Flopp

Howard the Duck

Har du någon gång låtit din blick fastna på en ”Världens sämsta filmer”-lista under ditt liv så har du högst troligt fått se titeln Howard the Duck. Producerad av George Lucas, skriven och regisserad av manusförfattarna till Indiana Jones och de fördömdas tempel, en budget på 35 miljoner dollar, musik av Thomas ”She Blinded Me With Science” Dolby och John ”James Bond” Barry, effekter av Industrial Light & Music som låg i framkant av utvecklingen, resultatet: en av filmhistoriens mest kritikerkrossade floppar som skådats. Hur kunde det gå så fel med så mycket talang både bakom och framför kameran och förtjänar filmen verkligen sitt dåliga rykte? Jag ska göra mitt bästa med att försöka besvara de frågorna ur min högst personliga syn.

Howard the Duck var en av de allra första filmatiseringarna av en Marvel serietidning, skapad av Steve Gerber i början av 1970-talet. Det var även då som George Lucas fick idén att göra en film av serien, en idé som 15 år senare blev verklighet. Från början var filmen tänkt att vara animerad men filmbolaget Universal behövde en sommarblockbuster så otecknat blev det.

Howard lever i en parallell värld som befolkas av ankor, inte människor. Plötsligt en dag efter jobbet slits han iväg ur sin lägenhet och skickas av en okänd kraft genom universum till Jorden. Där träffar han på rocksångerskan Beverly Switzler och tillsammans hamnar de snart i en jakt på ett rymdmonster vars mål är att utplåna alla människor på vår planet.

Howards sarkastiska attityd och språk i serien tonades ned i filmen. Howard the Duck skulle vara ett underhållande filmäventyr med glimten i ögat om en anka från yttre rymden. Serietidningen var enligt Gerber själv en existentialistisk historia där livet i sig var skämtet. Filmen och karaktären Howard the Duck som den porträtteras där har därför inte så mycket med serien att göra. Meningen var att vi skulle ha kul med denna absurda historia. Problemet är att jag inte fann den vidare underhållande, i alla fall inte på rätt sätt – den var snarare väldigt humorlös. Jag hörde skämten levereras, jag hörde inte mig själv skratta. Någon komisk tajming fanns det nämligen inte att tala om och inte blev den bättre av ett manus som bara låter karaktärerna spotta ur sig skumma repliker eller få dem att bete sig på de mest ologiska sätt. Även om handlingen i sig är otroligt fantasifull så kan och måste den ha en inneboende logik till vad som sker och hur karaktärerna beter sig inom denna värld. Inget i filmen fick mig att känna något alls för någon eller något i den. Försöken till tidelagshumor kändes bara obekvämt krystade och försöken till sentimentalitet var bara skrattretande.

Skådespelerimässigt så får jag känslan av att regissören Willard Huyck gav aktörerna instruktionen att agera som att var med i en amatörteaterpjäs för femåringar. Bara för att man gör en film som ska driva med sin egen absurditet så betyder det inte att skådespelarna ska spela över! Ja, jag tänker speciellt på dig Tim Robbins, men även Lea Thompson. Bäst är Jeffrey Jones, en av 80-talets bästa filmskurksaktörer, som trots att han blir besatt av ett rymdmonster fortfarande tar sitt agerande seriöst.

Effektmässigt går det emellertid inte annat än ge eloger, visst så kanske inte Howard-dräkten är den mest övertygande, men med bättre dialog så skulle man inte ha brytt sig. Det här är ett sant barn av 80-talet, en fantastisk historia med fantastiska effekter. Tyvärr räckte det inte hela vägen.

Frågan jag i slutändan ställer mig är: vem är filmen riktad till? Barn? Vuxna? Hela familjen? Jag vet faktiskt inte. Howard kanske inte är vulgär, men det finns ett flertal sexskämt som inte riktigt passar in i resten av filmen samt så är monstren kanske lite väl läskiga för de minsta. Jag hade önskat att de satsat på en mer vågad vuxen tagning, en sorts otecknad Fritz the Cat. Nu blir Howard the Duck ett udda mellanverk. Jag skulle inte kalla Howard the Duck en av världens sämsta filmer, det är bara en film som både saknade och missade sitt mål. Men jag väljer ändå att ge den bottenbetyg, för vad den är så är det en bisarr upplevelse som förtjänar sin egen plats i filmhistorien. Om det så skulle vara på piedestalen som en kalkonfilm.