Giallo

A Bay of Blood

Så var det återigen dags att göra ett besök i guldåren för italiensk skräckfilm som sträckte sig från början av 60-talet till 1980-talets inträde. Vi ska stifta bekantskap med en regissör som kanske inte är lika vid känd som exempelvis sin genrekollega Dario Argento. En man som influerade filmhistorien på fler sätt än många kan skryta med. Inte bara startade han giallogenren med The Girl Who Knew Too Much och inspirerade till rymdskräckklassikern Alien med sin Planet of the Vampires, år 1971 gjorde han dessutom en av de tidigaste slasherfilmerna med A Bay of Blood. Sist men inte minst gjorde han en av mina personliga favoritfilmer – Diabolik ger ingen nåd. Utan den skulle vi förmodligen inte ha filmer som Fredagen den 13:e-serien eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Jag pratar om ingen annan än Mario Bava.

Inspirerad av Argentos våldsamma debut med Ljudet från kristallfågeln är A Bay of Blood en lekfull tagning av giallogenren, en oortodox inställning då giallos oftast tog sig själva på väldigt stort allvar. Filmen öppnar upp med ett klassiskt giallomord, en ansiktslös mördare med svarta handskar tar livet av en gammal kvinna. Men så plötsligt får vi se mördaren och bryter då samtidigt mot regeln som de flesta giallos följer – mysteriet om vem mördaren är. För i A Bay of Blood är detta oviktigt. Handlingen i sig är bara en (dålig) ursäkt för att många ska dö på de mest effektfulla sätt. Därför kan man ändå någonstans förstå att det var Mario Bavas mest kontroversiella film, med en handling som inte går att bli klok på och med en fokus på mord och mänsklig girig natur.

A Bay of Blood ses idag som en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts, men när den kom sågs den som så övervåldsam att självaste Christopher Lee reste sig och gick under en visning av filmen. Förmodligen var det helt enkelt så att alla då inte förstod humorn som filmen faktiskt är genomsyrad med där filmen snarare är en svart komedi över den våldsamma tid som början på 70-talet var i Italien. Tack vare veliga filmmakare, filmbolag och distributörer har filmen enligt legenden fler alternativa titlar än någon annan film, eller vad sägs om Twitch of the Body Nerve, Ecologia del delitto, Carnage, Chain Reaction, Last House on the Left, Part II och Bloodbath. Personligen så finner jag A Bay of Blood vara den bästa titeln.

Att Mario Bava har en bakgrund inom fotografi och började som filmfotograf är inte svårt att förstå när man ser hans filmer – hans visuella språk är fantastiskt och hans användning av zoom är unikt. Själv älskar jag zoomlinsen i film och hur den användes på 60- och 70-talet så för mig är Bava en drömregissör. Han har också en vana att juxtapositionera bilder mellan klipp vilket är väldigt effektfullt. Många av kännetecknen för italiensk skräckfilm i allmänhet och giallo i synnerhet radas upp i filmen: flashbacks, POV-scener, närbilder på ögon och inte minst det grafiska våldet som är signerat Carlo Rambaldi, som senare arbetade på belönade filmer som Närkontakt av tredje graden, Alien och E.T.. Han gör oss inte besvikna här heller – effekterna ligger i en klass för sig.

Det är inte bara handlingen som finns mer att begära hos, skådespelarmässigt så är filmen inte heller vidare på topp. Posternamnen är Claudine Auger, som spelade Bond-brud i Åskbollen, och Luigi Pistilli som varit med i bl.a. Den gode, den onde, den fule. Auger ska vara känslokall i sin roll men kommer mer av sig som dåligt agerande. Laura Betti som spelar en spådomsgalen hustru är en typisk italiensk karaktär på det sättet att hon känns väldigt överspelande. Intressantast aktör är Claudio Volonté, brodern till Gian Maria Volonté som spelade skurken i För en handfull dollar och För en handfull dollar mer. Claudio fängslades flera år senare för mord och hittades lite senare död efter att hängt sig själv i sin cell. Här hann han emellertid göra en fullt duglig rollprestation som den introverte Simon.

A Bay of Blood är en underhållande makaber film som hade stort inflytande på slashergenren som kom ett årtionde senare, till den grad att de två första Fredagen den 13:e-filmerna kopierade mord ur filmen scen för scen. Det var en trendsättare som var före sin tid, en mörk satir på genrekonventioner som Dario Argento älskade så mycket att han snodde en kopia. Handlingen må vara rörig och totalt befängd, för det är den sanna mina ord, men när det överraskande slutet kommer så har Mario Bava bevisat att även han kan göra en mordgalen slasher utan att för den delen förlora sin integritet och sin svarta humor.

Cold Eyes of Fear

Så var det dags för ännu en överraskning ur vad som tycks vara den aldrig sinande kistan med italiensk genrefilm från guldåldern 1960-70-talet. Släppt under bannern ”giallo”, en italiensk skräck- och thrillergenre från nämnda tid som oftast involverade grafiska mord och jakten på en okänd mördare. Filmerna var präglade av mycket våld och sex och innehöll allt som oftast psykologiska teman om paranoia och galenskap. Cold Eyes of Fear tar sin början när unge advokaten Peter lämnar klubblivet i Swinging London för sin farbrors lantgods i utkanten av staden. Med sig har han den vackra italienska eskorttjejen Anna. När de anländer blir de attackerade av galningen Quill, som tar dem som gisslan. Men den verkliga mardrömmen har ännu inte börjat för paret…

Genrekännarna reagerar nog snabbt på att filmen inte är en riktig giallo i vanlig mening. I dess brittiska miljöer dras tankarna först till någon pjäsformalistisk deckare. Fast om en passande benämning ska hittas så är det etiketten terror-genre som Cold Eyes of Fear placeras bäst i, tillsammans med rullar som Dead Weekend och House on the Edge of the Park där människor hålls som i gisslan i hus. Vad som gör den här filmen annorlunda och förklarar sin stämpel som giallo är att den inte innehåller ingrediensen av förnedring mot gisslan, som annars är brukligt i terror-filmer, men framförallt är det dess stilistiska kvalitéer. Estetiken är nämligen densamma. Regissören Enzo G. Castellari är inte den som nöjer sig med konventionella bildspråk och bjussar oss som han nästan alltid gör på en imponerande kamerateknik med vinklar och kompositioner som gör filmen intressant att titta på. Användandet av berättartekniken flashbacks är inte heller ovanligt i genren och används även här till viss del.

Dubbningen är ibland lite väl cockney men håller annars hög kvalitet jämfört med många andra av de dubbningar som brukar pryda italienska produktioner från denna era. Hela skådespelarensemblen är dessutom trovärdig, det sedvanliga överspelet håller sin distans. Giovanna fungerar i den, oförskämt typiskt italienska kvinnorollen som prostituerad. En roll som först och främst ska vara sexig, även om stämpeln som prostituerad är totalt onödig, men Giovanna visar att hon också är skådespelerska och ingjuter sin karaktär en styrka som är nämnvärd. Stora namnet i filmen är utan tvekan Fernando Rey (French Connection, Brakfesten) som spelar Peter farbror, en advokat och domare som visar sig ha en stor betydelse för hur Peter ska klara sig ur sin gisslansituation.

Filmmusiken i Cold Eyes of Fear är komponerad av ingen annan än maestron Ennio Morricone, mest känd för musiken till Sergio Leones westerns. Även om filmen är väldigt snygg och har bra musik, så är det dess förmåga som en nervkittlande thriller som gör filmen så bra. Vad gisslantagarna är ute efter är egentligen inte så viktigt. Det spelar inte så stor roll varför saker är som dem är eller hänger ihop, det är fullkomligt spännande ändå. Jag blev imponerad över hur jag drogs in i historien utan att jag var vidare intresserad av varför saker hände.

Cold Eyes of Fear är pratig, men inte på ett negativt sätt. Filmen handlar varken om snyggt iscensatta mord eller ett terroriserande av människor. Snarare är det twistar och vändningar för hur Peter och Anna ska ta sig ur den situation de hamnat i. Motivet till varför de är där är närmast ointressant, hur det hela ska sluta är istället dragningskraften. Enzo G. Castellari kommer inte i närheten av den visuella estetiken hos kollegorna Dario Argento, Mario Bava eller Sergio Martino men han var utan tvekan en av de mest intressanta regissörerna under den italienska genrefilmens guldålder. Cold Eyes of Fear är ett bevis på detta, en film med drag både från giallon och terror-filmen, som tack vare effektiv regi blir en överraskande uppmärksamhetstagande thriller.

Modellmorden

Italienska skräckfilmsgenren giallon hade sin storhetstid som många andra av det stövelformade landets exploativa filmboomar under 1970-talet. När 70-talet blev 80-talet förändrades samtidigt den italienska filmindustrin. Det blev svårare att finansiera nya produktioner och kvalitén föll snabbt och märkbart. Giallon var en av de genrer som fick lida av detta och guldkornen blev allt färre och mer utspridda. När man därför hittar en ny pärla från mitten av 1980-talet som slår hål på dina låga förväntningar så är det alltid lika angenämt. Så var fallet med Carlo Vanzinas Modellmorden från 1985.
Bob Crane (Tom Schanley) upplever en mardrömsvision att någon mördar hans tvillingsyster Jessica. Han beger sig till Milano där hon arbetar som modell och inser att hon är spårlöst försvunnen. Polisen lyssnar inte till hans föraningar, men inom kort hittas flera av Milanos vackraste modeller mördade. De tvingas snart inse att en seriemördare går lös i modevärlden…

Vad som överraskar är filmens gedigna manus av Franco Ferrini, Enrico och Carlo Vanzina. Det förtjänar att nämnas att Ferrini är en gammal räv i spelet efter att ha skrivit flera av Dario Argentos filmer och även hade ett finger med i Sergio Leones Once Upon a Time in America. Förutom att inte ha dialog som låter författat av en tolvåring så har manuset för Modellmorden förärats av en realistisk detaljrikedom som är ovanlig i en genre som annars framförallt bestått av snyggt filmade scener. Som när en telefonoperatör råkar spilla ut röd nagellack över just det regionsnumret som hon letar efter eller att kommissarien slutat äta röda såser för att det påminner honom allt för mycket om blod. Karaktärerna känns faktiskt i allmänhet som riktiga människor snarare än vandrande pappersutklipp. Som ofta finns det ett uns av övernaturlighet med i leken, men det hanteras smärtfritt och måttfullt.

Visst ska det sägas att det finns dialog som inte alltid klingar så väl, men det har nästan i huvudsak lagts i modellernas munnar. Modellerna agerar dessutom sämst, men de drivande i filmen har jag absolut inga klagomål på. Tom Schanley fungerar bra i huvudrollen och Donald Pleasance klarar av att föreställa vara en italiensk poliskommissarie. Även Renée Toft Simonsen, en riktig dansk supermodell, gör tillräckligt väl ifrån sig. Vad filmen istället saknar är modet att gå hela vägen. Den kastar aldrig sig in i den excess som giallon är känd för eller slänger på oss den skamlösa spänningsfetischismen som man förväntar sig av en italiensk skräckis. För om det är något en giallo ska vara oförskämt upphetsad på så är det morden. För alla som sett åtminstone en av Argentos många klassiker i genren så vet man att morden ska vara skoningslösa och blodiga men samtidigt stilfullt fotograferade. Förutom ett undantag i Modellmorden så uteblir våldsklimax på mordsekvenser som är snyggt uppbyggda fram till själva avrättningen som närmast känns censurerade. Inte förrän finalen kommer så blir det någon rejäl elektrifierad spänning i en värdigt och snyggt avslut men ack för sent för att blidka giallo-fanet inom mig. Slutet är inte heller så jätteöverraskande, men det är välskrivet.

Jag skulle nästan gå så långt att inte kalla Modellmorden för en giallo då den oftast mer känns som en tät thriller med en effektiv regi. Till dess försvar har den flera klassiska genreattribut. Nakenhetskvoten har den inget problem alls att fylla och lyckas dessutom göra det på ett sätt som inte känns vidare snaskigt. Musiken av Pino Donaggio, en kompositör Brian DePalma flitigt använde sig av tidigt i sin karriär, är stämningsfull. Pluspoäng får filmen också för att porträttera en mördare med svarta skinnhandskar. Närmast ett signum inom giallon. Även om jag innerst inne skulle vilja ge den bättre betyg så kan jag inte låta bli att tycka att filmen var för tam för sitt eget bästa. Man väntar på en mordisk bergodalbana som aldrig riktigt kommer till skott.

Stage Fright

Italienska slashergenren giallo hade sin guldålder under 1970-talet. En genre som kännetecknades av kraftigt teatrala och stiliserade visuella element och grafiska mord. Efter 80-talets inträde degenererade giallon snabbt i takt med att hela den italienska filmindustrin sköt i sank med sämre produktionsvärde och kvalitet när det kom till genrefilm. Mot slutet av decenniet var den så gott som död. Det var då en före detta regiassistent till Dario Argento fick chansen att göra sin egen långsfilmdebut och släppte Stage Fright, en av de allra sista stora giallofilmerna att tala om. Producerad av ökände Joe D’Amato, artistnamnet för Aristide Massaccesi, skriven av George Eastman (2019 – The New Barbarians) och med en budget ekvivalent med en miljon dollar lyckades Michele Soavi skapa något eget av en film som på papperet såg dömt ut att bli ännu en uttjatad italiensk skräckis som följer mordstråket till punkt och pricka.

Stage Fright utspelar sig på en teater där den arrogante regissören Peter ska sätta upp pjäsen “Nattugglan” om en uggleklädd mördare som yxar ihjäl sina offer. Men när en inspärrad massmördare, tillika skådespelare, lyckas fly från sitt sjukhus och infiltrera ensemblen, börjar repetitionerna bli lika blodiga som det skräckinjagande manuset påbjuder.

Det är en imponerad recensent som skriver detta. Stage Fright slår nämligen Argentos post-Tenebre karriär på fingrarna. Såhär bra har nämligen inte ens mästaren varit under de senaste 25 åren. I likhet med många italienska skräckfilmer så är det varken handling, karaktärer eller dialog som är värda att nämnas. Men det måste sägas att den överraskar genom ett bra manus som inte faller i alla gropar som man idogt sitter och väntar på. När teaterregissören ska förklara varför alla ska stanna kvar efter första mordet så kör han inte arroganttalet utan berättar ärligt att det är för att alla behöver tjäna pengar, inkluderat honom. Han behöver den här succén. Denna något oväntade twist på gammal skåpmat dyker då och då upp under resten av filmen, ända fram till det omtalade slutet.
Under tiden får vi se ett exceptionellt kameraarbete och välmottagna skrämseltaktiker. Som vanligt i den italienska skräckisen så är ju handlingen oftast endast en ursäkt för visuell akrobatik och uppfinningsrika våldsamma mord. Det mesta har vi ändå sett förut. Vilket är filmens stora brist: vi får inte tillräckligt med nytt för att känna oss helt tillfredsställda. 80-talssynth och rockslingor på soundtracket gör dock sitt för att pumpa upp adrenalinet och skapa stämningsfull atmosfär. Med en speltid på bara 87 minuter är det en kort med effektiv debut som visar en regissör i dagande. Soavi gick sedan vidare och regisserade kultklassikern Dellamorte Dellamore innan han plötsligt försvann från rampljuset. Regissören som försvann hade blivit tvungen att ta hand om ett sjukt barn, men efter flera års frånvaro återvände han till bioscenen med den kritikerrosade thrillern Arrivederci amore, ciao (2006). För den som vill ha en chans att se hur regissören ser ut så är det bara att kika på den unge polismannen i bilen som tycker han liknar James Dean.

Stage Fright är ett uppfriskande tillskott till slasher och giallogenren, något som inte är en liten bedrift 1987. Vad den saknar är originalitet i handlingen, något Soavi senare kom att finna med den sataniska The Sect och zombie-komedin Dellamorte Dellamore. Att mördaren bär en ugglemask gör därför inte så mycket för att höja betyget. Det gör emellertid en kompetent regi och ett skönt kliv bort från de tråkiga efterapningar vi vanligtvis får. Då är det läge att sätta den snällare kinden till. För vad den är så är Stage Fright en film som är väl värd en rekommendation för alla som känner att de vill ha koll på bra italiensk skräck.

Torso

Torso är en oerhört förbisedd och underskattad giallo av Sergio Martino, som kom att bli en stark influens för den amerikanska slasher filmen i form av Halloween (1978), Fredagen den 13:e (1980) och My Bloody Valentine (1981). Utan att bli en Dario Argento copycat fyller Martino filmen med giallons alla klassiska ingredienser; nakna vackra kvinnor, stämningsfull musik, svarthandskeförsedda mördare och effektfulla mord som får den mest blodtörstige skräckfantasten att blåsa i visslan.
Två college-flickor från en konstskola i Rom hittas brutalt mördade, en efter en, och den unga Dani (Tina Aumont) tror sig ha sett gärningsmannen. När hon hotas till livet flyr hon iväg med tre väninnor till en öde belägen villa för att komma undan hemskheterna.

Sergio Martino var en av många italienska regissörer som skiftade genrer lika fort som svenskar byter matvanor. I den skaran var han dessutom en av de bättre och med den stilistiska giallon Torso skapade han ett av de mer blodisande verken från det italienska 70-talet. Giallon handlade mycket mer om yta än innehåll. De bjöd nästan aldrig på en mordgåta i Agatha Christie stil med pusslande detektivarbete eller för den delen gav mördaren någon egentlig psykologisk bäring att tala om. Även om det självfallet gjordes försök. I Torso är det inga undantag, mördarens motivation har inte den minsta betydelse för handlingen, så all exposition blir mest som kuriosa. Trist kan man tycka men Martino kan sina saker och ingjuter en suggestiv spänning som ständigt håller ditt intresse, och dina nerver, levande.
Man har sett tillräckligt många thrillers och rysare för att veta att de mest uppenbart misstänkta såklart inte är de skyldiga. Fast Martino gör detta väldigt bra och kastar lekfullt in flera alternativ för att reta dig och inte göra saker alldeles för uppenbara. Under produktionen fick inte ens skådespelerskorna veta vem som var mördaren och för en gångskull märks det.
Skickligt navigerar Martino förbi att göra filmen så långsökt löjeväckande som italienska skräckisar har en tendens att bli. Både agerandet och manuset av Ernesto Gastaldi är bland det bättre jag varit med om för att inte nämna musiken av DeAngelis bröderna som håller minsta lika god klass som den av Goblin, Argentos favoritkompositörer.

Något italienarna var speciellt duktiga på var intressant foto. Förtextsekvensen klipps med intressanta kameravinklar medan mordscenen i den dimmiga skogen ges en alldeles atmosfärisk touche som både är snygg och stämningsfull.
Makeup effekterna är över medelsnittet medan vi får en nakenbadsscen för att fylla nudismkvoten. Kombinationen av sex och våld gör Torso till ett prima exempel på det bästa av vad genren har att erbjuda. En av filmens starkaste sidor är att den undviker ett klassiskt klavertramp genom att morden är utspridda över filmen så att det aldrig blir någon lång väntan.

Suzy Kendall (Ljudet från kristallfågeln, 1970) och Tina Aumont är slående som de kvinnliga huvudrollerna. Genreveteranen Luc Merenda dyker upp i en biroll, Merenda gjorde nyligen ett avbrott från sin femtonåriga pension från filmen och spelade i Hostel 2 (2007). Som nämnt flyter både dialog och rollprestationer på bra utan att överspelsflaggan viftas. Inga underverk men jag reagerar helt klart. Samtidigt så ges vi aldrig någon riktig huvudkaraktär genom hela filmen vilket är både till dess fördel och nackdel. Några karaktärsfördjupningar blir det inte men samtidigt så tillför det till den redan täta stämningen av den ovetande förväntan på vad som ska hända.
Sista tredjedelen av filmen när Suzy försöker gömma sig för mördaren är bland det bästa jag sett i skräckväg. Så lysande snyggt att jag kan rekommendera filmen bara för de sista tjugo minuterna. Resten av filmen håller för den delen också god klass. Ett MÅSTE för alla som älskar genren.

Puzzle

Sverige är inte så välbekant med den stilistiska skräckgenren “giallo”, en rå genre av våldsamma italienska mordmysterier som influerats av italiensk litteratur från 1920-talet. Genren hade sin kulmen under 70-talet där Dario Argento och Mario Bava var de främsta förespråkarna. Regissören Duccio Tessari är känd som en skicklig regissör och har gjort filmer sedan slutet på 50-talet. Hans bidrag till giallo är filmen Puzzle.

Edward lider av minnesförlust sedan åtta månader tillbaka. Han minns inte något om sig själv och går till psykiater för att hjälpa honom att komma ihåg. När en man som säger sig vara hans vän först avslöjar att Edward inte är hans verkliga namn, att han har en fru och sedan försöker döda honom börjar Edwards förvirrade jakt på pusselbitar till hans kaotiska liv som visar på ett förflutet han intet kunde ana…

Minnesluckor är ett tacksamt ämne att tackla och om det görs rätt, som här, kan det bli riktigt bra. Precis som borde väljer filmen att låta oss stå lika mycket i mörkret som Edward när han famlande försöker komma ihåg sitt förflutna. Men i all uppståndelse begår filmen ett ödesdigert misstag och avslöjar en gigantisk lucka som nästan liknar ett svart hål i sitt omfång. Fast Puzzle är så underhållande att man har överseende med det och blundar snällt med ena ögat.

Filmen ger sig in på farliga vägar när den kastar fram en ung grabb i en av de stora rollerna. Man kan inte räkna på sina fingrar längre alla de gånger som ett irriterande barn stjälpt en annars bra film. Unge Duilio Cruciani som Luca må klicka runt med sin kamera hela filmen, men han klarar sig helskinnat från några smädelser från tittaren och gör ett dugligt jobb. Samma kan säga om resten av ensemblen även om man ibland har svårt att sympatisera med Luc Merenda som spelar Edward. Som i många italienska filmer under detta decennium hittar vi en svenska i skådespelartruppen, men inte Anita Ekberg som var med i ett par filmer från stövellandet utan en annan Anita, närmare bestämt Strindberg. Det är emellertid inte många minuter hon skymtar förbi.

I en intressant kontrast till många “giallo”-filmer tar Puzzle förvånansvärt lång tid på sig innan morden kommer igång. Genren är annars känd för just sina våldsamma skildringar av mord på diverse utstuderade sätt. Tillhörande är också den okända skurken som avslöjas i en härlig twist i slutet.
Fotot är som vanligt i sådana filmer väldigt stilfullt, det har t.o.m. kastats in ett par slowmotion-scener som fungerar tack vare att det inte görs till överdrift. Puzzle är inte det bästa exemplet på vad giallo har att erbjuda, men det är en intressant film som är väl värd att kasta ett öga på.