Sherlock Holmes and Dr. Watson (TV)

Sherlok Kholms i doktor Vatson

Sherlok Kholms i doktor Vatson: ZnakomstvoMellan 1979 och 1986 producerades en serie tv-filmer i Sovjetunionen med Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv Sherlock Holmes. Alla fem filmer, som i sig bestod av totalt 11 avsnitt, regisserades av Igor Maslennikov och blev något av ett kulturellt fenomen i hemlandet. Även brittiska kritiker hyllade seriens respektfullhet och trogenhet till förlagan. Så pass att Vasily Livanov flera år senare blev belönad med en Honorary MBE (Member of the Order of the British Empire) för sitt porträtt av detektiven.

Efter att ha plöjt igenom närmare tolv timmar av vad som kan vara den mest överraskande filmatiseringen av min favoritdetektiv så finns det ingen annan slutledning att dra än att det utan tvekan är en av de allra allra bästa!

Avsnitt 1: Acquaintance a.k.a. Det spräckliga bandet

I förtexterna hypas myten om Sherlock Holmes sätter honom i kontrast till seriens moderna liv. Filmen inleds sedan som så många Holmes-historier gör, med att Dr. John Watson går på lägenhetsvisning. På vägen dit får han höra historier om hans eventuella asociala och kufiska inneboende och dennes konstiga vanor. Watson skräms emellertid inte och när de dyker upp hos Mrs. Hudson så är Holmes i full fart med ett kemiexperiment.

Nyfikenheten går emellertid snart över till oro för Watson då han mer och mer börjar tro att han flyttat in hos en mästerskurk. Men allt kommer på det klara över ett parti boxningssparring och han får reda på att Holmes – självklart – är raka motsatsen.

Som stand-in för Baker Street, där de huserar bakom trogna 221B, är denna gång en gammal gata i Riga. Att se sovjetiska miljöer som kulisser för London ger en utomvärldslig känsla, stämningen blir automatiskt mer påtaglig och atmosfären mystisk och främmande. Än mer främmande och en smula surrealistiskt är det att höra alla prata ryska.

Att Ryssland lider av en rejäl släng av anglofili blir snabbt tydligt. Detaljrikedomen är imponerande, sceneriet är atmosfäriskt. Det är en udda, fascinerande men alldeles förträfflig skapelse. En teatral brittiskhet på ryska, sovjetiska miljöer står kuliss för Viktorianska England, ryskt 1800-tal möter engelskt 1800-talet som på något mystiskt alkemiskt sätt känns mer äkta än britternas egna adaptioner. Vladimir Dashkevich ledmotiv är dessutom spot-on och ljuder av samma kärlek till det brittiska då trudelutten är inspirerad av BBC World Service jingle.

Det spräckliga bandet är ett fall som sällan filmatiserats. Min största kritik är att jag hade önskat lite mer av skådisen som spelade Doktor Roylott, men det går an. Bättre är hans hus som känns malplacerat i det viktorianska England och det ser än mer skevt ut av att scenen ska föreställa kväll men himlen är höstigt blå – filmad day-for-night såklart. Själva fallet i sig med det skrämmande ”bandet” avklaras dessutom väldigt snabbt, eftersom mer än halva avsnittet går ut på att introducera Holmes för Watson.

Vitaly Solomins Dr. Watson är tack och lov ingen Nigel Bruce. Han är inte en fumlande dumbom, utan stoisk och självsäker. Dessutom barnsligt nyfiken och intresserad av sin nye flat mate. Det är just kamratskapet mellan de två som cementerar de sovjetiska filmerna till bland de bästa filmatiseringarna. Kemin är bedårande, och det här kan vara bland det mest sympatiska vi sett mästerdetektiven. Han är mer lättsam än vi är vana vid vilket gör deras äventyr sjukt gemytlig att följa.

Avsnitt 2: Bloody Inscription a.k.a. En studie i rött

Första Sovjetiska tv-filmen består alltså av två avsnitt, baserade på två olika fall – Det spräckliga bandet och En studie i rött. Manusförfattarna Yuliv Dunskiy och Valeriy Frid har vävt samman dem snyggt, genom att låta introduktionen mellan Holmes och Watson i En studie i rött ske i början av Det spräckliga bandet istället. Inte bara är det storymässigt snyggt gjort att dela upp fallen, men även längdmässigt. Fallen är rätt korta och tillåter sig själva inte riktigt till att dras ut. Nu håller sig båda delarna på en skön timme styck. Vilket känns perfekt.

När vi nu tar vid i avsnitt två, baserat på En studie i rött, sitter hemma Sherlock Holmes hemma och uttråkat skjuter hål i väggen. Missbruket fick dra det kortare strået i denna filmatisering, droger fick ju inte nämnas på Sovjetisk television. Holmes är besviken på den kriminella världen som inte gör sitt jobb. Men så dyker upp ett mysterium upp, ett mord i ett övergivet hus, och ett ord skrivet i blod.

Här dyker lite av Watsons dumdristighet upp då han bestämmer sig för att göra lite eget polisarbete, vilket självklart leder till att han blir slagen medvetslös. Vi blir även introducerade till det mest komiska elementet hittills i serien, i form av kommissarie Lestrade. Som så ofta är fallet porträtteras han som en narcissistisk fåne – som måhända är lite uppe i det blå, men blir tacksamt nog aldrig enerverande som karaktär. Självklart så tar Lestrade åt sig hela äran av att lösa fallet när det hela är över vilket får Watson att gå uppåt väggarna och bestämma sig för att bli Holmes krönikör. Och på så sätt så är ”the game afoot”.

Viktorianska England har alltid haft speciell plats i Ryssland kulturella hjärta vilket märks på hur kärleksfullt de hanterat Sir Arthur Conan Doyles texter. I En studie i rött så blir det än mer tydligt, och anledningen till att filmerna hyllats även utanför Ryssland, hur oerhört trogna de är förlagorna. Nu får även se mer av relationen mellan Holmes och Watson, det finns en ömsesidig respekt dem emellan som resonerar genom hela serien. Watson slänger sig med sitt spjuveraktiga leende och Holmes saknar helt arrogansen som vi annars är så vana att se honom osa av. Dessutom får vi höra honom uttala de odödliga orden, på elegant ryska: ”Elementarnyy, moy dorogoy Watson.”

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 + 1 =