Sherlock Holmes and the Deadly Necklace

thedeadlynecklace_posterChristopher Lee dubbad av en amerikan, skriven av den moderna varulvsmytens skapare och regisserad av Hammer Films kanske främsta auteur – Sherlock Holmes and the Deadly Necklace är en onekligen udda historia. Mest rätt skulle egentligen vara att kalla den för Sherlock Holmes und das Halsband des Todes då filmen är en svartvit tysk produktion, därav den malplacerade dubbningen. Fast kanske först ta det lite från början, vad handlar filmen egentligen om? Vilket fall är det vår favoritdetektiv dras in i denna gång? Ärligt talat så minns jag knappt vad hände i deckaren trots att det bara var ett få dagar sedan jag såg den. Uppenbarligen ska den vara löst baserad på The Valley of Fear.

Så här lyder handlingsbeskrivningen jag fick kolla upp på Wikipedia: The film’s plot has Sherlock Holmes and Dr. Watson attempting to recover a stolen necklace, formerly worn by Cleopatra, from Professor Moriarty. Holmes tries to convince the police that the professor is a criminal, but they are disbelieving.

Även när jag läser det så inser jag hur lite som faktiskt hände i filmen, det finns inget drag och den lider av stelheten av en tv-produktion och anakronistiskt överspel. Thorley Walters har otacksamt fått ärva Nigel Bruce drummel till Dr. John Watson. På 40-talet var det lite charmigt gentemot Basil Rathbones klassiska tagning, men här är det mest tröttsamt. Watson är ingen idiot. Walters är dock inte dålig och fick dessutom agera bortkommen sidekick i inte mindre än fyra filmer till. Mest udda är ju som sagt att Christopher Lee fått en illa påklistrad amerikansk röst som förtar en del från hans annars faktiskt superba Holmes. Som skulle gått mycket bättre att se om filmen inte varit så platt. Lee fick chans att reprisera rollen som Holmes i de båda tv-filmerna Sherlock Holmes and the Leading Lady och Incident at Victoria Falls, båda lika tråkiga som denna.

Tanken hos den västtyske producenten Artur Brauner var att det skulle starta en ny filmserie av Holmes. Tack och lov blev det inte så. Manuset skrevs av halvlykantropen Curt Siodmak, mannen bakom Universals skräckklassiker The Wolf Man. Utan honom, inga silverkulor, folkvisor eller odödlighet. Uppenbarligen skrevs hans Holmes-manus om en hel del för vidare nyskapande är inte detta. Regissören Terence Fisher är mannen som redan hade höjt skräckbolaget Hammer Films till igenkännedom genom klassikerna Dracula och The Revenge of Frankenstein. För att inte glömma att han faktiskt redan regisserat Christopher Lee i en Holmes-adaption – nämligen The House of the Baskervilles, fast då i rollen som Sir Henry Baskerville.

Sherlock Holmes and The Deadly Necklace är mer intressant för aktörerna inblandade i produktionen än produktionen i sig. Vissa scener lyckas stå ut, speciellt den oftast nämnda mötet mellan Holmes och Moriarty vid hamnen. Bäst är onekligen Lee som definitivt fångar både kroppsspråket och utstrålningen hos karaktären.  Synd bara att det blev i en annars så platt film.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

A Samba for Sherlock

10896389_oriSherlock Holmes i Brasilien! Det låter nästan som en Biggles-bok. Sherlock Holmes är en av de mest filmade litterära karaktärerna någonsin. Jag är av inställningen att man får placera allas favoritdetektiv i precis vilken situation som helst och tweakas hur mycket man vill, så länge som man behåller kärnan i karaktären – vad som gör Sherlock Holmes till Holmes. A Samba for Sherlock alias The Xango of Baker Street alias O Xango de Baker Street är baserad på en roman av en välkänd brasiliansk komiker som även skymtar förbi som polischef. Då jag själv inte har läst boken kan jag inte ge något omdöme på just den, men enligt the-word-on-the-street så ska den vara väldigt underhållande. Något som tyvärr inte kan sägas om filmen.

Året är 1886. Platsen är Rio de Janeiro. En Stradivarius har stulits, och det är inte vilken fiol som helst utan det var en gåva från kejsare Pedro II till änkan baronessan Maria Luiza. Väldigt hush hush. Saken måste skötas diskret och den besökande aktrisen Sarah Bernhardt tipsar om den legendariske brittiske detektiven Sherlock Holmes. Snipp snapp telegram snut senare så är vår favoritduo (för såklart hakar Dr. Watson på) i de varmare breddgraderna. Praktiskt nog så har Holmes lär sig portugisiska under ett av sina fall så språkbarriären kan snabbt skrivas av. På resan finner de sig snart i en mängd kulturkrockar och dråpliga situationer.

Nu överdrev jag nog en smula när jag skrev “dråpliga”, för vidare kul var det ju inte. De har försökt sig på en klassisk fish-out-of-water handling där vi får se allt ifrån hur Holmes skapar modetrender, röker cannabis, dejtar en mulatt (helt PK är inte filmen), för förstoppning av för mycket mat… Ja, det är faktiskt med i filmen och ges alldeles för mycket utrymme. Allt det här (nåväl, en del) låter på papperet som att det skulle kunna bli roligt, men tajmingen känns konstant så off att det sällan blir mer än fniss. Stämningen överlag är i och för sig väldigt allvarstyngd med ibland rätt grafiska mordscener. Värst av allt är emellertid att Sherlock Holmes inte är vidare kompetent när det kommer till kritan. Hans deduktioner är felaktiga, han är klumpig och tafatt, och han gör i princip inget alls rätt. Inte konstigt att deras Watson kanske är den fånigaste sedan Rathbones tider.

Nu ändå till det positiva. Holmes spelas väldigt bra av Joaquim de Almeida, skurken i Desperado, miljöerna är vackert uppbyggda och filmen känns gedigen – i brist på bättre ord. Om man inte tänker att det är Sherlock Holmes så är filmen faktiskt bra, men då försvinner ju hela premissen. Istället är det som så ofta är fallet med dessa filmatiseringar. A Samba for Sherlock är mest intressant som en kuriosa. Jag väntar fortfarande på Sherlock Holmes meets Dracula där han med fläckfri deduktion löser fallet med de mystiska huggbetten på invånarna i Transylvanien.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Chappie

Det finns sällan något mer frustrerande när man ser en kalkon än att bakom den slafsiga röran av uselt agerande, logiska fadäser och emotionell förvirring se vilken fantastisk film det kunde ha blivit. Om det inte vill sig bättre tycks det bli sydafrikanske Neill Blomkamps signum men så har han själv erkänt efter besvikelsen Elysium att han blir mer kär i koncept än i stories. Tyvärr verkar han ännu inte lärt sig något av denna självinsikt för Chappie gör ont i hjärtat att se.

Inspirerad av hans egen kortfilm Tetra Vaal (2004) har Blomkamp denna gång gjort en remake av Short Circuit och bytt ut Steve Guttenburg och Ally Sheedy mot Ninja och Yo-Landi från Die Antwoord. Som vanligt låter det genialiskt på papper, men i praktiken mest plågsamt. Jag får ångest bara av att tänka på zefrapparnas bristande agerande och flackande blickar som inte vet vart de ska ta vägen medan de väntar på sin tur att slänga ur sig sina platta repliker, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Våldet på gatorna har eskalerat i Johannesburg, Sydafrika, att de i den nära framtiden – år 2016 för att vara exakt – har härmat RoboCop och inkorporerat robotar i polisstyrkan, kallade scouter. Låt inte det familjevänliga namnet lura er, de föredrar mer att skjuta skurkar i småbitar än att knyta sjömansknopar. Även om scouterna har viss AI så är de inte självtänkande. Det här vill Dev Patel, skaparen bakom robotarna, ändra på och har skapat ett fullsmäckat AI. Sigourney Weaver tycker emellertid inte alls det är en bra idé, hon är ju ändå chef för en vapentillverkare som hon själv påpekar. Hon gillar vapen, inte tänkande robotar med gulliga personligheter. Vilken tur i oturen då för Dev Patel att Die Antwoord ser hur de kan använda en robot i sin gangstaverksamhet. Sedan finns Hugh Jackman med också på ett hörn som en argsint Steve Irwin-imitatör med hockeyfrilla.

Tror det är dags att återvända till den sydafrikanska musikgruppen. För vad Chappie är – förutom en hybrid av Short Circuit, RoboCop med ett släng av I Robot – är en enda lång reklamfilm och musikvideo för Die Antwoord. Det är de som spelar huvudrollerna, deras låtar på soundtracket, deras estetik sprayade på väggarna. Är du ett rejält fan av dem, varsågod. Med risken att du tappar ett par idoler. För de kan inte agera, alls. Det är plågsamt. Kanske hade det funkat om filmen varit en komedi, men det är den inte. Missförstå mig rätt, det finns skämt i filmen. Problemet är att filmen är nedtyngd av så ödesmättat allvar att det till 80% faller platt. Där hjälper inte Hans Zimmers sedvanligt bombastiska musik.

Nedgradera Die Antwoord till en cameoroll, dra ned på allvaret och upp med humorn och filmen hade kunnat bli så jäkla bra och inte bara Sharlto Copleys insats. För hans bedrift som Chappie är fantastisk. Miljön är dessutom klassisk Blomkamp och mixen av CGI och verkliga personer är han fortfarande en av de bästa på i branschen. Chappie finns där på riktigt. Så för att slänga ut lite adjektivt är det en (som vanligt) snygg, intressant, tankeväckande, av Copley välspelad besvikelse till film som kunde ha blivit så mycket bättre. När man nu dessutom läser recensioner av filmen så tycks de mer handla om kritiken av filmen än filmen i sig. Det måste ändå räknas som en komplimang hur många som känt sig besvikna, Neill Blomkamp är begåvad. Han måste bara lära sig kanalisera det. Och Chappie var inte den gången.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Sherlock: Case of Evil (TV)

Sherlock: Case of Evil PosterSherlock Holmes är inte tråkig. Ska inte vara tråkig. Så varför är tv-filmen Sherlock (som på dvd fick undertiteln Case of Evil) från 2002 så tråkig? Kanske lider den helt enkelt av att vara ett barn av sin tid. Lekfullheten från 90-talet var över. Blågråa allvaret från det tidiga nya millenniet var här. Filmen tar sig själv så seriöst att den till och med skalat av den fantastiska excentriker som Holmes är och gjort honom tämligen menlös.

I Sherlock: Case of Evil har de försökt sig på någon form av reboot av Holmes-mytologin, innan det ens var på tapeten med gravallvarliga nystarter. James D’Arcy spelar Sherlock Holmes strax innan han blir den vi känner till idag. Han är kaxig, övermodig, ärelysten och av någon anledning en kvinnokarl som använder sina deduktioner för att få ligga och bli omskriven i tidningarna. Filmen börjar med att han skjuter den ökända superskurken Moriarty (Vincent Donofrio!) till döds, eller, ja, det tror han i alla fall och får alla andra att tro. Snart börjar han inse att han kanske måste trappa ned lite på sitt ego.

Att stöpa om något vedertaget i nya mönster är absolut uppmuntrat, men då får man inte glömma kärnan i det man adapterar. Att Holmes inte längre är någon vidare excentriker är oförlåtlig, nu är han mest ego. Den mest udda förändringen är att han skulle vara någon form av slampa med tanke på att Holmes i böckerna är på gränsen till misogyn, och har i princip alltid porträtterats så.

Dr. Watson å sin sida är inte den smått borttappade sidekick vi oftast är vana vid, utan en fullt kompetent obducent för Scotland Yard som har en förkärlek till att uppfinna saker. Tummen upp för det! Trist är istället hur de behandlat Mycroft Holmes, Sherlocks smartare brorsa spelad av fantastiska Richard E. Grant, som förvandlats till någon form av trasig peppande karaktär utan den bitska syskonrelationen sinsemellan.

Skådismässigt håller det strax över tv-nivå. D’Arcy är lättglömd och Donofrio kanske älskar sin brittiska dialekt lite för mycket men generellt så sköter sig alla väl utan några direkta triumfkort. Favoriten är Roger Morlidge som Dr. Watson.

Framförallt är filmen förolämpande generisk. Äventyret och spänningen drunknar i ett svårmod och efter halva filmen fann jag mig tappa intresset. Charmen är kort och gott inte där, vilken är trist då filmen annars är välgjord. Det måste sägas. Det är inte en dålig film. Det är bara inte en Sherlock Holmes-film. Och det lyckas till och med Dudley Moore och Peter Cooks pinsamma House of Baskervilles vara. Nu är den mest intressant för den inbitne Holmesianen.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns (TV)

1994 Baker StreetAtt se Sherlock Holmes i modern tid är inget nytt påfund á la ”Sherlock” och ”Elementary” (då glömmer man ju dessutom att majoriteten av Basil Rathbones inkarnation utspelade sig på 40-talet där han bland annat deducerade mot nazister). Både på 80-talet och 90-talet gjordes på amerikanska tv-kanalen CBS försök att lansera en Holmes i vår egen tid. I båda fallen misslyckades det. Vilket är fy skam för 1993 års 1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns är riktigt underhållande och som jag personlighen hade gärna sett köpts upp som tv-serie.

Sherlock Holmes (Anthony Higgins) väcks till liv i modern tid av ett jordskalv efter att legat nedsövd och nedkyld enligt eget recept i hundra år. I dagens San Francisco får han hjälp av läkaren Amy Winslow (Debrah Farentino), som bor på den passande adressen 1994 Baker Street, att både anpassa sig till den nya tidseran och att utmana ättlingen till sin gamla nemesis – James Moriarty Booth.

Det var till min glada överraskning som jag bakom regi och manus-titlarna upptäckte namnet Kenneth Johnson. För trots den pinsamma superhjältefilmen Steel på 90-talet med Shaquille O’Neill i huvudrollen (Läs: Se den inte) så är det ändå mannen bakom tv-serier som ”The Incredible Hulk”, ”V” och ”Alien Nation”.  Inte illa pinkat – för att uttrycka mig lite grovt.

Anthony Higgins (som för Holmesianen känns igen som ingen mindre än Moriarty i Young Sherlock Holmes) är ismannen som hittar sig själv utanför sitt vana element (mind the pun).  Att vara en levande anakronism bidrar onekligen till en hel del humor från och kräver lite ödmjukhet av vår käre detektiv som inser att hans en gång så spikklara deduktioner inte helt är uppdaterade för det nya samhället. Filmen balanserar skickligt mellan nästan slapstickliknande situationer och det dödliga allvar Holmes ibland försätter sig i.

Precis som den moderna tagningen så kan inte heller Lucy Liu skryta med att vara den första kvinnliga Dr Watson. Även om Farentino spelar en karaktär som heter Winslow (och Watson nämns av Holmes när han berättar sin historia) så fungerar det som samma karaktär. Hon är ju dessutom narrator av filmen, vilket jag emellertid har en invändning mot. Trots att det är kanon med berättarröst, det är ju för tusan ur Watsons perspektiv som böckerna är skrivna, så känns det här bara som ett billigt tidstypiskt tv-trick av en lat manusförfattare. Framförallt för att när det sker så sticker det ut och känns mest onödigt. Kanske är det Farentino som inte gav sitt yttersta för manuset eller manuset som inte gav sitt yttersta för Farentino. Vad än anledningen är så är det just detta som mer än något sätter epitetet ”tv” framför ”film”.

Sherlock Holmes Returns är trots denna stundtals tv-känsla (i det här fallet menat som något negativt) en överraskande humoristisk och charmig nytagning av Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv som jag gärna hade sett fortsatta äventyr med.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Turkish Star Wars

turkishstarwarsposterFör trettio år sedan, i ett land någorlunda långt bort, skapades en film som iklädd en välförtjänt dress av kultstämpel med åren fått smeknamnet ”Turkish Star Wars”. Inte för att det är någon remake av George Lucas älskade rymdopera (inte vad jag fattat i alla fall av den oförståeliga prolognarrationen) utan för att den snott scener från filmen rakt av. Egentligen heter filmen Dünyayi Kurtaran Adam, eller The Man Who Saved the World som är den anglofierade översättningen, och är av just turkisk härkomst anno 1982.

I en mashup av scener från Star Wars, stock footage från amerikanska och sovjetiska newsreels och inklippta Ed Wood-esque close ups på våra hjältar så introduceras vi via filmhistoriens mest röriga prolog till Murat (Arkin) och Ali (Akkaya) vars rymdskepp krasar på en ökenplanet efter en strid. På planeten möter de snart på fullvuxna män utklädda i skelettdräkter ridandes till häst, de tvingas fighta i gladiatorspel, utveckla en kärleksrelation (som i och för sig mest består av långa ögonkast) med en stum kvinna och slutligen utmanas av en 1000 år gammal trollkarl från jorden som försökt övervinna sin gamla hemplanet men alltid slagits tillbaka av en sköld av metafysiska människohjärnceller. Låter det här helt galet så kan jag bara säga, ack du arma själ, för det är inte ens toppen på isberget. Det är en snöflinga.

Regisserad av Çetin İnanç och skriven av Cüneyt Arkın som dessutom spelar huvudroll. Arkin kan vara en av Turkiets mest kända actionskådisar med en karriär som sträcker sig över ett mansliv. Ofta kallas han för Turkiets Chuck Norris och domen har inte fallit ännu om det är en förolämpning mot Arkin eller mot Norris. Hans filmer var oftast fyllda av dåliga koreograferade kampsportsscener, nästan alltid involverande en extrem användning av trampolinhopp.

Turkish Star Wars är essensen av ”Så dålig att den är bra”-stämpeln. Förutom att leka copy paste med Stjärnornas krig så består hela soundtrack av musik från andra filmer. Vi får njuta av allt från Moonraker, Apornas planet till Indiana Jones. Dialogen är minimal och förvirrande, klippningen utförd av någon som tittade åt fel håll och trollkarlens hejdukar ser ut som en korsning av Sesame Street och Chewbacca. Släng dessutom in lite mumier och robotar med skjutvapen bara för sakens skull så har vi mungapande upplevelse i misstro och fascination.

Självklart blev filmen en kultfilm och efter åratal av tjat så gick fansens dröm I uppfyllelse. År 2006 hade The Son of the Man Who Saved the World (Dünyay Kurtaran Adam ‘in Oğlu) eller kort och gott Turks in Space premiär och fansen insåg att vissa drömmar helt enkelt inte ska uppfyllas och vissa uppföljare helt enkelt inte ska göras. Istället för en charmerande skrupellös lågbudgetfilm fick de nu bara en dålig film med dåliga effekter.

Man skulle gärna vilja kalla Turkish Star Wars för en av världens sämsta filmer om det inte vore så att så mycket av filmen inte är deras. För skit är den, men fantastiskt underhållande skit.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn