80’s

Breakin’ 2 – Electric Boogaloo

I eftertexterna till Breakin’ förkunnades att man skulle utkik efter uppföljaren Breakin 2: Electric Boogaloo, a.k.a. Breakdance 2. Man behövde inte vänta länge. Filmen släpptes redan senare samma år och undertiteln kom att bli ett öknamn i branschen för lustiga uppföljare. Breakin 2 är nämligen ingen film man intellektuellt kan försvara utan att minst få ett par höjda ögonbryn till svar. Tre engelska adjektiv beskriver denna film bäst: Cheezy, corny och camp.
I filmen är Kelly, Ozon och Turbo är tillbaka. De två gatudansarna Ozon och Turbo sköter nu om ett skuldbelagt ungdomshus och Kelly är påväg till Paris för ett stort dansgig. Så vore fallet om det inte var så att ungdomshuset är i fara av onda affärsmän som vill köpa upp området och göra affärscentrum av alltihopa! Någonting måste göras och gänget bestämmer sig för att rusta upp huset och samla in pengar för att rädda byggnaden! Mycket mer till handling är det egentligen inte och utfyllnaden blir en härva av musikalnummer och udda händelser. Att försöka få grepp om vad som händer är hopplöst, det är bara att hänga på. För i den förvirrande röriga handlingen har det trycks in långa scener där nya regissören främst verkar vilja göra stora dansscener med så många statister han kan trycka in. Mycket breakdance blir det därför tyvärr inte.
Turbo får dessutom en latinobrud till flickvän som till råga på allt inte kan ett ord engelska men fortfarande bara tycks ha en vokabulär som innebär att hon springer omkring och säger ”Ajajaj” och ”Por favor” genom hela filmen. Pinsamt dåligt men just därför också så förbannat kul!

Finns det dessutom någon kärlekshistoria mellan Kelly och Ozon? Det får man aldrig veta eftersom det, precis som i föregångaren, aldrig mynnar ut i någonting. Men där Breakin’ hade lite sköna breakdance battles och lockingscener har Breakin’ 2 fått byta ut det i förmån för låg humor och konstig fridansning som nästan blir till en levande musikal. Karaktärerna har dessutom nästan tappat all sin färg. Mycket färre repliker och nyanseringen är enfärgad. Om man inte sett första filmen blir den säkerligen ännu mer bisarr.
De sämre dansscenerna kan emellertid skyllas på undermålig regi av Sam Firstenberg som inte alls fångar rörelserna lika bra som Joel Silberg gjorde i föregångaren eller får dem att kännas mindre stelt koreograferade, vilket bara blir en skymf mot dansarna som faktiskt är duktiga.
I en imponerande drömliknande sekvens kopierad från den oförglömliga scenen med Fred Astaire i Royal Wedding dansar Boogaloo Shrimp uppochnedvänd omkring på taket och väggarna. Filmteamet fick låna det roterande rummet från Terror på Elm Street (1984) för att åstadkomma detta bländande cinematiska trick.
Battlen med Electros är en annan av höjdpunkterna, visst schabblas den bort av dåligt kameraarbete men i vilken annan film får du se något sådant? Gäng i ärmlösa skinnjackor, bandanas, sneackers och kedjor som försöker vara tuffa och bråkar genom att dansa mot varandra.

Som ni förstår är filmen rent tekniskt och dramaturgiskt skrattretande. Men visst kan en film vara underhållande trots detta. Den underbara dansanta 80-talsmusiken som ständigt spelas istället för att folk faktiskt säger saker till varandra och ger oss en handling, är väldigt medryckande. Trots att den tillhör skaran filmer som är så dåliga att de är bra så är det en film jag skulle välja att se framför många av de pretentiösa Hollywoodfilmer som görs idag. En soligare och snällare film är nämligen svårt att hitta. Förvisso sitter man och häpnar under hela filmen över hur allt förnuft till handling är subordinerad dans och musikscener, men trots förvirringen så gör denna dansanta film dig ändå glad tillslut. De barnsliga Tom och Jerry skämten kunde vi emellertid ha klarat oss utan.

Breakin’

Idag har det sköna och ljuva 1980-talet blivit synonymt med axelvaddar, pudelrockare, neonfärger och miljöaktivister. Men arvet från syntpoparnas decennium lever vidare i skateboards, hiphop och breakdance. Inte så konstigt kanske då att det har gjorts en hel film om just det sistnämnda! Filmen som tio år senare fick stå modell för den horribla You Got Served var delaktig i att sprida hiphop-kulturen och göra den till vad den är idag. Breakin’, även känd som Breakdance: The Movie, handlar om den strävande jazzdansösen Kelly (Lucinda Dickey) som efter lite väl närgångna övningar med sin lärare slår sig ihop med gatudansarna Ozone (Shabba-Doo) och Turbo (Boogaloo Shrimp) som behöver hjälp till nästa battle. Deras dans- och livsstil ges emellertid inte mycket för av etablissemanget och det blir upp till de tre att bevisa att även breakdance är något att räkna med.

Visst känner man igen mönstren i händelseförloppen i en sån här film, sliskiga läraren i början av filmen visar sig vara deras värsta motståndare i slutet, den misstänksamt välvilliga agenten, men man blir också förvånad när vissa trådar aldrig riktigt blommar ut i det man förväntar sig. Troligen inte pga. några medvetna genrebrytningar utan snarare så är Breakin’ en film där handlingen kommer i andra hand, vilket skulle bli tydligare i filmens uppföljare Breakin’ 2 – Electric Boogaloo som släpptes samma år. För visst är det kul att se hur Kelly hittar sitt kall i breakdance, fast man frågar sig varför hon, trots intensiv träning, fortfarande dansar någon form av jazz.
Trots titeln så får vi egentligen inte så mycket breakdance, dvs. snurra runt på matta, utan mestadels de två subdansformerna ”popping” och ”locking” som innebär ryckiga rörelser och mycket posering. Varken någon av ledaktörerna Adolfo ”Shabba-Doo” Quinones och Michael ”Boogaloo Shrimp” Chambers (vem kan inte annat än älska deras artistnamn?) hade någon egentlig skådespelarbakgrund utan var riktiga dansörer och koreografer. Quinones var själv en pionjär i hiphopens historia efter att varit med om att skapa dansstilen ”locking”. Förvänta er därför inga djupa karaktärsskådespelare och det enda namnet som ringer några klockor är Christopher McDonald som spelar den dansagent Kelly vänder sig till. Fast vad gör det när alla är så älskvärda så att det som lätt skulle ha kunnat bli pinsamt dåligt istället blir charmigt och harmlös tidsresa där vi slipper deprimerande plottwists utan allt är bara pastellfärger, kedjor och attityd.

Shabba-doo och Boogaloo Shrimp tillhörde båda en dansgrupp och det är deras rörelser som filmen bygger på. Tidigare samma år hade det gjorts en annan film om breakdance. Beat Street som filmen hette, inspirerades av och huserade gruppen Rock Steady Crew som förmodligen är mest kända för sin one hit wonder låt ”(Hey you) The Rock Steady Crew”.
Håll ögonen öppna under den första battlen på stranden så kommer ni att få syn på en ung Jean-Claude Van Damme! Som dessutom står i trikåer och dansande hejar på. You have to see it to believe it. En annan kändis som gjorde sin filmdebut i och med Breakin’ var rapparen Ice-T som MC.
Precis som sin nutida kopia You Got Served medföljde det en dansinstruktionsvideo när filmen släpptes på video där man kunde lära sig lite breakdance moves.

Ställd mot dagens avancerade koreografier så kan dessa old school rörelser inte tyckas lika häpnadsväckande, men det är fortfarande häftigt att se. I ärlighetens namn finns det inte allt för många bra dansfilmer efter den stora musikaleran på 1950- och 60-talet. Breakin har hjärtat på rätt ställe, det finns något härligt över att se förtexterna fejksprejas fram, och det är en skön skiva 80-tal som är precis så camp och brist på allvar man kan förvänta sig. En underhållande feelgood film som borde stämplas som en kulturhistorisk artefakt, ett tidsdokument som aldrig blir så mycket drama eller intriger som sådana här filmer alltid blir fulla av idag. Dessutom har den ett rätt skönt soundtrack med.

Young Einstein

I slutet av 1980-talet slog en Australien-hysteri västvärlden med en tsunami av filmer som toppade biotopparna med Crocodile Dundee (1986) som flagghållare. Tack vare detta höll publiken ögonen öppna efter filmer från Down Under och fick syn på den originella skapelsen Young Einstein. Debutanten Yahoo Serious (född Greg Pead) blev omedelbart en av Australiens mest framgångsrika independent filmmakare. Idag betraktad som den första australiensaren att skriva, producera, regissera och spela i en blockbuster film efter att filmen blivit en spektakulär succé och kasserat in över hundra miljoner dollar.
På en avlägsen Tasmansk äppelodling, klyver det unge vildhåriga geniet, Albert Einstein, en atom för att skapa världens första bubblande öl. Albert tar sig därefter till den Australiska kontinenten för att patentera sin upptäckt. Inte bara det, han skapar världens första surfbräda, uppfinner den elektriska gitarren och använder sin största upptäckt – Rock and Roll, för att rädda planeten från en atomförstörelse!

Young Einstein är en minst sagt originell komedi med en stor hjärna, ett varmt hjärta och en hyllning till en mänsklig själ som vågade tänka annorlunda. Genom en blandning av politisk/samhällssatir, fånigheter och slapstick med dramatiserad rekvisita träffade Serious jackpot med denna udda taskigt budgeterade (det tog flera år att få klart filmen) berättelse. Med utgångspunkten att inte göra en biografi över Einsteins liv ges vi istället en konstig, episk karikatyr med överdrivna karaktärer badandes i en värld av vetenskap, musik och ”fantastisk realism”. Yahoos experimentella komedi med mycket visuell komik är ett charmigt original, inte minst hans excentriska Albert Einstein.

Man böjer sig lätt för dess oskuldsfulla naivhet som är uppfriskande simplistisk och rätt och slätt underhållande. Yahoos clownfasoner är därför angenämt roliga. Han är ingen stor skådespelare, men som denna tasmanska kuf gör han en väldigt sympatisk prestation. Man kan ju inte bli annat än imponerad när en filmmakare beter sig som en enmansarmé. Yahoo involverade sig själv i praktiskt tagit varje aspekt i filmskapandet, från att skriva manuset, den visuella designen, producera filmens soundtrack (som vann dubbel platina) och genomföra alla sina egna stunts.

Här har vi en härligt typisk 80-talsfilm, till och med titeln är halvt rosa, så för en 80-talsfetishist som jag är filmen en och en halvtimme av njutning till ett gott soundtrack. Jag kan inte rå för att falla för hans skamlöst enkla humor och vridna historiebeskrivning. Med Albert Einstein som en rödhårig naiv tasmansk fysiker med rock and roll i blodet på kroken är jag inte den som motstår att nappa. Fungerar dessutom utmärkt som turistguide för en Australien-resa där montaget till Icehouse – Great Southern Land är en orgie i vackra vyer. Titta inte bara djupare under dess tunna yta. Må vara en cocktail av de mest fantasifulla ingredienser, men den kvarstår som endast ett lyckat experiment av en debutant. För när sista kortet är lagt är det enda man kan säga att den helt enkelt är för konstig för att ogilla. Mer än så lever Young Einstein inte på.
Problemet som unge Einstein försöker lösa, det att få öl att skumma, är baserad på faktumet att öl från början faktiskt inte bubblade eller utvecklade skum. Speciella ingredienser är tillsatta i modern öl för att skapa dess framträdande. Egentligen hade öl inget mer skum än läsk har.

Young Einstein blev en av de mest framgångsrika Australiska filmerna någonsin och är idag en kultklassiker. Svårigheter med att matcha sin väldiga framgång gjorde dock att Yahoo inte förmådde släppa sin nästa film förrän fem år senare och var vid det laget redan bortglömd. Karriären fortsatte att förfalla i samklang med kvalitén; Yahoos tredje film, den pinsamma Mr. Accident (2000), blev en rejäl flopp. Samma år försökte Yahoo Serious stämma Internetportalen ”Yahoo” för plagiat, men fallet lades snabbt ned när han inte kunde bevisa att han sålde tjänster på något sätt som skulle kunna skapa förvirring med sökmotorn. Vi kan gott säga att det är slut på Yahoos digra men extravaganta karriär. Vi kan emellertid gott trösta oss med att ha fått denna underhållande twistade berättelse om en av världens främsta vetenskapsmän.

Snilleskolan

I smältdegeln av amerikanska 80-tals highschool-filmer hittar vi den obskyra Snilleskolan – en ovanlig men rolig översedd komediskatt. Handlingen i sig själv är inte den vanliga tonårsstoryn, emedan den var bra originellt material för att komma ur 80-talet. Manusförfattarna Pat Proft och Neal Israel hade tidigare samarbetat med Polisskolan (1984), inga förhastade slutsatser ska emellertid dras av det då Snilleskolan är något som en 80-tals science fiction film i form av en urskön fyndig satir i tonårsformat. Inspirerad och baserad löst på verkliga händelser vid California Institute of Technology handlar filmen om underbarnet och den idealistiska tonåringen, Mitch (Gabriel Jarret) som lockas av den lömska professorn Hathaway (William Atherton) att börja på dennes teknologiska institut där han paras ihop med sin föregångare vad gäller att vara ungt geni – Christ Knight (Val Kilmer). Chris är däremot en slacker som undviker att göra något nytta för att som han säger: “When you’re smart, people can use you”. Vilket Mitch får erfarna när han upptäcker att de unga genierna, honom inkluderat, utnyttjas och snabbt blir utbrända när de tvingas arbeta med en laser utan att direkt tänka på vad den ska användas till.

Många tenderar att ha ett älska/hata förhållande till Val Kilmer, John Frankheimer svor exempelvis att aldrig igen arbeta med aktören efter deras minst sagt laddade samarbete i The Island of Dr. Moreau (1996), men jag föredrar att se hans framträdande i denna film som en av bästa och definierande. Om jag skulle räkna upp en favoritlista på filmkaraktärer skulle Kilmers Chris Knight ha en plats säkrad. Med klockrena citatvänliga repliker, en seriöst störtskön attityd och Kilmers signifikativa rullning av mynt mellan fingrarna är det inte något tal om saken.

Genier är alltid en lockelse att följa, så visst attraheras man av historien kring en grupp av underbarn till studenter som hanterar sin skoltid på ett väldigt unikt och kreativt sätt. Om vi där lägger till ett sidospår av fyndig satir så är det inte något man tackar nej till. Highschool-filmer är emellertid i sig självt ingen kvalitativ subgenre så när vinden vänder för eleverna och sanningen uppdagas ställer den sig själv i raden av komedier där ungdomar hämnas på vuxna. Nackdelen arbetar mot dess fördel, men det som gör den unik är dess originella tagning av det annars vanliga handlingsförloppet – det är inte alla highschool-filmer som har Chris Knight för den delen heller.
Om vi bortser från redan nämna Kilmer och ser på det skådespelarmässiga, så består filmen mestadels av enkla karikatyrer i vanligt gemak tillskillnad från några djupare karaktärer; Detta är snarare ett signum när det gäller highschool-filmer, till den grad att det parodieras av och till i de flesta av de egna filmerna. Gabriel Jarret, spelandes det unge naiva geniet Mitch, överglänsas ständigt av Kilmer och diverse bifigurer men fungerar tillräckligt bra. Den rakt igenom ondskefulla professorn Hathaway spelas av härliga William Atherton, som är suverän på att spela lismande elak. Han såg vi som den odräglige reportern i Die Hard (1988) och dess första uppföljare.
Enkla karaktärer är att vänta alltså, där dessa lever på sin charm och sina prefix.

I filmen skickar karaktären Hollyfeld ett väldigt stort antal lottsedlar till en tävling, något som hände i verkligen då studenter på California Institute of Technology (som inspirerade till filmen och kom med tips under inspelningen) använde en liknande strategi för att vinna en McDonalds tävling.

Lite mer krut kunde ha lagts på att vända Snilleskolan från den sedvanliga ungdomshämnden till fyndig satir. Att karaktärerna är karikatyrer är dock inget problem i en sådan här film. Men det gör att ribban automatiskt inte är så hög. Upplevelsen är för den delen inte mindre underhållande. Filmen är för mig en hög med skratt och charmiga karaktärer, där jag insuper alla kvickheter och upptåg. Åsido till filmens stjärna, Val Kilmer, är soundtracket väldigt bra, med flera bra montagesekvenser. Om du är inne i 80-tals komedier, såsom John Hughes filmer (det finns likheter), eller bara tittar efter en skön underhållande rulle du inte har sett förut, är Snilleskolan ett bra komplement till samlingen.

Twilight Zone – På gränsen till det okända

En av de mest kända kultförklarade tv-serierna är Twilight Zone, som sändes mellan åren 1959-64 och står som en rollmodell för tv-antologier. Skaparen Rod Serling skrev majoriteten av manusen, inte mindre än 92 av de 156 episoder som serien gick. Med sina scifi/fantasy historier utforskade den människans hopp, drömmar och fördomar på metaforiska sätt som inte gick med konventionellt drama. Serien blev ett startskott för många senare kända aktörer som Robert Redford, William Shatner, Burt Reynolds, Robert Duvall, Dennis Hopper, James Coburn, Charles Bronson och Lee Marvin. Med sin signifikativa öppning, ledmotiv och dess karismatiska värd Serling själv, har Twilight Zone fått en permanent plats i vår populärkultur. En revival serie gick under mitten av åttiotalet, men det är originalet som man minns.

Twilight Zone – På gränsen till det okända är fyra segment regisserade av fyra kända Hollywoodregissörer baserade på tv-serien, inkapslade av en prolog och epilog med Dan Aykroyd och Albert Brooks. Den första historien är regisserad av John Landis, och är det enda segment som inte är adapterat från en episod. En bigott affärsman (Vic Morrow) med ett intensivt hat mot judar, svarta och asiater får steken vänd för sig när han jagas av nazister på 1940-talet, som svart på 50-talet, osv. Den andra historien är regisserad av Steven Spielberg (en remake av ”Kick the Can”) där en gammal man (Scatman Crothers) anländer till ett ålderdomshem där han låter pensionärernas drömmar komma till liv när de magiskt transformeras till unga barn. Den tredje historien regisserad av Joe Dante (en remake av ”It’s a Good Life”) skjutsar en ung kvinna (Kathleen Quinlan) en mystisk 10 årig pojke hem och finner sig fångad där med andra människor i en alternativ verklighet. Den fjärde och sista historien är regisserad av George Miller (en remake av ”Nightmare at 20,000 Feet”) ser vi John Lithgow som en flygplanspassagerare som ser en mystisk varelse på utsidan av vingen på flygplatsen som försöker sabotera farkosten.

Twilight Zone – På gränsen till det okända är känd för en sak – nämligen den ökända helikopterolyckan som tog skådespelaren Vic Morrow och två barns liv och som satte regissören John Landis och fyra andra i rättegång som det tog ett decennium innan de förklarades oskyldiga till dråp. Scenen kom senare att släppas i Faces of Death 2, men cirkulerar även på nätet. Två böcker har även släppts som beskriver incidenten och rättegången som följde.

Den John Landis-regisserade prologen startar filmen lite lovande, och det första segmentet som tyvärr bara är känt för olyckan fungerar okej och går i tv-seriens anda. Även vad gäller att trycka poängen i ansiktet på en. Den slutar lite hastigt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på omständigheterna.
Sedan kommer det andra segmentet. Spielberg är i sitt vanliga sentimentala dravel när han fortfarande sitter kvar i sitt E.T. träsk. Avsnittet är emellertid inte dåligt utan är rätt fin i sin sentimentalitet, men drar ned på ångan och drar ned på kvaliteten.
Tredje segmentet av Joe Dante börjar bra med en mystisk stämning men slutar med att vara farligt nära att bara bli ett stort skämt. Vet inte riktigt vad man ska tycka om denna, Dante är ofta en missförstådd regissör som siktar på en humor som inte alltid träffar rätt. Efter Spielbergs del så är detta lågvattenmärket i filmen.
Som vanligt får vi se Dantes gamla vapendragare Dick Miller och Kevin McCarthy i små roller.

Tillslut kommer George Millers (Mad Max-filmerna) nyfilmatisering av ”Nightmare at 20,000 feet” där William Shatner i originalet spelade den panikartade passageraren. Millers segment är definitivt den bästa av de fyra och som öser på med en febrig och intensiv puls i sin nyversion där vi får se en absolut fantastisk John Lithgow halvt tappa sinnet när han tror sig se en gremlin på vingen. Den är bara underhållning från början till slut. Synd då att de andra episoderna ska vara så mediokra.

Filmen berättas av Burgess Meredith, som själv var med i ett par avsnitt av den gamla serien, mest nämnvärt klassikern “Time Enough at Last”. Man undrar över; om detta ska vara en homage till tv-serien varför valde de då inte bättre episoder att uppdatera? Nu är innehållet medelmåttigt och halvdant. Var för sig klarar sig vissa av segmenten att klättra till ett bra betyg, men som helhet blir den mycket knappt godkänt. Twilight Zone – På gränsen till det okända lyckas tyvärr inte att bli den homage till en fantastisk tv-serie som den var tänkt att vara.

Gremlins

Ordet Gremlin myntades för första gången av barnboksförfattaren Roald Dahl under andra världskriget. Dåtidens bild av gremlins var små män som levde inuti krigsplansmotorer och fick planen att störta. En myt som länge levt kvar, men aldrig tidigare blivit av att filmatisera. Vid två tillfällen har en gremlin fått äran att visas i tv; ena var Snurre Sprätt avsnittet Falling Hare (1943) där en gremlin var en gul liten figur med gullig näsa, den andra var ett välkänt avsnitt av kultserien The Twilight Zone – Nightmare at 20.000 feet, där William Shatner trodde sig se en gremlin på vingen av ett plan. Men i och med långfilmens release omformades myten. För idag, när vi hör ordet Gremlins, så tänker vi inte på smådjävlar i flygplansmotorer utan på små elaka varelser som inte tycker om vatten eller solljus och som man absolut inte ska mata efter midnatt!

Uppfinnaren Randal Peltzer letar efter en bra julklapp till sin son, och hittar en mystisk liten varelse i China Town som han köper hem. Den söta håriga lilla varelsen får namnet Gizmo. Med Gizmo medföljer tre viktiga regler som Billy alltid måste följa. Han får aldrig bli blöt. Håll honom borta från starkt ljus och aldrig, aldrig mata honom efter midnatt!

Historien skrevs av den då nyligen färdigstuderade Chris Columbus, vars penna även ligger bakom barnäventyrsfilmen Dödskallegänget (1985). På senare tid har han emellertid hållit sig till regi, med filmer som Ensam Hemma och dess uppföljare, men främst de två första Harry Potter filmerna. Gremlins-manuset hann ändras ett par gånger innan filmen var färdiginspelad. Från början var den mycket mer rå och mörk än det som slutligen blev Gremlins. En förändring vi tackar mycket för.
Den verkliga mannen bakom filmen var Steven Spielberg, som stod bakom de flesta av de stora kassasuccéerna under 1980-talet. Spielberg fick tag på manuset som florerade mellan de olika studiorna och skickade det till Joe Dante, efter att ha sett hans varulvsfilm Howling (1981). Gremlins skulle bli den första filmen från hans nystartade produktionsbolag ”Amblin”. Dante bestämde sig tidigt att den film som stod i manuset inte var den film som han ville göra, och gjorde därför det till den komiska fabel den är idag. Som exempel fanns en scen i manuset där Billys mamma får huvudet avhugget av en gremlin och det studsar ner för trappan. När jag hörde det så höll jag absolut med Dante att det inte var en film jag ville se.

Gremlins är en svart humoristisk fabelliknande julsaga. Gullig i sina stunder, rå i andra.
Men det som troligen blev filmens verkliga lockelse var den hypergulliga varelsen Gizmo. (Vars röst gjordes av komikern Howie Mandel.) Värt att nämna är att Gremlins var en av de första filmerna som verkligen satsade och tjänade stor kosing på produktförsäljning. Men vem skulle inte vilja ha en egen gosig Gizmo?
Det gläder mig alltid när filmmakarna satsar på detaljer och man kan se om filmen flera gånger bara för att upptäcka nya saker i marginalerna. Vi får bl.a. ta del av en hel bunt filmreferenser. Ett flertal till Spielbergs filmer, inte så överraskande. Men de observanta kan även få syn på tidsmaskinen från den klassiska George Pal filmen Tidsmaskinen (1963).

Min förtjusning, som jag är övertygad att inte bara jag delar med mig själv, är gremlinsvarelserna. Jag vill se så mycket som möjligt av dem! Filmen är ju emellertid ämnad att vara en skräckfilm. Då gäller tekniken ”less is more”, vilket i detta fall innebär att om vi får se de små monstren för mycket försvinner skräckelementet. Och så var ju faktiskt fallet. Gremlins var vid sin tid skrämmande, men mot dagens standard så har vi väldigt svårt att se något läskigt i ett par dockor som i majoriteten av sin speltid är roliga. Därav försvinner en faktor som tidigare lyfte upp filmen. Istället tror vi att Gremlins kommer att vara rolig, men upptäcker snart att filmen inte är en komedi. Det är en svart fabel, som dock innehåller en rad komiska element. Miljöerna är stilistiska, en medveten handling för att få jämspel mellan varelserna och omgivningen. Filmen spelades mestadels in på samma område som Tillbaka till framtiden (1985), och känslan av att miljön inte är helt äkta fungerar riktigt bra med den sagoliknande egenskap filmen har. Den skulle inte ha fått samma genomslagskraft om den hade utspelats i en rå och smutsig verklighet. För att hinna påpeka det innan någon annan gör det så är jag medveten om att uppföljaren utspelades i New York, men varför jag tycker det fungerar är inte läge att berätta nu.

Gremlins två huvudrollsinnehavare var okända när filmen begav sig, och är exakt lika okända idag. Zach Galligan gjorde här sin debutroll; han är varken stel eller spelar över, utan lyckas leverera ett tillfredställande agerande. Vart hans karriär sedan tog vägen kan man sedan undra med de publiksuccéer som Gremlins filmerna var. Phoebe Cates var inte helt oäven med skådespeleri, men detta var även hennes genombrottsroll. Hennes frånvaro från filmvärlden är dock frivillig då hon under tidigt 90-tal valde att ägna sin tid åt sin familj med Kevin Kline, som hon gift sig med ett par år tidigare. Även Cates gör ett trevligt, och faktiskt rätt så sött, framträdande. Roligast karaktär har emellertid givits Dick Miller, som en gammal xenofob som alldeles för väl minns historierna om de elaka gremlins. Dante har haft för vana att placera Miller i någon liten roll i varje film han gjort.

Huruvida filmen är bra eller inte råder det ingen tvekan om. Känslan finns emellertid att filmen inte ger oss allt som den en gång gav 80-talets publik. Fastän effekterna fortfarande står sig, en bravad som är sällsynt idag, så blir förväntningarna inte helt emotsedda. Vi ska inte glömma bort att Gremlins är en nostalgisk film som ett otal såg på just 80-talet, och därför ser den igen med minnen i bagaget. Kraven är då inte lika höga, och filmen är en av 80-talets bioduksikoner som man helt enkelt inte får missa. Gremlins var inte bara en film, det blev en del av vår populär kultur.