Jean Dujardin

Agent 117 – Uppdrag i Kairo

Elegant, världsvan, mästare i kampsport, dödlig med pistol, en kvinnas dröm, sexistisk, rasistisk, korkad men ytterst kompetent och inte minst – fransk. Austin Powers kan slänga sig i väggen, för här är agent 117. Franska biosuccén har äntligen kommit till Sverige.
Året är 1955 och den franske agenten OSS 117 skickas till Kairo för att undersöka händelserna kring försvinnandet av en annan agent och ett sovjetiskt lastfartyg.

Karaktären Agent 117 är baserad på en serie kiosklitteratur av Jean Bruce och sedermera filmer inom Eurospy-genren som florerade över Europa under 60-talet i respons till James Bond-fenomenet (även om böckerna om Agent 117 slog 007 med ett antal år). Istället för att som med filmerna på 60-talet ta genren seriöst så tar Uppdrag i Kairo sig själv inte på lika stort allvar. Många har kallat filmen för en parodi, jag föredrar att kalla den en homage, det är ett kärleksbrev till genren snarare än en drift och kopierar 60-talets spionfilmsboom ända ner i scenografin, kostymerna och poserna. Jag utmanar den som kan hitta en lika läcker och detaljrik pastisch och hyllning. Det är så fantastiskt snyggt att jag skulle kunna titta på filmen utan ljud och den skulle ändå få toppbetyg.

Det är emellertid inte utseendet som gör denna film så oerhört bra utan det stavas – Jean Dujardin. Jean Dujardin är ett komiskt geni, en talang han uppvisar för omvärlden när han axlar rollen som agent 117 med den slimmade kroppen, blänkande leendet och det rungande skrattet. Dujardin fick välförtjänst pris i Cannes i år för bästa manliga huvudroll i filmen The Artist, det senaste samarbetet mellan Dujardin och Michel Hazanavicius, regissören bakom Agent 117-filmerna (ni läste rätt, tacka asagudarna för det kom en uppföljare).

Bara för att jag sitter och lyssnar på filmens soundtrack medan jag skriver detta så får jag ju inte glömma att berömma musiken. Suave, jazzig, rytmisk – om det är något som man slås allra först av när man börjar titta på filmen är hur perfekta alla beståndsdelarna känns ihop. Ljussättning, scenografi, musik, kostym, dåliga älskvärda specialeffekter. Vad som knyter samman alltihop är humorn, om vi bortser från Dujardins leende självklart. Humorn är av en subtilare sort, inte den där trycka-upp-i-ansiktet vulgariteten som vi annars är vana vid från den amerikanska kontinenten.

Att det här inte är något annat än en hyllning, det kan jag inte komma ifrån. Visst har även rosen sina taggar, filmen är inte perfekt, och tempot kan ibland kännas ojämnt. Början är också lite trevande innan man kommer in i humorn men filmen får å andra sidan höga poäng i reprisvärde då det är en av dessa filmer som bara blir roligare för varje gång man ser den. Ibland lider den även, i ärlighetens namn, av stil-före-substans syndromet (som dock uppföljaren har en större dos av) men det är nog också det värsta jag kan säga om filmen.

Se upp Sverige för Agent 117, mannen med det enorma egot har anlänt. Uppdrag i Kairo är den bästa spionkomedi jag sett. Om du inte har sett den, se den. Om du har sett den, se den igen. Nu får ni ursäkta mig, jag måste fortsätta skriva på brevet till redaktören till ”1001 filmer du måste se innan du dör” – jag har en film som måste läggas till på listan.