Blaxploitation

Disco Godfather

Disco Godfather är förmodligen en av filmhistoriens bästa titlar och jag ska inte sticka under stolen med att det just också vara titeln som fick mig att se filmen. Vad jag fick var också precis det jag förväntade mig: en fantastisk film, fasanfull, men fantastisk. Fasanfull för det är en av de sämsta filmer jag sett, fantastisk för att det är en av de sämsta filmer jag sett. Anledningen till att den inte får lägsta betyg är för att det finns en skillnad mellan sämst och sämst – vad man brukar kalla för ”så dålig att den är bra”-faktorn. Den här recensionen kommer att handla om varför Disco Godfather är så dålig att den efter en visning blir ett tvång att rekommendera sina vänner att se.

En alternativ titel filmen gått under är The Avenging Disco Godfather vilket avslöjar lite mer av handlingen. Huvudkaraktären Tucker Williams alias Disco Godfather är en pensionerad polis som nu är en DJ kändis med egen klubb där han uppmanar sina gäster att “Put your weight on it!”. (Han upprepar det så många gånger i filmen jag tappar räkningen redan efter första scenerna) Allt är helt boogie tills hans brorson Buckey, en lovande basketspelare, röker lite för mycket angel dust (PCP) och flippar ut totalt på diskoteket, med andra ord blir helt ”whacked out”. Disco Godfather svär då att “personally come down on the suckers that’s producing this shit!”

Disco Godfather spelas av Rudy Ray Moore, en stand-up komiker som tog steget till filmen och hade framgångar inom blaxploitationgenren med filmerna om pimpen Dolemite. Varken han eller någon annan i filmen kan agera. Alls! Rudy Ray har även en hiskelig vana att klä sig i de mest smaklösa outfits, som en ljusblå polyester unitard och avskyvärda gröna gympakläder. Det förhöjer såklart bara nöjet med filmen. Lägg där till en cool hipp doktor som går runt i solbrillor i vårt och torrt, en vit polischef (se: Shaft) och timslånga dansscener till supa-fly booty-shakin discomusik, så har vi en blaxploitationfilm in i själen.

Filmen är i essens en anti-droghistoria i stil med Reefer Madness där Disco Godfather går ut på korståg för att ”attack the whack”. Vad som emellertid gör den till en sådan extrem anti-drogfilm är de många och otroligt utdragna hallucinationsscenerna med de psykedeliska syner som missbrukarna får under droginflytandet. En sådan surrealism har jag sällan skådat på film och är ett fall av ”see it to believe it”. Men det är inte de otroliga hallucinationsscenerna, som för den delen ser likadana ut för alla som tar angel dust, som jag kommer ta med mig från den här filmen utan det är det bisarra sätt som Rudy Ray pratar på. Varje replik kommer ut som om han med jivebrytning läser ord för ord från manuset. Jag satt som trollbunden, helt fascinerad, varje gång Rudy öppnade munnen.

Den tredje stora behållning är att försöka hänga med i schweizerosten som manuset är. Som när Rudy Ray Moores verkliga kung fu-tränare Howard Jackson helt sonika dyker upp i en scen och hjälper honom att slåss mot skurkarna utan någon förklaring alls. Handling? Logik? Talang? Varför ska man bry sig om sådana saker när man har alla element från 1970-talets trender i en enda film: vigilantism, ”kung fu” (med betoning på citationstecknen), disco, droger och en egen theme song. Det enda som saknas är ohämmat sex. Vad den emellertid även har är ett överflöd av one-liners, de flesta helt oförklarliga. Jag skulle kunna fylla hela den här recensionen med citat från filmen, men inte bara skulle det spoila handlingen, ni skulle också förlora nöjet av att uppleva och överraskas av dem själva. Så vad väntar ni på? Skratta och häpnas åt lågbudgetspektaklet som är Disco Godfather!

Fotnot: Bli inte för sugna på att använda ”Put Your Weight On It!” själva efter att ha sett filmen. Enligt eftertexterna är frasen nämligen copyrightskyddad av Rudy Ray Moore själv!

“As you can see, to be a member of the disco squad of the Godfather, you’ve got to get funky, and get down.”