Hands of a Murderer (TV)

Hands of a Murderer

Hands of a Murderer posterOm det inte vore för Basil Rathbones maraton i rollen så skulle tv-filmatiseringar av Sir Arthur Conan Doyle lätt slå biorullarna. Speciellt frekvent var detta på 90-talet, förmodligen ett resultat av Jeremy Bretts populära Holmes-följetong på tv. I Hands of a Murderer är det Edward Woodward, ni vet han från The Wicker Man, som får iklä sig deerstalker-mössa och kavla upp ärmen för lite sjuprocentigt. Grym skådis, men någon bra Holmes är han inte till skillnad från butlern från Magnum P.I., dvs. John Hillerman, som passar som handen i handsken som doktor Watson med sin fejkade brittiska accent (han är ju ändå född i Texas). Problemet där är snarare att Watson, tillika det mesta i filmen, är rejält bortkastad.

Så vad handlar filmen om? Något om en kodat meddelande som dechiffreras, brodern Mycroft kidnappas och är inte det snille vi oftast får se, Moriarty är nemesis som vanligt, alldeles för stor del av storyn grundar sig på att man ska acceptera hypnotism som vedertagen grund för spänning och vi får en vit man spelandes en indier med stor fejkmustasch. Handlingen glöms titt som tätt bort, både av filmmakarna som av oss betraktare. Vidare mycket deducerande blir det inte heller.

Det tar en liten stund att inse vad som är fel på filmen, produktionsvärdet är nämligen förvånansvärt bra för en tv-produktion, detaljrikedomen är på topp och skådisarna är gedigna – även om Anthony Andrews känns lite väl ung som Moriarty i kontrast till gubben Woodward. Tacka vet jag dock hans energi vilket är en av få saker som känns levande. När man får femte gången frågar sig själv vad man egentligen ska känna spänning för så inser man vad filmens största synd är – den är lat.

Ibland slängs exposition ut utanför bild och oftast känns det mest som att karaktärerna rör sig mellan olika scenerier utan att det faktiskt händer något. Man har till och med slängt in en fantastiskt malplacerad och tråkig jakt i slutet på filmen. En tête à tête mellan detektiv och onding visar att det går att få till några gnistor men när en klassisk tv-explosion sker i grynig upprepande slowmotion får man acceptera att fart och fläkt inte är en passande beskrivning på Hands of a Murderer.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

The Zero Effect

The Zero Effect

The Zero Effect PosterVad händer om vi uppdaterar Sherlock Holmes till modern tid, kallar honom för Daryl Zero och förvandlar Dr Watson till en missnöjd Ben Stiller? Något sådant måste Jake Kasdan (son till legendaren Lawrence Kasdan, ni vet han som skrev manusen till Empire Strikes Back och Indiana Jones) ha fått för sig när han 1998 skrev och regisserade The Zero Effect. Löst baserad på “En skandal i Böhmen” får vi följa “världens mest privata detektiv” I 90-talets Los Angeles och vet ni vad, det är grymt underhållande!

Daryl Zero (Bill Pullman) är en socialt handikappad misantrop som aldrig har direktkontakt med sina kunder utan låter alltiallon Steve Arlo (Ben Stiller) flänga omkring efter minsta vim. Eftersom Arlo är totalt ointresserad av att skriva om Daryl så får detektiven ta saken I egna händer och författa sin självbiografi – vilket gör att vi för en gångs skull hör “Sherlock” berätta istället för “Watson”.

Zero anlitas av miljonären Gregory Stark att ta reda på vem som utpressar honom och för en gångs skull tvingas Zero själv delta i utredningen där en mystisk kvinna snabbt visar sig vara huvudmisstänkt. Glömde jag nämna att filmen är baserad på Irene Adler-novellen?

Bill Pullman är inte den städade 90-talsversionen utan dammar av den galna Bill från 80-talets Ruthless People och Spaceballs och vi välkomnar honom tillbaka hjärtligt. En stor del av behållningen är buddy cop elementen mellan honom och den ovanligt seriösa straight man-agerande Ben Stiller. Inte bara är det en av fräschaste tagningarna av Sherlock Holmes men också allmänt en bra deckare.

I en perfekt blandning av humor, kufiskhet och thriller – för det är vad som funkar bäst med Sherlock Holmes (Utan glimten i ögat blir det oftast tämligen torrt och segtuggat) – är The Zero Effect en av de bästa filmatiseringarna som gjorts, utan att faktiskt ha Holmes som karaktär. Några år senare gjordes ett misslyckat försök att göra den som tv-serie med Alan Cumming. Fy skam.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

The Man Who Was Sherlock Holmes

The Man Who Was Sherlock Holmes

dermanndersherlockholmes_posterEnligt legenden så hittade de allierade krafterna två filmrullar i Hitlers bunker vid krigsslutet. Der Mann, der Sherlock Holmes War och Der Hund von Baskerville. Uppenbarligen var führern ett fan av Sherlock Holmes. Inte för att man kan beskylla honom för det, det är en synd att inte vara, men undrar vilken deduktion detektiven skulle dra av det. Då jag personligen finner att Baskervilles hund kan vara den tråkigaste av alla fall Conan Doyle skrev (detektiven själv är ju knappt ens med!) så är alla de otaliga iterationerna av hundmysteriet något jag gärna skjuter på framtiden att se. Der mann, der Sherlock Holmes alias The Man Who Was Sherlock Holmes, intresserade mig emellertid rejält. Jag blev inte besviken, tvärtom! Äh, jag orkar inte hålla det inne längre. Det här är en av de bästa Sherlock Holmes-filmer jag sett! Och det utan att Sherlock Holmes ens är med. Ingen fara, det är ingen spoiler.

Två män stoppar ett tåg mitt ute i ingenstans. En av dem har deerstalkermössa, en stor pipa i munnen och en fiolväska under armen. Konduktören och vakterna på tåget antar självklart direkt att det är Sherlock Holmes och Dr. Watson som hoppat på deras tåg. Ett antagande de två männen aldrig förnekar, samtidigt som de när de är själva kallar varandra för helt andra namn. Vilka är de två männen? Och vad är de egentligen ute efter? Det är frågor som vi som tittare själva måste fundera på under hela filmen. Och det görs genuint utan pajaskonster eller buskis och jag älskar det!

Vad som överraskade mest var just hur seriöst de tog på spänningen och även om premissen är humoristisk så tar filmmakarna det på allvar. På så sätt blir det här en av få lyckade hybrider av parodi och spänning. Det är smart, kul OCH nagelbitande. Varför kan inte de flesta ”riktiga” Sherlock Holmes-filmer vara lika bra?

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Incident at Victoria Falls (TV)

incidentatvictoriafalls_posterSå fick han inte bara en utan två nya chanser att få spela Sherlock Holmes, den nyligen avlidne Christopher Lee. Första gången hade ju varit i tyska produktionen Sherlock Holmes and the Deadly Necklace redan 1962. En tråkig platthet där han dessutom blev dubbad på grov amerikanska. Incident at Victoria Falls är den andra av två tv-filmer som gjordes i början på 90-talet under epitetet The Golden Years, en filmserie som aldrig kom längre än såhär. Varför de ens försökte när då grymma Jeremy Bretts fortfarande gick som följetong på BBC är bortom mig. Speciellt när de inte ens försöker göra någonting unikt.

Sherlock Holmes vill inget hellre än att ta ut pensionen, be sig till landet och hänga med sina bin. Tyvärr kan han självfallet inte säga nej när brorsan Mycroft tar honom till självaste kung Edward VII som ber Sherlock att övervaka hemtagandet av ”The Star of Africa”, en dunderklimp till diamant, från Kapstaden till London. Väl på plats i Sydafrika så märker detektiven och ständige partnern Dr. Watson att det finns en hel del spelare med som på ett eller annat vis vill lägga sina fingrar på ädelstenen.

I sin originalsändning var filmen tre timmar lång. Jag har svårt att ens tänka mig hur utdragen den måste ha känts att se. Versionen jag såg låg på nedbantade två timmar, trots det så kunde jag leka leken att räkna antal scener och minuter som var överflödiga och lätt hade kunnat trimmas eller klippas bort helt. Inte bara det, jag tror manusförfattaren Bob Shayne läst fel förlagor när han skrev manuset. Med alla olika karaktärer, som dessutom dör en efter en, påminner historian mer om Agatha Christie än Sir Arthur Conan Doyle och om man bytt ut namnet Sherlock Holmes mot Hercule Poirot så hade den här filmen varit mer begriplig.

Förmodligen är det just därför som Sherlock Holmes mest känns som en bifigur. Doyle var alltid mer intresserad av sin detektivs kufiska men ack så briljanta sidor och hur han använder dem för att elegant deducera fram en lösning. Här är han istället placerad i en whodunnit där han inte riktigt kommer till sin rätta. Kanske anade Lee själv detta för det är med en trött karisma han agerar i filmen som aldrig riktigt livar till det. Mer liv hittas då i Patrick Macnee som fick agera Dr. Watson redan 1976 i tv-filmen Sherlock Holmes in New York gentemot ingen mindre än Roger Moore (Rolig fotnot är att de båda spelade mot varandra i James Bond-rullen Levande måltavla).

Ibland glimtar det absolut till och det är även faktiskt lite kul att de slängt in verkliga personligheter som f.d. amerikanska presidenten Theodore Roosevelt och italienska uppfinnaren Marconi men Incident at Victoria Falls är för upptagen med sceneri och med att måla upp ett malplacerat persongalleri av misstänkta att både underhållningen och Holmes hamnar i skymundan.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Sherlock Holmes and the Deadly Necklace

thedeadlynecklace_posterChristopher Lee dubbad av en amerikan, skriven av den moderna varulvsmytens skapare och regisserad av Hammer Films kanske främsta auteur – Sherlock Holmes and the Deadly Necklace är en onekligen udda historia. Mest rätt skulle egentligen vara att kalla den för Sherlock Holmes und das Halsband des Todes då filmen är en svartvit tysk produktion, därav den malplacerade dubbningen. Fast kanske först ta det lite från början, vad handlar filmen egentligen om? Vilket fall är det vår favoritdetektiv dras in i denna gång? Ärligt talat så minns jag knappt vad hände i deckaren trots att det bara var ett få dagar sedan jag såg den. Uppenbarligen ska den vara löst baserad på The Valley of Fear.

Så här lyder handlingsbeskrivningen jag fick kolla upp på Wikipedia: The film’s plot has Sherlock Holmes and Dr. Watson attempting to recover a stolen necklace, formerly worn by Cleopatra, from Professor Moriarty. Holmes tries to convince the police that the professor is a criminal, but they are disbelieving.

Även när jag läser det så inser jag hur lite som faktiskt hände i filmen, det finns inget drag och den lider av stelheten av en tv-produktion och anakronistiskt överspel. Thorley Walters har otacksamt fått ärva Nigel Bruce drummel till Dr. John Watson. På 40-talet var det lite charmigt gentemot Basil Rathbones klassiska tagning, men här är det mest tröttsamt. Watson är ingen idiot. Walters är dock inte dålig och fick dessutom agera bortkommen sidekick i inte mindre än fyra filmer till. Mest udda är ju som sagt att Christopher Lee fått en illa påklistrad amerikansk röst som förtar en del från hans annars faktiskt superba Holmes. Som skulle gått mycket bättre att se om filmen inte varit så platt. Lee fick chans att reprisera rollen som Holmes i de båda tv-filmerna Sherlock Holmes and the Leading Lady och Incident at Victoria Falls, båda lika tråkiga som denna.

Tanken hos den västtyske producenten Artur Brauner var att det skulle starta en ny filmserie av Holmes. Tack och lov blev det inte så. Manuset skrevs av halvlykantropen Curt Siodmak, mannen bakom Universals skräckklassiker The Wolf Man. Utan honom, inga silverkulor, folkvisor eller odödlighet. Uppenbarligen skrevs hans Holmes-manus om en hel del för vidare nyskapande är inte detta. Regissören Terence Fisher är mannen som redan hade höjt skräckbolaget Hammer Films till igenkännedom genom klassikerna Dracula och The Revenge of Frankenstein. För att inte glömma att han faktiskt redan regisserat Christopher Lee i en Holmes-adaption – nämligen The House of the Baskervilles, fast då i rollen som Sir Henry Baskerville.

Sherlock Holmes and The Deadly Necklace är mer intressant för aktörerna inblandade i produktionen än produktionen i sig. Vissa scener lyckas stå ut, speciellt den oftast nämnda mötet mellan Holmes och Moriarty vid hamnen. Bäst är onekligen Lee som definitivt fångar både kroppsspråket och utstrålningen hos karaktären.  Synd bara att det blev i en annars så platt film.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

A Samba for Sherlock

10896389_oriSherlock Holmes i Brasilien! Det låter nästan som en Biggles-bok. Sherlock Holmes är en av de mest filmade litterära karaktärerna någonsin. Jag är av inställningen att man får placera allas favoritdetektiv i precis vilken situation som helst och tweakas hur mycket man vill, så länge som man behåller kärnan i karaktären – vad som gör Sherlock Holmes till Holmes. A Samba for Sherlock alias The Xango of Baker Street alias O Xango de Baker Street är baserad på en roman av en välkänd brasiliansk komiker som även skymtar förbi som polischef. Då jag själv inte har läst boken kan jag inte ge något omdöme på just den, men enligt the-word-on-the-street så ska den vara väldigt underhållande. Något som tyvärr inte kan sägas om filmen.

Året är 1886. Platsen är Rio de Janeiro. En Stradivarius har stulits, och det är inte vilken fiol som helst utan det var en gåva från kejsare Pedro II till änkan baronessan Maria Luiza. Väldigt hush hush. Saken måste skötas diskret och den besökande aktrisen Sarah Bernhardt tipsar om den legendariske brittiske detektiven Sherlock Holmes. Snipp snapp telegram snut senare så är vår favoritduo (för såklart hakar Dr. Watson på) i de varmare breddgraderna. Praktiskt nog så har Holmes lär sig portugisiska under ett av sina fall så språkbarriären kan snabbt skrivas av. På resan finner de sig snart i en mängd kulturkrockar och dråpliga situationer.

Nu överdrev jag nog en smula när jag skrev “dråpliga”, för vidare kul var det ju inte. De har försökt sig på en klassisk fish-out-of-water handling där vi får se allt ifrån hur Holmes skapar modetrender, röker cannabis, dejtar en mulatt (helt PK är inte filmen), för förstoppning av för mycket mat… Ja, det är faktiskt med i filmen och ges alldeles för mycket utrymme. Allt det här (nåväl, en del) låter på papperet som att det skulle kunna bli roligt, men tajmingen känns konstant så off att det sällan blir mer än fniss. Stämningen överlag är i och för sig väldigt allvarstyngd med ibland rätt grafiska mordscener. Värst av allt är emellertid att Sherlock Holmes inte är vidare kompetent när det kommer till kritan. Hans deduktioner är felaktiga, han är klumpig och tafatt, och han gör i princip inget alls rätt. Inte konstigt att deras Watson kanske är den fånigaste sedan Rathbones tider.

Nu ändå till det positiva. Holmes spelas väldigt bra av Joaquim de Almeida, skurken i Desperado, miljöerna är vackert uppbyggda och filmen känns gedigen – i brist på bättre ord. Om man inte tänker att det är Sherlock Holmes så är filmen faktiskt bra, men då försvinner ju hela premissen. Istället är det som så ofta är fallet med dessa filmatiseringar. A Samba for Sherlock är mest intressant som en kuriosa. Jag väntar fortfarande på Sherlock Holmes meets Dracula där han med fläckfri deduktion löser fallet med de mystiska huggbetten på invånarna i Transylvanien.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn