Minority Report

Året är 2054. Washington D.C. Det har inte begåtts något mord i staden på sex år. John Anderton (Tom Cruise) arbetar för en avdelning inom polisen som tack vare tre människor som kan se in i framtiden och en teknologi att få fram bilderna tar fast mördare innan de utför morden. Systemet verkar felfritt och det är bara några dagar kvar innan det ska röstas om att bli nationellt. Anderton tror helhjärtat på systemet, men rollerna blir de omvända när de prekognitiva förutspår att Anderton själv ska mörda någon inom två dagar. Hans forna kollegor tar upp jakten medan Anderton själv försöker ta reda på vem mannen han ska mörda är och stoppa det innan det händer.

Jag förväntade mig inte mycket av Spielberg när jag klev in i biosalongen och satte mig ned med mitt popcorn. Med filmer som A.I. och Jurassic Park: The Lost World på senare år, så hade han förlorat mitt förtroende. Men jag mindes att han visste hur man gör ett äventyr, och kombinationen Steven Spielberg och Tom Cruise kunde bli intressant. Att filmen var en framtidshistoria baserad på ännu en bok av Philip K. Dick gav mig bara lite extra söt försmak. Phillip K. Dick är mer känd som författaren bakom Do Androids Dream of Electric Sheep (föregångaren till Blade Runner) och Total Recall.

Det här är absolut en av årets häftigaste filmer. Men det är inte bara en häftig action och science fiction rulle. Det är en intelligent film, med smarta vändningar och mogna tankar. Det börjar som ett science fiction äventyr, blir sedan en man-på-rymmen-film samtidigt som ett mysterium byggs upp. Lager på lager visas vi närmare sanningen, och man får en film noir känsla av historien. Det här ger även Spielberg en chans att vrida sin fantasi så att det knakar om det. Det är Spielbergs egen lilla lekstuga. Han ger oss många fantasifulla uppfinningar och bilder, t ex en sådan detalj som att figurer på ett paket frukostflingor dansar omkring och stojar. Special effekterna sätter filmer som Star Wars: Episode I och II i skamvrån, inte bara för att effekterna är otroligt välgjorda, utan även för sättet de används. Spielberg är ett geni inom filmkonst, och vet att special effekter endast ska användas för att förstärka och sätta färg på sin vision, medan den verkliga kakan är handlingen och karaktärerna.

Tom Cruise har vuxit till sig ofantligt sedan Top Gun– och Cocktail-dagarna. Tillslut har han blivit en riktigt duktig skådespelare. En kunskap som han visade i En vampyrs bekännelse (1994), och senast då han imponerade i thrillern Vanilla Sky (2001). Nu är han en actionhjälte och aktör man kan förlita sig på. Klarast lyser dock Samantha Morton som gör underverk som den missanpassade prekognitiva flickan Agatha.

Den bästa och roligaste scenen i filmen utspelar sig när Cruise besöker Peter Stormares sjaskiga och knäppa ögonklinik. Hur bisarrt är det inte att höra Caroline Lagerfelt börja sjunga Små grodorna, och Stormare ropa ”Torka arslet och kom ut!”? Han spelar över som Dr. Solomon, men det ger filmen humor och karaktär.

Slutet blir tyvärr lite väl sentimentalt på sina ställen, men inte till det överflöd som Spielberg har prutat in i tidigare filmer. Historien tappar även fart de sista tjugo minuterna, och det gör att helhetsintrycket av filmen blir sämre. Men icke att förtrösta. Detta kan vara sommarens höjdpunkt på bio. En film som jag har stark lust att se igen – en film jag vill ha i min samling.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Dödskallegänget

En grupp ungar, som kallar sig själva The Goonies, står inför sina sista dagar tillsammans innan en exploatering jämnar deras hus med marken till förmån för en golfbana. Tillräckligt med pengar måste samlas in för att rädda huset, vilket är ganska osannolikt. När gänget en dag är samlade hos Mikey och Brandon Walsh, råkar de snubbla över en skattkarta på vinden. En karta över den ökände ”One-Eyed” Willys gömda skatt. The Goonies ger sig ut på ett sökande för att finna rikedomarna i hopp om att hinna rädda deras hem. Ingången till grottan upptäcks, men är placerad under ett hus där Fratelli familjen huserar. Familjen Fratelli är kriminella och när de får reda på ungarnas upptäckt gör de allt för att få tag på skatten. En jakt börjar, inte bara för att hinna rädda hemmet, utan även att hinna först till skatten!

Vilket äventyr! För mig är det en nostalgitripp varje gång jag ser denna film. Det var en sådan film man levde sig in i som barn och ville uppleva själv. En riktig kult-nostalgi-klassiker. Det är ingen mindre än Steven Spielberg som hållit i penseln – inte bara som producent, utan även som upphovsman till storyn. Regissören av Indiana Jones-filmerna vet, om någon, vilka ingredienser som behövs för ett riktigt äventyr. Vi introduceras till originella karaktärer, en piratskatt och en familj illvilliga skurkar. Men det som ger den ett plus för mig, och höjer den över andra barnäventyr är att den inte blir så sliskigt moralpredikande som många Hollywoodfilmer blir idag.

Som regissör ses Richard Donner, som sedermera fortsatte med Dödligt Vapen-filmerna, och som faktiskt regisserade ett av mina favoritavsnitt av kultserien The Twilight Zone – Nightmare at 20,000 feet. Intressant är även att det slutliga manuset till Dödskallegänget skrevs av Chris Columbus som nu är i full fart med att föra över Harry Potter böckerna till film.

Huvudrollsinnehavarna är egentligen hela gänget, The Goonies. Alla som ser filmen kan finna en egen karaktär att ta till sig. Själv så tyckte jag helt klart att Data, gängets egen ”Uppfinnar Jocke”, var coolast. Han spelas av Jonathan Ke Quan som året innan var med i Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984). Vi ser också Corey Feldman (Stand by Me, Gremlins) som den ständigt pratande och allmänt coola killen ”Mouth”. Familjen Fratteli spelas av de utmärkta skådespelarna Robert Davi, (TV-serien Profiler), Joe Pantoliano (Matrix, Memento) och Anne Ramsey (Släng morsan av tåget!).
Av någon händelse så har ingen i gänget gjort någon karriär senare i livet, om man bortser från de b-roller Corey Feldman gör då och då i olika c-filmer. Undantag är Josh Brolin, den tuffe storebrorsan Brandon i gänget, som senast syntes i Hollow Man (2001) gentemot osynlige Kevin Bacon.

Själv så är jag förälskad i åttiotalet och bara Cindy Laupers låt Goonies ’R’ Good Enough, som skrevs för filmen, skickar en tillbaka två decennier. Och vem står inte bakom stråkarna om inte den allsmäktige John Williams, filmdirigenten framför alla, med musiken till filmer som Hajen, Stjärnornas krig och Indiana Jones på sin meritlista. Hans soundtrack ger energi till filmen, rycker med en i jakterna som annars kunde ha blivit lite tama.

Det finns även vissa tragiska inslag, fastän man kanske inte lägger märke till dem när man första gången ser dem. Ett sådant ögonblick är när mamma Fratelli, spelad av suveräna Anne Ramsey, blidkande försöker prata snällt med sin revolterande son Sloth, och råkar nämna lite för mycket…

Annars så är detta äventyr inte så mycket för de över trettio. Och det är väl egentligen en av nackdelarna med filmen. Detta är ett äventyr för unga sinnen och de som var med när äventyret tog sin början. En nostalgitripp. Men det är matiné när det är som bäst.

Kuriosa 1: Filmen efterföljdes av två videospel till Nintendo 8-bitars, som även de var ett äventyr i sig. Och det har blivit allt mer prat den senaste tiden om en The Goonies 2 med alla original skådespelarna och Richard Donner återigen bakom kameran. Man kan alltid hoppas.

Kuriosa 2: Hatten som Robert Davi har på sig under filmen är samma hatt som Harrison Ford hade på sig i Indiana Jones filmerna.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

48 timmar

Rånaren Albert Ganz rymmer från fängelset med hjälp av partnern Billy Bear – efter att ha skjutit ner två vakter. Med hjälp av sina lika hänsynslösa kumpaner letar han efter bytet från deras senaste rån.
Jack Colt (Nick Nolte), San Franciscos tuffaste och mest uppkäftiga snut, får det som en personlig vendetta att ta fast dem, efter ett skjutdrama där de bland annat dödat en av hans kolleger med Jacks egen revolver. Mot polischefens order börjar han jaga dem på eget bevåg. Han får reda på att småskurken och skojaren Reggie Hammond (Eddie Murphy), som sitter på kåken, haft kontakt med Ganz gäng. Efter vissa påtryckningar lyckas Jack få ut Reggie, men endast för 48 timmar. Dock är Reggie inte villig att hjälpa den råe Jack, som behandlar honom som skit. Men till slut vänder det udda paret upp och ner på stan under den vilda jakten…

För Eddie Murphy, som åren innan slagit igenom stort i humorprogrammet Sathurday Night Live tillsammans med bl.a. Chevy Chase och Dan Aykroyd, blev småskurken Reggie första filmrollen – och han har mer än ett ess i fickan. Det här var på den tiden då Eddie Murphy fortfarande kändes rolig och fräck. På senare tid har det blivit allt fler snälla familjefilmer för honom, men då och då gör han en film där han visar sin begåvning. Senast i Bowfinger (1999) mot Steve Martin.
Nick Nolte spelar en hårdhänt, råbarkad och drickande karaktär – en roll han spelat otaliga gånger sedan dess och lärt sig bemästra. Hans karaktär följer inte några reglementsregler, utan går sin egen väg, och får på samma gång polischefen över sig. Nick Nolte har tyvärr inte synts till mycket de senaste åren. Det har mest blivit småroller här och där.

48 timmar är en av de många stilbildande polisfilmer från 80-talet där ett omaka par förs samman. Handlingen kan det inte klagas mycket på – det är ren action. Men det är dock samspelet mellan Noltes uppkäftighet och Murphys rappa käft som bär fram filmen. Det är ett nöje att se hur de ryker ihop med varandra, och det blir även en del slag.
Filmen citeras ofta i filmkretsar, och scenen där Murphy terroriserar en lantisbar är en riktig klassiker.
Det är inte ofta ”omaka-par-filmer” lyckas. På senare år är det endast Rush Hour (1999) som varit värd att se, där den ännu mer rappkäftiga Chris Tucker föses ihop med kampsportidolen Jackie Chan.

Regissören Walter Hill har gjort otaliga actionfilmer, men de senaste i hans repertoar har dock inte varit i samma klass som 48 timmar, som får anses vara bland hans främsta verk. 1990 gjorde han en sämre uppföljare som hette 48 timmar igen, men den har inte alls samma charm och humor som föregångaren.

48 timmar är inte världens bästa rulle, varken visuellt eller dramaturgiskt, men det är inte något som jag tycker krävs i en actionfilm. Även om det har gjorts otaliga filmer där två omaka karaktärer föses ihop mot sin vilja, och där huvudkaraktären trotsar sin chef, så känns 48 timmar inte klyschig. Den här filmen var trots allt bland de första i sitt slag och kan fortfarande underhålla en vardagskväll då det vanligtvis inte finns något bättre att se.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn