Heist

Ocean’s Twelve

Efter tre år så är Danny Ocean och grabbarna tillbaka i uppföljaren till Ocean’s Eleven, som i sin tur var en nyfilmatisering av den gamla Rat Pack filmen Storslam i Las Vegas (1963). I och med det har även hela ensemblen följt med, från regissören Steven Soderbergh till de elva brottslingarna och en mängd av birollerna. I förra filmen handlade det om att råna casinot Bellagio, ägt av den hänsynslösa Terry Benedict (Andy Garcia). I denna vända har det gått tre år sedan rånet och Benedict är ute efter hämnd, han vill ha tillbaka sina pengar – med ränta. För att göra detta samlas hela gänget igen och drar till Europa, rättare sagt Amsterdam, för att där råna ihop pengarna. Återigen måste de få tag på pengar på kort tid och mot nästan omöjliga odds.
Men de finner också motstånd i en efterhängsen internationell polis, Isabel Lahiri Catherine Zeta-Jones, som dessutom är en ex-flickvän till Rusty, och inte nog med det får de konkurrens av mästertjuven ”Night Fox” (Vincent Cassel).

Detta är ingen Bond-rulle med tuffa prylar och en ondskefull bov, utan en härlig hederlig heist-film där vi hejar på brottslingarna. Oceans Eleven var en av de skönaste och coolaste filmer jag sett, med snärtiga repliker och härliga twistar, så det var bara med glädje jag mottog nyheten att det skulle bli en uppföljare. Mina förväntningar blev emellertid inte helt tillfredställda.
Främst av allt: det som jag älskade med föregångaren – härliga karaktärer med diverse individuella egenskaper, samt ett ruskigt skönt utfört rån, har trappats ned i denna omgång. Inte så konstigt då manuset först var tänkt för en John Woo film, innan författaren George Nolfi fick i uppdrag att skriva om den för att passa till en Ocean’s Twelve film. Istället för den härliga ensemblefilmen den var tidigare så är Ocean’s Twelve ett experimenterande i kameravinklar, annorlunda musik, och icke-kontinuerligt berättande. Steven Soderberghs lilla stund i lekparken.
Alldeles för många montagestunder till musik som drar ut på tiden, alldeles för lite av de härliga karaktärerna som nu de flesta hamnar väldigt i skymundan, samt så får vi aldrig ta del av en lika schysst ”heist”.

Men det är i mångt och mycket bara en chans för aktörerna och regissören att göra en skojig film tillsammans, och det är faktiskt filmens starkaste motivering. Vi ges one-liners och glimtar i ögonen så att det räcker ett bra tag framöver. Det är en skön samling talangfulla aktörer som har kul tillsammans – that’s it. Så åt ena sidan kan vi ju delta i deras roliga och känna oss glada över att se deras kollaborationer. Om man inte finner sådant underhållande så sjunker filmens värde ett par snäpp direkt.
I Ocean’s Twelve har Rusty Ryan (Brad Pitt) fått ta över huvudrollscapen från George Clooney i en liknande kärlekshistoria som i föregångaren, men där Julia Roberts bytts ut mot Catherine Zeta-Jones. Same same, but different, kan lätt beskriva filmen. Dialogen är inte lika fyndig, handlingen lite väl förvirrande ibland, och vi får alldeles för lite av Oceans elva. Men detta om man jämför med föregångaren. Ocean’s Twelve är nämligen en underhållande film, där det som vanligt är kul att se coola kriminella utföra omöjliga rån och vara sådär sanslöst smarta. Filmen tar nu längre tid på sig och är mycket uppbyggd kring relationen Rusty – Isabel. Vilket arbetar emot den.

Ocean’s Twelve kommer inte att bli minneskommen för att vara en hypercool film som dess föregångaren, men endast som en trevlig uppföljare till en sådan. Vi får ta del av ett par underhållande cameos och bisarra ögonglimtningar i stort med Julia Roberts bland annat. Vi får även skymta vår egen Johan Widerberg i en mindre roll. Om man inte älskade ettan så finner man nog inte så jättemycket i denna rulle, inte heller om man förväntar sig att se samma film igen. Som underhållning och skojigt tillfälle för alla inblandade (filmgänget) fungerar det emellertid utmärkt!