Parfymen – Berättelsen om en mördare

Om ni inte vill missa en av 2007 års förmodligen mest intressanta filmupplevelser så borde ni bevista en föreställning av Parfymen – Berättelsen om en mördare, baserad på Patrick Süskinds kritikerrosade roman från 1985 med samma titel. En fängslande film som idag håller epitetet som den dyraste tyska produktionen någonsin. Att ro projektet i land var heller inte det enklaste, Süskind vägrade att sälja rättigheterna till boken medan ett flertal regissörer, däribland Stanley Kubrick, ansåg att boken var ofilmbar. Jag kan helt förstå varför utan att ha ens läst boken. Det är en sinnesfylld saga, helt om den mirakulösa näsan av Jean-Baptiste Grenouille, född i det stinkigaste ståndet i det stinkigaste hörnet av den stinkigaste fiskmarknaden i Paris fattigkvarter 1744. Han kommer till världen i en stor hög av fiskinälvor och lämnad för döden. Överväldigad av denna värld av aromer och stanker, kämpar Jean-Baptiste till livs och drar sina första andetag. Från det ögonblicket blir hans värld för evigt definierad genom lukter och han blir fylld av en besatthet att skapa den ultimata doften.

Trots de smickrande inledande orden skulle jag inte rekommendera Parfymen för all publik. Tom Tykwers (Spring Lola) vilda bergodalbana genom huvudet på ett amoraliskt monster, en man född fel och aldrig älskad, är ett försök att förmedla något sinnligt i ett visuellt medium. En utmaning som Tykwer mer än väl bevisar att han kan stå en match emot. Han injicerar ett fräckt sinne för humor genom att öppet omfamna absurditeten i verket, som i ödet av alla människor som möter Jean-Baptise under hans livstid. Så fort han går vidare händer någonting hemskt för var och en av dem, ofta till skrattretande konsekvenser.
Ben Whishaw lyckas uttrycka ett känslogalleri i en karaktär som man lär sig att känna trots att Jean-Baptiste är en man av få ord. Ett rikligt begåvat framträdande. Jean-Baptiste tillhör nämligen inte den lättaste natur att ta till sig. Filmen innehåller en ständig underton av sorg som låter sig speglas i Jean-Baptiste maniskt frustrerande försök att bevara de lukter han blir så besatt av som både är fascinerande men också svårt att identifiera sig med.
Resten av ensemblen håller lika hög klass, från Dustin Hoffmans parfymerare till Alan Rickmans oroade fader.

Hela narrativet skulle falla som ett spel jenga om den inte hade John Hurts makalösa röst att stödja sig mot. Skådespelaren Hurt, som slog igenom med buller och bång när en elak utomjordisk parasit bestämde sig för att ta sig ut genom hans mage, har inte utan anledning fått ta sig tjänsten som berättarröst även i andra filmer. Kanske framförallt i Lars von Triers Dogville och Manderlay. Hans röst blir aldrig eminent olycksbådande i takt med den oftast mörka handlingen utan berättar den som saga vilket ökar intrycket av att det är en filmatisering av en bok.
Parfymen är en galant överförd filmatisering som kittlar sinnena och retar din empati. För hur fantastik Jean-Baptistes gåva är, och hur amoraliskt oförstående över sina handlingar han må vara, så är det här till syvende och sist berättelsen om en mördare. Och att rota för en mördare kan få både den ena och den andra själen att tveka. Således faller Parfymen – Berättelsen om en mördare på sin ekivoka natur i vårt förhållande till Jean-Baptiste Grenouille. Samtidigt så är det här kanske främst en berättelse om lukt. Bland hårsniffanden och misslyckade försök att bevara lukt blir de sinnrikt fångade luktmomenten transportsträckor inte lika intressanta i brist på äkta vara. Parfymen hade varit en perfekt film att visa med luktkort.
Parfymen är en fängslande berättelse; en fruktansvärt snygg film med vackra miljöer och skitiga dekorer, som dessutom innehåller en klimax som heter duga!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × tre =