., dvs. John Hillerman, som passar som handen i handsken som doktor Watson med sin fejkade brittiska accent (han är ju ändå född i Texas). Problemet där är snarare att Watson, tillika det mesta i filmen, är rejält bortkastad.

Så vad handlar filmen om? Något om en kodat meddelande som dechiffreras, brodern Mycroft kidnappas och är inte det snille vi oftast får se, Moriarty är nemesis som vanligt, alldeles för stor del av storyn grundar sig på att man ska acceptera hypnotism som vedertagen grund för spänning och vi får en vit man spelandes en indier med stor fejkmustasch. Handlingen glöms titt som tätt bort, både av filmmakarna som av oss betraktare. Vidare mycket deducerande blir det inte heller.

Det tar en liten stund att inse vad som är fel på filmen, produktionsvärdet är nämligen förvånansvärt bra för en tv-produktion, detaljrikedomen är på topp och skådisarna är gedigna – även om Anthony Andrews känns lite väl ung som Moriarty i kontrast till gubben Woodward. Tacka vet jag dock hans energi vilket är en av få saker som känns levande. När man får femte gången frågar sig själv vad man egentligen ska känna spänning för så inser man vad filmens största synd är – den är lat.

Ibland slängs exposition ut utanför bild och oftast känns det mest som att karaktärerna rör sig mellan olika scenerier utan att det faktiskt händer något. Man har till och med slängt in en fantastiskt malplacerad och tråkig jakt i slutet på filmen. En tête à tête mellan detektiv och onding visar att det går att få till några gnistor men när en klassisk tv-explosion sker i grynig upprepande slowmotion får man acceptera att fart och fläkt inte är en passande beskrivning på Hands of a Murderer.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

The Zero Effect

The Zero Effect

The Zero Effect PosterVad händer om vi uppdaterar Sherlock Holmes till modern tid, kallar honom för Daryl Zero och förvandlar Dr Watson till en missnöjd Ben Stiller? Något sådant måste Jake Kasdan (son till legendaren Lawrence Kasdan, ni vet han som skrev manusen till Empire Strikes Back och Indiana Jones) ha fått för sig när han 1998 skrev och regisserade The Zero Effect. Löst baserad på “En skandal i Böhmen” får vi följa “världens mest privata detektiv” I 90-talets Los Angeles och vet ni vad, det är grymt underhållande!

Daryl Zero (Bill Pullman) är en socialt handikappad misantrop som aldrig har direktkontakt med sina kunder utan låter alltiallon Steve Arlo (Ben Stiller) flänga omkring efter minsta vim. Eftersom Arlo är totalt ointresserad av att skriva om Daryl så får detektiven ta saken I egna händer och författa sin självbiografi – vilket gör att vi för en gångs skull hör “Sherlock” berätta istället för “Watson”.

Zero anlitas av miljonären Gregory Stark att ta reda på vem som utpressar honom och för en gångs skull tvingas Zero själv delta i utredningen där en mystisk kvinna snabbt visar sig vara huvudmisstänkt. Glömde jag nämna att filmen är baserad på Irene Adler-novellen?

Bill Pullman är inte den städade 90-talsversionen utan dammar av den galna Bill från 80-talets Ruthless People och Spaceballs och vi välkomnar honom tillbaka hjärtligt. En stor del av behållningen är buddy cop elementen mellan honom och den ovanligt seriösa straight man-agerande Ben Stiller. Inte bara är det en av fräschaste tagningarna av Sherlock Holmes men också allmänt en bra deckare.

I en perfekt blandning av humor, kufiskhet och thriller – för det är vad som funkar bäst med Sherlock Holmes (Utan glimten i ögat blir det oftast tämligen torrt och segtuggat) – är The Zero Effect en av de bästa filmatiseringarna som gjorts, utan att faktiskt ha Holmes som karaktär. Några år senare gjordes ett misslyckat försök att göra den som tv-serie med Alan Cumming. Fy skam.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

The Man Who Was Sherlock Holmes

The Man Who Was Sherlock Holmes

dermanndersherlockholmes_posterEnligt legenden så hittade de allierade krafterna två filmrullar i Hitlers bunker vid krigsslutet. Der Mann, der Sherlock Holmes War och Der Hund von Baskerville. Uppenbarligen var führern ett fan av Sherlock Holmes. Inte för att man kan beskylla honom för det, det är en synd att inte vara, men undrar vilken deduktion detektiven skulle dra av det. Då jag personligen finner att Baskervilles hund kan vara den tråkigaste av alla fall Conan Doyle skrev (detektiven själv är ju knappt ens med!) så är alla de otaliga iterationerna av hundmysteriet något jag gärna skjuter på framtiden att se. Der mann, der Sherlock Holmes alias The Man Who Was Sherlock Holmes, intresserade mig emellertid rejält. Jag blev inte besviken, tvärtom! Äh, jag orkar inte hålla det inne längre. Det här är en av de bästa Sherlock Holmes-filmer jag sett! Och det utan att Sherlock Holmes ens är med. Ingen fara, det är ingen spoiler.

Två män stoppar ett tåg mitt ute i ingenstans. En av dem har deerstalkermössa, en stor pipa i munnen och en fiolväska under armen. Konduktören och vakterna på tåget antar självklart direkt att det är Sherlock Holmes och Dr. Watson som hoppat på deras tåg. Ett antagande de två männen aldrig förnekar, samtidigt som de när de är själva kallar varandra för helt andra namn. Vilka är de två männen? Och vad är de egentligen ute efter? Det är frågor som vi som tittare själva måste fundera på under hela filmen. Och det görs genuint utan pajaskonster eller buskis och jag älskar det!

Vad som överraskade mest var just hur seriöst de tog på spänningen och även om premissen är humoristisk så tar filmmakarna det på allvar. På så sätt blir det här en av få lyckade hybrider av parodi och spänning. Det är smart, kul OCH nagelbitande. Varför kan inte de flesta ”riktiga” Sherlock Holmes-filmer vara lika bra?

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Incident at Victoria Falls (TV)

incidentatvictoriafalls_posterSå fick han inte bara en utan två nya chanser att få spela Sherlock Holmes, den nyligen avlidne Christopher Lee. Första gången hade ju varit i tyska produktionen Sherlock Holmes and the Deadly Necklace redan 1962. En tråkig platthet där han dessutom blev dubbad på grov amerikanska. Incident at Victoria Falls är den andra av två tv-filmer som gjordes i början på 90-talet under epitetet The Golden Years, en filmserie som aldrig kom längre än såhär. Varför de ens försökte när då grymma Jeremy Bretts fortfarande gick som följetong på BBC är bortom mig. Speciellt när de inte ens försöker göra någonting unikt.

Sherlock Holmes vill inget hellre än att ta ut pensionen, be sig till landet och hänga med sina bin. Tyvärr kan han självfallet inte säga nej när brorsan Mycroft tar honom till självaste kung Edward VII som ber Sherlock att övervaka hemtagandet av ”The Star of Africa”, en dunderklimp till diamant, från Kapstaden till London. Väl på plats i Sydafrika så märker detektiven och ständige partnern Dr. Watson att det finns en hel del spelare med som på ett eller annat vis vill lägga sina fingrar på ädelstenen.

I sin originalsändning var filmen tre timmar lång. Jag har svårt att ens tänka mig hur utdragen den måste ha känts att se. Versionen jag såg låg på nedbantade två timmar, trots det så kunde jag leka leken att räkna antal scener och minuter som var överflödiga och lätt hade kunnat trimmas eller klippas bort helt. Inte bara det, jag tror manusförfattaren Bob Shayne läst fel förlagor när han skrev manuset. Med alla olika karaktärer, som dessutom dör en efter en, påminner historian mer om Agatha Christie än Sir Arthur Conan Doyle och om man bytt ut namnet Sherlock Holmes mot Hercule Poirot så hade den här filmen varit mer begriplig.

Förmodligen är det just därför som Sherlock Holmes mest känns som en bifigur. Doyle var alltid mer intresserad av sin detektivs kufiska men ack så briljanta sidor och hur han använder dem för att elegant deducera fram en lösning. Här är han istället placerad i en whodunnit där han inte riktigt kommer till sin rätta. Kanske anade Lee själv detta för det är med en trött karisma han agerar i filmen som aldrig riktigt livar till det. Mer liv hittas då i Patrick Macnee som fick agera Dr. Watson redan 1976 i tv-filmen Sherlock Holmes in New York gentemot ingen mindre än Roger Moore (Rolig fotnot är att de båda spelade mot varandra i James Bond-rullen Levande måltavla).

Ibland glimtar det absolut till och det är även faktiskt lite kul att de slängt in verkliga personligheter som f.d. amerikanska presidenten Theodore Roosevelt och italienska uppfinnaren Marconi men Incident at Victoria Falls är för upptagen med sceneri och med att måla upp ett malplacerat persongalleri av misstänkta att både underhållningen och Holmes hamnar i skymundan.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn