Chappie

Det finns sällan något mer frustrerande när man ser en kalkon än att bakom den slafsiga röran av uselt agerande, logiska fadäser och emotionell förvirring se vilken fantastisk film det kunde ha blivit. Om det inte vill sig bättre tycks det bli sydafrikanske Neill Blomkamps signum men så har han själv erkänt efter besvikelsen Elysium att han blir mer kär i koncept än i stories. Tyvärr verkar han ännu inte lärt sig något av denna självinsikt för Chappie gör ont i hjärtat att se.

Inspirerad av hans egen kortfilm Tetra Vaal (2004) har Blomkamp denna gång gjort en remake av Short Circuit och bytt ut Steve Guttenburg och Ally Sheedy mot Ninja och Yo-Landi från Die Antwoord. Som vanligt låter det genialiskt på papper, men i praktiken mest plågsamt. Jag får ångest bara av att tänka på zefrapparnas bristande agerande och flackande blickar som inte vet vart de ska ta vägen medan de väntar på sin tur att slänga ur sig sina platta repliker, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Våldet på gatorna har eskalerat i Johannesburg, Sydafrika, att de i den nära framtiden – år 2016 för att vara exakt – har härmat RoboCop och inkorporerat robotar i polisstyrkan, kallade scouter. Låt inte det familjevänliga namnet lura er, de föredrar mer att skjuta skurkar i småbitar än att knyta sjömansknopar. Även om scouterna har viss AI så är de inte självtänkande. Det här vill Dev Patel, skaparen bakom robotarna, ändra på och har skapat ett fullsmäckat AI. Sigourney Weaver tycker emellertid inte alls det är en bra idé, hon är ju ändå chef för en vapentillverkare som hon själv påpekar. Hon gillar vapen, inte tänkande robotar med gulliga personligheter. Vilken tur i oturen då för Dev Patel att Die Antwoord ser hur de kan använda en robot i sin gangstaverksamhet. Sedan finns Hugh Jackman med också på ett hörn som en argsint Steve Irwin-imitatör med hockeyfrilla.

Tror det är dags att återvända till den sydafrikanska musikgruppen. För vad Chappie är – förutom en hybrid av Short Circuit, RoboCop med ett släng av I Robot – är en enda lång reklamfilm och musikvideo för Die Antwoord. Det är de som spelar huvudrollerna, deras låtar på soundtracket, deras estetik sprayade på väggarna. Är du ett rejält fan av dem, varsågod. Med risken att du tappar ett par idoler. För de kan inte agera, alls. Det är plågsamt. Kanske hade det funkat om filmen varit en komedi, men det är den inte. Missförstå mig rätt, det finns skämt i filmen. Problemet är att filmen är nedtyngd av så ödesmättat allvar att det till 80% faller platt. Där hjälper inte Hans Zimmers sedvanligt bombastiska musik.

Nedgradera Die Antwoord till en cameoroll, dra ned på allvaret och upp med humorn och filmen hade kunnat bli så jäkla bra och inte bara Sharlto Copleys insats. För hans bedrift som Chappie är fantastisk. Miljön är dessutom klassisk Blomkamp och mixen av CGI och verkliga personer är han fortfarande en av de bästa på i branschen. Chappie finns där på riktigt. Så för att slänga ut lite adjektivt är det en (som vanligt) snygg, intressant, tankeväckande, av Copley välspelad besvikelse till film som kunde ha blivit så mycket bättre. När man nu dessutom läser recensioner av filmen så tycks de mer handla om kritiken av filmen än filmen i sig. Det måste ändå räknas som en komplimang hur många som känt sig besvikna, Neill Blomkamp är begåvad. Han måste bara lära sig kanalisera det. Och Chappie var inte den gången.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Sherlock: Case of Evil (TV)

Sherlock: Case of Evil PosterSherlock Holmes är inte tråkig. Ska inte vara tråkig. Så varför är tv-filmen Sherlock (som på dvd fick undertiteln Case of Evil) från 2002 så tråkig? Kanske lider den helt enkelt av att vara ett barn av sin tid. Lekfullheten från 90-talet var över. Blågråa allvaret från det tidiga nya millenniet var här. Filmen tar sig själv så seriöst att den till och med skalat av den fantastiska excentriker som Holmes är och gjort honom tämligen menlös.

I Sherlock: Case of Evil har de försökt sig på någon form av reboot av Holmes-mytologin, innan det ens var på tapeten med gravallvarliga nystarter. James D’Arcy spelar Sherlock Holmes strax innan han blir den vi känner till idag. Han är kaxig, övermodig, ärelysten och av någon anledning en kvinnokarl som använder sina deduktioner för att få ligga och bli omskriven i tidningarna. Filmen börjar med att han skjuter den ökända superskurken Moriarty (Vincent Donofrio!) till döds, eller, ja, det tror han i alla fall och får alla andra att tro. Snart börjar han inse att han kanske måste trappa ned lite på sitt ego.

Att stöpa om något vedertaget i nya mönster är absolut uppmuntrat, men då får man inte glömma kärnan i det man adapterar. Att Holmes inte längre är någon vidare excentriker är oförlåtlig, nu är han mest ego. Den mest udda förändringen är att han skulle vara någon form av slampa med tanke på att Holmes i böckerna är på gränsen till misogyn, och har i princip alltid porträtterats så.

Dr. Watson å sin sida är inte den smått borttappade sidekick vi oftast är vana vid, utan en fullt kompetent obducent för Scotland Yard som har en förkärlek till att uppfinna saker. Tummen upp för det! Trist är istället hur de behandlat Mycroft Holmes, Sherlocks smartare brorsa spelad av fantastiska Richard E. Grant, som förvandlats till någon form av trasig peppande karaktär utan den bitska syskonrelationen sinsemellan.

Skådismässigt håller det strax över tv-nivå. D’Arcy är lättglömd och Donofrio kanske älskar sin brittiska dialekt lite för mycket men generellt så sköter sig alla väl utan några direkta triumfkort. Favoriten är Roger Morlidge som Dr. Watson.

Framförallt är filmen förolämpande generisk. Äventyret och spänningen drunknar i ett svårmod och efter halva filmen fann jag mig tappa intresset. Charmen är kort och gott inte där, vilken är trist då filmen annars är välgjord. Det måste sägas. Det är inte en dålig film. Det är bara inte en Sherlock Holmes-film. Och det lyckas till och med Dudley Moore och Peter Cooks pinsamma House of Baskervilles vara. Nu är den mest intressant för den inbitne Holmesianen.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns (TV)

1994 Baker StreetAtt se Sherlock Holmes i modern tid är inget nytt påfund á la ”Sherlock” och ”Elementary” (då glömmer man ju dessutom att majoriteten av Basil Rathbones inkarnation utspelade sig på 40-talet där han bland annat deducerade mot nazister). Både på 80-talet och 90-talet gjordes på amerikanska tv-kanalen CBS försök att lansera en Holmes i vår egen tid. I båda fallen misslyckades det. Vilket är fy skam för 1993 års 1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns är riktigt underhållande och som jag personlighen hade gärna sett köpts upp som tv-serie.

Sherlock Holmes (Anthony Higgins) väcks till liv i modern tid av ett jordskalv efter att legat nedsövd och nedkyld enligt eget recept i hundra år. I dagens San Francisco får han hjälp av läkaren Amy Winslow (Debrah Farentino), som bor på den passande adressen 1994 Baker Street, att både anpassa sig till den nya tidseran och att utmana ättlingen till sin gamla nemesis – James Moriarty Booth.

Det var till min glada överraskning som jag bakom regi och manus-titlarna upptäckte namnet Kenneth Johnson. För trots den pinsamma superhjältefilmen Steel på 90-talet med Shaquille O’Neill i huvudrollen (Läs: Se den inte) så är det ändå mannen bakom tv-serier som ”The Incredible Hulk”, ”V” och ”Alien Nation”.  Inte illa pinkat – för att uttrycka mig lite grovt.

Anthony Higgins (som för Holmesianen känns igen som ingen mindre än Moriarty i Young Sherlock Holmes) är ismannen som hittar sig själv utanför sitt vana element (mind the pun).  Att vara en levande anakronism bidrar onekligen till en hel del humor från och kräver lite ödmjukhet av vår käre detektiv som inser att hans en gång så spikklara deduktioner inte helt är uppdaterade för det nya samhället. Filmen balanserar skickligt mellan nästan slapstickliknande situationer och det dödliga allvar Holmes ibland försätter sig i.

Precis som den moderna tagningen så kan inte heller Lucy Liu skryta med att vara den första kvinnliga Dr Watson. Även om Farentino spelar en karaktär som heter Winslow (och Watson nämns av Holmes när han berättar sin historia) så fungerar det som samma karaktär. Hon är ju dessutom narrator av filmen, vilket jag emellertid har en invändning mot. Trots att det är kanon med berättarröst, det är ju för tusan ur Watsons perspektiv som böckerna är skrivna, så känns det här bara som ett billigt tidstypiskt tv-trick av en lat manusförfattare. Framförallt för att när det sker så sticker det ut och känns mest onödigt. Kanske är det Farentino som inte gav sitt yttersta för manuset eller manuset som inte gav sitt yttersta för Farentino. Vad än anledningen är så är det just detta som mer än något sätter epitetet ”tv” framför ”film”.

Sherlock Holmes Returns är trots denna stundtals tv-känsla (i det här fallet menat som något negativt) en överraskande humoristisk och charmig nytagning av Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv som jag gärna hade sett fortsatta äventyr med.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Turkish Star Wars

turkishstarwarsposterFör trettio år sedan, i ett land någorlunda långt bort, skapades en film som iklädd en välförtjänt dress av kultstämpel med åren fått smeknamnet ”Turkish Star Wars”. Inte för att det är någon remake av George Lucas älskade rymdopera (inte vad jag fattat i alla fall av den oförståeliga prolognarrationen) utan för att den snott scener från filmen rakt av. Egentligen heter filmen Dünyayi Kurtaran Adam, eller The Man Who Saved the World som är den anglofierade översättningen, och är av just turkisk härkomst anno 1982.

I en mashup av scener från Star Wars, stock footage från amerikanska och sovjetiska newsreels och inklippta Ed Wood-esque close ups på våra hjältar så introduceras vi via filmhistoriens mest röriga prolog till Murat (Arkin) och Ali (Akkaya) vars rymdskepp krasar på en ökenplanet efter en strid. På planeten möter de snart på fullvuxna män utklädda i skelettdräkter ridandes till häst, de tvingas fighta i gladiatorspel, utveckla en kärleksrelation (som i och för sig mest består av långa ögonkast) med en stum kvinna och slutligen utmanas av en 1000 år gammal trollkarl från jorden som försökt övervinna sin gamla hemplanet men alltid slagits tillbaka av en sköld av metafysiska människohjärnceller. Låter det här helt galet så kan jag bara säga, ack du arma själ, för det är inte ens toppen på isberget. Det är en snöflinga.

Regisserad av Çetin İnanç och skriven av Cüneyt Arkın som dessutom spelar huvudroll. Arkin kan vara en av Turkiets mest kända actionskådisar med en karriär som sträcker sig över ett mansliv. Ofta kallas han för Turkiets Chuck Norris och domen har inte fallit ännu om det är en förolämpning mot Arkin eller mot Norris. Hans filmer var oftast fyllda av dåliga koreograferade kampsportsscener, nästan alltid involverande en extrem användning av trampolinhopp.

Turkish Star Wars är essensen av ”Så dålig att den är bra”-stämpeln. Förutom att leka copy paste med Stjärnornas krig så består hela soundtrack av musik från andra filmer. Vi får njuta av allt från Moonraker, Apornas planet till Indiana Jones. Dialogen är minimal och förvirrande, klippningen utförd av någon som tittade åt fel håll och trollkarlens hejdukar ser ut som en korsning av Sesame Street och Chewbacca. Släng dessutom in lite mumier och robotar med skjutvapen bara för sakens skull så har vi mungapande upplevelse i misstro och fascination.

Självklart blev filmen en kultfilm och efter åratal av tjat så gick fansens dröm I uppfyllelse. År 2006 hade The Son of the Man Who Saved the World (Dünyay Kurtaran Adam ‘in Oğlu) eller kort och gott Turks in Space premiär och fansen insåg att vissa drömmar helt enkelt inte ska uppfyllas och vissa uppföljare helt enkelt inte ska göras. Istället för en charmerande skrupellös lågbudgetfilm fick de nu bara en dålig film med dåliga effekter.

Man skulle gärna vilja kalla Turkish Star Wars för en av världens sämsta filmer om det inte vore så att så mycket av filmen inte är deras. För skit är den, men fantastiskt underhållande skit.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Dr. Goldfoot and the Girl Bombs

Dr. Goldfoot and the Girl BombsFör att vara renhårig redan från början, det här är en recension av den italienska versionen av Dr. Goldfoot  and the Girl Bombs av geniet Mario Bava. Som känt är, nåväl, så finansierades spionkomedin delvis av American International Pictures med intentionen att filma en film, fast egentligen två helt olika. På den ena sidan av Atlanten skulle det vara en uppföljare på beach party spinoffen Dr. Goldfoot and the Bikini Machine (1964) medan det på den andra skulle vara ett projekt för de italienska ”komikerna” Franco Franchi och Ciccio Ingrassia och en lös fortsättning på deras Goldginger (aka Due mafiosi contro Goldginger (1965)). Två rätt så radikalt olika klippningar gjordes därför av filmen, jag såg den italienska. På gott och ont.

Det är svårt att veta var man ska börja: att det är Mario Bavas första och enda komedi, att den länge räknades som hans sämsta film men idag fått lite av en kultstatus, att filmens italienska originaltitel översätts till parodiska ”The Spies Who Came In from the Semi-Cold”, att det finns en asiatisk karaktär som kallas Hardjob (den Goldfinger-vitsen var inte direkt lika fantasifull som Austin Powers ”Random Task”), att manuset enligt legenden skrevs om inte mindre än nio gånger, att den italienska versionen hade fler brunetter medan amerikanska hade fler blondiner eller att Vincent Price senare reflekterade över inspelningen med detta citat: “The most dreadful movie I’ve ever been in. Just about everything that could go wrong, did. At one point, they even lost the soundtrack to the whole movie! They literally lost it!”

Kanske är det ändå bäst att börja med att försöka beskriva handlingen. Dr. Goldfoot (enligt föregångaren så hintades det om att han just hade guldfötter) tillverkar denna gång kvinnor som vid en sexuellt laddad kyss (hänger på trycket förstår ni) exploderar. På detta sätt håller han på att eliminera alla världens generaler med planen attt ta över världen, jag antar att det är vad han vill i alla fall. Det är inte vidare viktigt, för härnäst introduceras vi till två dörrvakter, Franco och Ciccio som går distanskurs för att bli hemliga agenter. De råkar slå ner den riktiga agenten Bill Dexter och ett tu tre missförstånd och sabotage senare är de själva riktiga agenter på jakt efter Dr. Goldfoot.

Jag kommer ofta att tänka på hur Schyfferts Dokumentär: Humor hävdade att nordeuropeisk humor är smartare och mer abstrakt medan italienarna gillar varietégubbar och tingeltangelbrudar. Därav mina citationstecken kring ”komiker” tidigare. En karaktär som Franco skulle nämligen inte alls funka i Sverige på samma sätt. Han har konstant ett gigantiskt varggrin, himlar med ögonen och beter sig på ett sätt som får over-the-top att liknas vid likstelhet. Han är en sexistisk korkad clown medan Ciccio har rollen som mindre korkad men fortfarande inte vidare smart straight guy. Dessa karaktärer (med sina egna namn) spelade de i otaliga filmer ihop.

Varje gång Franco får syn på en tjej beter han sig, både fysiskt som beteendemässigt, som en löpande hund. Den smått unkna italienska kvinnosynen lyser igenom när Franco frågar en av de konstruerade bikinibeklädda kvinnorna:

”Do you know how to cook?”

“Yes, we know how to cook, knit and dance.”

Vilket i det här fallet uppenbarligen innebär drömkvinnan. Dr. Goldfoot and the Bikini Machine var i sig en rätt så sexfixerad komedi men den hade inte lika mycket unket drägglande.

Så vad är egentligen kul med filmen? Varje scen Vincent Price är med i! Det är nästintill omöjligt att inte gilla Price och speciellt inte när han får spela en spjuver till karaktär. Dansscenen med myriader av tjejbomber där Mario Bava får visa hur snyggt han faktiskt kan få sina filmer är värd att lyfta fram  och inte minst slutjakten som tar gokartåkandet i föregångaren till en absurd ny nivå med filmens bästa scen utspelandes på ett tivoli och sedermera i skyn. Roligast måste jag emellertid erkänna är Colonel Doug Benson, som i dubbningen pratar dålig italienska med en så hysteriskt rolig parodisk amerikansk brytning.

Vincent Price hade rätt, Dr. Goldfoot and the Girl Bombs är namnet till trots ingen vidare bra film även om jag skulle vilja se den amerikanska versionen som istället för på den idiotiska duon fokuserar mer på Dr Goldfoot och Bill Dexter med fler scener av dem. Men jäklar vilken kuriosa det är till film som är värd att se just för alla ovanstående anledningar. Jag tror inte på konceptet ”så dålig att den är bra”, snarare ”så konstig att den är bra”, och där hamnar Dr. Goldfoot and the Girl Bombs.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Concorde Affaire ’79

Under 27 år existerade det ett flygplan som var det yttersta beviset på excess och success. Världens enda trafikerande flygplan vars identitet levde på exklusiviteten över att smula sönder ljudbarriären. Concorde introducerades 1976 och blev direkt en symbol för en livsstil de 99 procenten bara kunde drömma om. Att det tre år senare släpptes en film som kapitaliserade på detta, rättare sagt The Concorde… Airport ’79, den tredje uppföljaren i den allt mindre populära Airport-serien, är därför en lika liten överraskning som att italienarna direkt bestämde sig för att göra en rip-off på den. För den här recensionen handlar inte om den amerikanska filmen där Alain Delon lurar George Kennedy på en dejt med en prostituerad utan om den italienska film med den rejält snarlika titeln som släpptes samma år.

Att kalla Concorde Affaire ’79 för en rip-off kanske inte var helt sant, men det sades med kärlek. Jag har alltid älskat hur italienarna under trettio år tog till sig av de amerikanska blockbusters och skapade hela genrers kring dem. Visst må väldigt många av dem också ha varit rip-offs men de gjordes alltid med en kreativitet och innovationslystenhet att det blev något eget och oftast omåttligt mer intressant av dem än sina förlagor. I det här fallet så är Concorde Affaire ’79 dessutom mer av en äventyrsthriller än en katastroffilm som sin namne.

Alla gillar inte Concorde, en oinspirerad Joseph Cotten är en av dem. Han saboterar en flygning med höghastighetsplanet så att ingen vill resa med dem i fortsättningen. För som ondsint företagschef bryr han sig inte om sådana saker som konkurrenskrafter eller människoliv heller för den delen, det är ju pengar som får världen att snurra. Otur för honom så hamnar James Franciscus, fattigmannens Charlton Heston, honom på spåren i form av journalisten Moses Brody. Spår som leder till de karibiska vattnen utanför Martinique.

För att vara en film som handlar om flygplan så utspelar sig en bedövande stor del av den under vatten. Undervattensscener kan vara bland det tråkigaste som går att se på film, strax efter sexscener. Allt går i ultrarapid, ingen dialog, det är svårt att se vem som är vem och återigen, allt går så jäkla långsamt. Men som sagt, trots att Concorde står klart och tydligt i titeln så spenderas väldigt lite tid på själva planet. Nej, istället får vi följa Franciscus, som jag alltid gillat som skådis även om han alltid hamnade som tredjehandsvalets huvudskådespelare samt Mimsy Farmer, amerikanskan som så många andra på 70-talet istället hittade en karriär i Italien. I Concorde Affaire ’79 så får hon chansen att spela hysterisk (vilket är henne specialitet), eller snarare, hon spelar bara hysterisk. I varje scen hon är. Utan någon egentligen motivation till varför. Irriterande blir hon i alla fall.

Om det är några saker dock som man alltid kan förvänta sig av en italiensk exploitationfilm så är det kasst manus och överdrivet skådespeleri, men också grym musik och fantastiskt kameraarbete. Två saker som för mig alltid gör filmupplevelsen värt det. Stelvio Ciprianis semesterkäcka musik är halva filmen, den andra halvan är tempot (om man glömmer bort vissa plotpoints då och då) som är riktigt snabbt (bortsett från undervattensscenerna självklart). Och till skillnad från många andra av de oftast misogyna, sexistiska och våldskåta italienska filmerna så är det förvånansvärt lite blod, ingen nakenhet eller sex och knappt något våld. Det är speciellt överraskande med tanke på att filmen är regisserad av Ruggero ”Cannibal Holocaust” Deodato.

Roligast med filmen är emellertid att alla bilder på själva planet Concorde är stock footage och eftersom producenterna samarbetat med flygbolagen så gör de konstant sitt yttersta för att inte ställa planet i dålig dager på något sätt. Till den grad att kaptenen efter en nära-döden-upplevelse med stor tacksamhet högt exklamerar:

Thank you, Concorde!

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn