Christina Lindberg

Sex and Fury

Under 1970-talet importerades Sveriges högst betalda (enligt Studio S DVD-omslag) nakenmodell Christina Lindberg till Japan där hon redan var en internationell stjärna. Kurisuchina Rindobaaagu, som är namnet hon går under i den uppgående solens land, möttes av tv-intervjuer, fotosessioner och strippframträdanden och hann med att spela in två filmer under sin tid där – Sexresan till Japan och Sex and Fury. Efteråt erbjöds hon ett femårskontrakt av filmbolaget Toei. Tack och lov tackade hon nej.

Sex and Fury tillhör genren som i Japan kallas för Pinku Eiga – eller Pink Violence/Pink Film på engelska – vars gemensamma nämnare är kvinnliga hjältar, mycket våld och mycket sex. Genren hade sin blomstringstid under 70-talet då genren tog steget från lågbudget till att de stora filmbolagen började massproducera filmer i genren. Filmen utspelar sig vid förra sekelskiftet i Japan. Reiko Ike har huvudrollen som Ocho Inochiko som när hon är en liten flicka blir vittne till hur hennes far, en polisman, blir brutalt mördad. I nitton år ruvar Inochiko på en fruktansvärd hämnd, som inte blir lättare när en europeisk spion (Lindberg) korsar hennes väg.

Först och främst ska sägas att svenskheten i denna film är i en biroll. Christina Lindberg, framförallt känd för Thriller – en grym film (1974), får emellertid två hela sexscener. Lindberg är en skådespelare som lider av ”Döda ögon”-syndromet. Hon har inte förmågan att uttrycka känslor genom ögonen. Lindberg är även en sådan skådespelare som är i sin bästa kapacitet när hon inte öppnar munnen. Slå därför dövörat till när hon uttrycker sina engelska repliker om ni inte vill höra ett hemskt uttal. Ike är å andra sidan väldigt bra som hämnerskan och falskspelaren Inochiko och det är bara en skam att hon inte fick mer speltid.

Manuset är av det slaget att alla plotpoints, alla karaktärer och deras bakgrunder bokstaveras ut i stil med ”Hej, med det är ju jag [insert name]. Vi har ju känt varandra sedan [insert event]. Kul att se dig igen.” Sedan ska man kanske inte överdriva med hur många plotpoints det faktiskt finns. Det här är inte en sådan film där handlingen är viktig. Ett försök till humor görs i en scen som involverar fisar och kondomer. Jag var glad efter det att de inte valde att sätta in fler komiska inslag. För det filmen är bra på, förutom all nakenhet, är att kombinera nakenhet med blodsprutande fightscener. Kill Bill har många tydliga likheter med Sex and Fury, det går inte att missa varifrån Tarantino har ”lånat” mycket av sin inspiration för filmen. Allt från trapphusfighten till svärdduellen i snön finns här, för även om manuset inte är något att ha, så har filmen faktiskt en röd tråd (om än med logiska luckor och många frågetecken till karaktärers motivationer) och den har ett bildspråk som är snyggt och intresseväckande. Ett pokerspel mellan Lindbergs och Reiko Ikes karaktärer blir förvånansvärt underhållande att se på.

Att Pink Violence är en genre som klassificeras som mjukporr är lätt att förstå. Sex- och nakenhetsbarometern för filmen står nämligen på rött. Jag frågar mig bara varför majoriteten av all sex i sexploitationfilmer sker genom övergrepp? Eller blir det för mycket om kvinnorna både är kick ass som fighters och i sängen? Med det sagt så får jag ge det till dem att ha introducerat ett helt nytt sätt att giftmörda någon på. Som kutym är i dessa typer av film så förekommer det även både tortyr och ett drag av anti-kolonialism. Något som ofta förekom i både japansk och Hong Kong-producerad film till långt in på 1990-talet.

Att filmen blev en hit visade sig när uppföljaren dök upp bara fem månader efter premiären. Sex and Fury har mycket som arbetar för den i form av svärddueller i slowmotion med blod och lemmar flygandes och bortsett från fröken Lindberg och överdådet av övergrepps/tortyrscener så fann jag filmen fullkomligt underhållande. I och för sig innefattade det bara runt tjugo minuter.