Kannibalfilm

Man from Deep River, The

The Man from Deep River, eller Deep River Savages som den även kallas, var inte bara startskottet för den ökända kannibalgenren utan är även en nästan rak kopia av westernklassikern A Man Called Horse (1970) med Richard Harris. Historien är förflyttad till Sydostasien där den brittiske fotografen John Bradley befinner sig. Tillsammans med en infödd guide ger han sig ut på de smala floderna i en djungel där det fortfarande finns stammar som aldrig sett civilisationen i ansiktet. Snart finner Bradley sin guide mördad av giftpilar och sig själv tillfångatagen av en primitiv stam. Till en början tar han alla tillfällen har får till att försöka fly men han börjar snart lära sig hur människorna lever.
Tillskillnad från sina efterträdare visar The Man from Deep River en tämligen romantiserad syn på djungellivet där John Bradley efter att ha först blivit tillfångatagen alltmer assimileras i stammen och tar del av deras seder. Det var först när Ruggero Deodato kom med nästa del i genren, Last Cannibal World (1977), en film som regissören Umberto Lenzi avböjde att göra, som den nattsvarta cynismen introducerades och blev ett av kännetecknen. Lenzi har själv erkänt att kannibalismen i The Man from Deep River aldrig var menat som ett centralt tema och inspirationen till filmen kom snarare från Mondo-filmerna, en italiensk dokumentärgenre som med åren blivit allt mer fascinerad vid död och vid den tiden även börjat producera fiktiva inslag.

The Man from Deep River skiljer sig därför från sina gelikar på flera punkter men våldet och djurplågeriet som är en av konventionerna är emellertid här, vilket orsakade att filmen blev en av ”Video Nasties” i Storbritannien och har problem med censuren än idag. De scenerna är också magstarka att se och man vrider på sig lite åt att djur hetsas mot varandra till döds. I sin jakt efter att chocka glömde italienarna uppenbarligen ett par etiska samvetskval bakom sig. Resten av filmen är annars intressant och genrestjärnan Ivan Rassimov passar bra som västerlänningen med sin blonda kalufs som står i kontrast mot de mörkare infödingarna. Som alltid i genren är atmosfären utsökt fångat. Mycket på grund av inte allt för stor budget så blir djungelkänslan också starkare när de även spelat in på plats. Ofta får därför filmen en dokumentäraktig känsla, det vill säga, när man inte reflekterar över att stammen har en lite väl tillrättalagt avancerad by eller kläder.

Att filmen som nämnt i synnerhet hämtat inspiration från Mondo-filmerna märks redan i förtexterna som meddelar att filmen spelades in med en verklig stam och en del av ritualerna som visas i filmen verkligen utövades. Självfallet var detta framförallt en marknadsplåj i tradition med exploitationfilmerna om exotiska världar och folk där det ofta annonserades hur verklighetsbaserade historierna var.
Att filmen öppnar med att Bradley stiger ur ett SAS plan är en trevlig inledning för oss nordmän. Efter en snabb introduktion i vältrampade spår där Bradley hamnar i djungeln faller filmen in i ett långsamt travande tempo som säkerligen överraskar. Allt grövre våld skulle lätt ha kunnat klippas bort då det här i grund och botten är en kärlekshistoria och en inre resa för en man som förändrar sin syn på våld och vad som är viktigt i livet. Daniele Patucchis finstämda och ofta repeterade signaturmusik vidhåller den mer romantiska nedtonade stämningen som aldrig blir hotfull eller spänningsladdad.

Den ständigt halvnakna till helnakna Mei Mei Lai är inte den bästa av aktriser, men hon matchar bra in bland resten av stammen. Lai och Rassimov var båda två av kannibalgenrens stora stjärnor och var och en medverkande i inte mindre än tre filmer.
Umberto Lenzis regi är som vanligt en intresserant mix mellan talang och amatörism. Visst är det också en blandning av Lenzis kunskaper, det italienska fotot, musiken och djungellivet som kompenserar den annars tunna och slapphänta premissen. Viktigast är det att veta att även om The Man from Deep River må ha varit födelsen för en grym och ökänd genre så skiljer den sig långt ifrån vad man kan förvänta sig av en kannibalfilm. Istället är det ett drama som bortom sina uppenbara skavanker bjuder på förvånansvärt fina scener. Att den tyvärr kan kännas både tam och lite tråkig gör det svårt att höja den allt för mycket men med The Man from Deep River gjorde Umberto Lenzi sin första och nog faktiskt den bästa filmen i sin kannibaltrilogi.

Eaten Alive… by Cannibals

Även om den italienska kannibalfilmen hade sin boom under det sena 1970-talet så var det 1972 som filmen som startade det hela hade premiär. Man from Deep River var ett verk av regissören Umberto Lenzi, ett namn idag synonymt med våldsamma grafiska kannibal och skräckfilmer. När sedan människoätarna blev en modefluga passade Lenzi på att kassera in på succén och släppte två till filmer innan han ändade sin medverkan i genren med semiklassikern Cannibal Ferox (1981). Innan dess så slog den andra delen i kannibaltrilogin upp på biograferna.
Inledningen i Eaten Alive… by Cannibals där tre okända män dödas på olika platser av en mystisk asiatisk man med blåsrör drar dig direkt in i filmen och de första trettio minuter är de bästa när vi formligen kastas fram i handlingen och ner i djungeln bland kannibaler och apsväljande ormar.
Sheilas syster har varit spårlöst försvunnen när hon plötsligt dyker upp i en film, med anknytning till de tre mystiska morden, som dokumenterar fruktansvärda tortyrscener utförda av vildar i Nya Guinea. Tillsammans med äventyraren Mark Butler anordnar Sheila en expedition in i djungeln för att rädda sin syster. Till sin fasa finner de henne halv hjärntvättad hos en galen sektledare, och nu riskerar de att gå samma öde till mötes som henne – att stanna där för evigt eller offras till kannibalerna!

Man får känslan av att Lenzi ämnade göra en film baserad på händelserna i Jonestown, Guyana, knappt två år innan då över 900 människor tog sitt liv under ledning av kultprästen Jim Jones, men bestämde sig för att krydda till det hela med kannibaler. Italienske Kroatienättade genreveteran Ivan Rassimov, som spelar den sadistiske sektledaren, har till och med fått det närklingande namnet Jonas. Kultaspekterna i handlingen är onekligen också det mest intressanta i filmen – en ledare som har diktatorisk makt över sin sekt som flyttat ut mitt i djungeln för att bygga sin egen by där deras udda form av religion kan utövas. Anhängarna hålls i schakt med hjälp av tortyr och en flytande drog de varje dag tvingas dricka. Att parallellerna endast finns där för att exploatera på en händelse som skakat världen kan vara fallet, det gör inte själva ämnet mindre fascinerande. Tyvärr hamnar filmen lite i stiltje efter halva filmen och så mycket nytt händer inte förrän slutet där den lyckas hamna på rätt spår igen med ett par scener som lyfter.

Svenska utviksmodellen Janet Ågren kan direkt inte sägas göra sitt land stolt med sin rollprestation, medan kannibalfilmernas obetitlade stjärna, Robert Kerman, gör återigen en i sammanhanget fullt godkänt bedrift. Även så kan man säga om Rassimov och till viss del Me Me Lai. Lenzi regi är oäven men har sina ljusa stunder, hans användande av inzoomningar på ögon ingjuter faktiskt lite spänning i atmosfären. Till den hjälper även musiken som oftast är bland det mest intressanta i dessa filmer. Roberto Donati och Fiamma Maglione bjuder på en del katschiga melodier till stadsscenerna.

Effekterna håller i god kvalitet men det skandalösa är att majoriteten av gorescenerna kommer nästan uteslutande från andra filmer! Förutom att hämta klipp från sin egen Man from Deep River, tar Lenzi även scener ur Ruggero Deodetos Jungle Holocaust och Sergio Martinos Mountain of the Cannibal God. Vidare snyggt görs det heller inte när chockvärdet som en gång fanns i scenerna hackas sönder med dålig klippning. Framförallt är det emellertid kontinuiteten som får ta sig en break när infödingarnas utseenden ändras från ett klipp till ett annat, tyvärr med samma sorts hiskeliga peruker, eller när vilken tid på dygnet scenen utspelar sig på varierar. Plötsligt kan det nämligen bli mörkt i ett par klipp för att sedan snabbt bli fullt dagsljus igen. Att plagiera må vara en sak men att sno scener rakt av ger bara en dålig eftersmak.

Eaten Alive… by Cannibals är ett återvinningsverk av genrens stjärnor och favoritscener som trots en originell grundidé faller pladask så fort Lenzi obönhörligen klipper in sekvenser från tidigare kannibalfilmer. Bortsett från dessa ögonblick är filmen annars ganska underhållande med Kerman som en av höjdpunkterna. Tyvärr blir den förmodligen mest intressant för en kannibalkonnässör. Precis som alla kannibalfilmer är Eaten Alive… by Cannibals inget för de känsliga för riktiga djurdödsfall men annars bjuds det på både en och annan ”delikat” festmåltid som kommer få fansen, som inte irriteras av scenstjälandet, att skruva på sig med skräckblandad förtjusning

Emanuelle and the Last Cannibals

Italienska filmmakaren Joe D’Amatos, född Aristide Massaccessi, filmografi består av filmer från många varierande genrer. Förutom att ha gjort några kultförklarade skräckfilmer gjorde han även en stor mängd mjuk och hårdporr och många kombinationer av dessa genrer och många andra, såsom barbar, komedi, action, sci-fi filmer. Känd som en mästare av italiensk exploitationfilm har han kallats för den italienska Ed Wood. Men till skillnad från Wood som var intresserad av att göra konst, om än med fatala resultat, så brydde D’Amato sig mer om att endast tjäna pengar. Mest omryktade är hans skräck och sexfilmer, som innehåller några av de mest sjuka bilder och idéer som placerats på vita duken.
Emanuelle and the Last Cannibals är en i raden av Black Emanuelle filmer som kasserade in på succén av de franska mjukporrfilmerna med Sylva Kristel i rollen som Emmanuelle. D’Amato regisserade flera av dessa pengakossor med Laura Gemser, den Indonesien födda skönheten, som den svarta Emanuelle. Mest nämnvärt är hans Emanuelle in America (1976) som förutom smärtfullt realistiska ”snuff” scener innehåller en kontroversiell scen där en kvinna masturberar en häst. Emanuelle and the Last Cannibals är också en av de mer anmärkningsvärda då den kombinerar element av den italienska kannibalgenren och kastar in lite grovt sleaze och sex i soppan.

Filmen öppnar till tonerna av fumlig 70-tals musik med en helikopter vy över New York. En vanlig första anblick i de italienska kannibalfilmerna. Blodutgjutelsen därefter börjar omedelbart med ett besök på ett mentalsjukhus där journalisten Emanuelle, spelad av Laura Gemser, är undercover i jakt på ett scoop. En flicka som blivit räddad från Amazonas biter nämligen av en del av en sköterskas bröst och äter det som en kannibal. I ett försök att få ut lite info från flickan smyger Emanuelle in på hennes rum och använder sig av en fullkomligt banbrytande förhörsmetod, hon smeker och masturberar den halvnakna flickan! Vidare mycket sagt blev det inte, men avslappnad blev hon.
Snart lär sig Emanuelle om kannibalerna som lever i Amazonas och bestämmer sig också för att resa dit med professor Mark Lester (Gabriele Tinti) och några andra människor för att göra hennes livs nyhetsscoop. Men saker går inte som planerat. De finner sig snart instängda i djungeln medan kannibalistiska mord börjar ta plats och deras grupp förlorar mer och mer män och kvinnor.

Filmen är ärlig i sig själv när den är ren och skär exploitation med mängder av sex och våld. De många sex och masturbationsscener håller sig på en skälvande mjukporrnivå, men ni kan vara lugna. Här blir det inget hårdporr, något som Laura Gemser heller aldrig utförde på film. Men mycket närbilder blir det. Vilket gör det speciellt praktiskt att alla kvinnliga karaktärer tycks sova med sina ”privata delar” nakna. Kanske inte så konstigt med tanke på genren, men det finns en del andra underligheter. Som när en plötslig omotiverad badscen dyker upp med två nakna kvinnor som löddrar om varandra. Om meningen skulle vara att göra en erotisk scen, varför väljer D’Amato att växelklippa till en apa som dyker upp och börjar leka med kvinnorna saker på stranden, bland annat genom att sitta med en cigarett i munnen?

Efter sex är det andra exploitationelementet självklart gore, splattereffekterna, vilket är rätt mastiga, när Joe D’Amato försöker mixa det bästa av två världar. Porrfilmen med den högst populära modeflugan kannibalfilmen. De kannibaliska mordstråken inkluderar allt från pålningar, grafiska maggrävningar och sådana scener som kommer att göra de familjära med genre att skruvas av fascination och motbjudelse. Inte mycket lämnas åt fantasin.
Musiken av Nico Fidenco är faktiskt intressant, speciellt under kannibalattackerna då den består av några väldigt låga och fientliga mumlanden och ljud. Dessa genuint creepy scener tillför till filmens atmosfär, faktumet är att det troligen är det enda filmiska nämnvärda element som kan hittas i detta verk. Om inte annat så håller filmen god fart, vidare långtråkigt blir det aldrig!

Personregin är skrattretande. Snabbt blir det tydligt att D’Amato kommer bäst till sin rätta när ingenting sägs vilket är också då man själv får ut mest av filmen. Agerandet och dubbningen är på så låg nivå att ansiktsuttrycken inte går ihop med vad de säger vilket gör det hela väldigt förvirrande. Att Gemsers döda ögon går i samma klass som Chesty Morgans i Deadly Weapons gör det bara än värre. Hur kan man ha så lite inlevelse i sina ögon?
Roligast i filmen är ändå den fina sensmoraliska slutmonologen, otroligt teatralt framfört, för att avrunda berättelsen med en samhällskommentar.
Fotot av regissören själv är inget speciellt utom under sexakterna då han försöker vara lite ”innovativ” och låter kameran vrida och flyga sig över kropparna. Scenerna i djungeln varierar från starkt dagsljus till mörkt och man hoppas på att det bara är taskig ljussättning och inte att de skiftat mellan att filma på dagen och natten.

Om man kastar en genusmedveten glans över filmen så hittar vi både det ena och andra. Som vanligt verkar även mjukporren ha vissa regler för vad som får visas och inte när kvinnokroppar gärna visas men trots ett flertal heterosexscener så får aldrig ett manligt könsorgan komma i bild. Förutom i den sedvanliga kastreringsscenen självklart. Roligast är det emellertid när expeditionen tillslut träffar på kannibalstammen som visar sig vara ”all male”! De kanske hade en försmak för kvinnor?

Som ofta i kannibalgenren börjar filmen med att deklarera hur berättelsen är baserad på en sann historia. Om det faktiskt är sant har jag inte svaret på men efter att ha sett Emanuelle and the Last Cannibals känns det som högst osannolikt och endast ett PR stunt i stil med Coens Fargo, av en regissör som citerats säga “I’m a businessman, and not an artist”. Något som blir fullt förståeligt genom att se hans filmer som sällan är mer än just plagieringar och inkasseringar. Egentligen blir det fel att jämföra Emanuelle and the Last Cannibals med mer kvalitativa filmer. Om man skulle göra en rättvis bedömning utifrån förväntningarna på genren och D’Amato är det helt andra bullar vi talar om. För en trogen sleaze och exploitation fanatiker är det här nämligen guld. Utifrån en sleazeskala blir betyget därför en sexa, men som film kommer den aldrig ifrån att den är kass, trots att det är denna fullständigt bisarra mix av genrer som i sitt mjukporrosande manus blandar nudism och dekapiteringar.

Mountain of the Cannibal God

Från 1977 till 1981 inträffade den italienska kannibalfilmsboomen som fick sin begynnelse med att Ruggero Deodato släppte Last Cannibal World (1977). Kända för sitt magstarka innehåll med allt från djurslakt till kastreringar så är det en ökänd genre än idag med scener som både chockar och väcker frånstöt. Två år innan den ultimata kannibalfilmen Cannibal Holocaust (1980) kom giallo- och skräckregissören Sergio Martino med sitt bidrag. The Mountain of the Cannibal God, som även gått under namnen Slave of the Cannibal God och Prisoner of the Cannibal God, är en rättfram äventyrsfilm som i tidens anda blandat in ofta irrelevanta scener av kannibalism.
För en gångskull har de fått tag i någorlunda välkända namn i huvudrollerna. Vi får följa Susan Stevenson, spelad av den ursprungliga Bondbruden Ursula Andress, ut i djungeln i Nya Guinea för att leta efter sin försvunne man. Tillsammans med sin osympatiske bror, med den tyska accenten, och den amerikanske äventyraren Edward Foster, spelad av Stacy Keach, beger sig räddningsexpeditionen mot det ökända kannibalberget i en färd som utvecklar sig till en resa på liv och död.

I jämförelse med genrens mastodonter Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox saknar filmen den intensitet och råhet som var så påträngande i dessa. Som regissören nämnt var målet mer att göra en äventyrsfilm men så himla mycket äventyr blir det inte. Resan genom djungeln blir lång, så till vida att man gott kunde ha klippt tio minuter utan ha förlorat något egentligt väsentligt. När expeditionen tillslut når sitt mål blir det emellertid fullt kalas. Människogrillning, djurslakt, djursex, smygporrscen med en inföding som onanerar, kastrering, en naken Ursula och en irriterande kannibaldvärg. Vägen dit är emellertid inte kort och till dess får vi följa hur kompaniet paddlar, traskar, klättrar och bråkar sig fram genom djungeln. Vidare skrämmande blir det aldrig och när det börjar röra sig mot den dryga timmen av detta resande blir det tämligen långtradigt.
Eftersom filmen huserar ett par amerikanska skådespelare så är dubbningen inte lika frekvent och därefter inte lika usel. Ursula Andress har alltid varit ett namn, inte en aktris. Skådespelarprestationerna från hennes sida är därför inte så mycket att minnas, snarare bristen på ögonbryn i hennes ansikte. Generellt är skådespelarna annars typiska för en sådan här film och gör varken bättre eller sämre ifrån sig en förväntat, även om Keach faktiskt är rätt bra. Sedan kan man tycka vad man vill tycka om infödingarnas hiskeliga peruker som säkerligen gav någon form av mängdrabatt.

Miljöerna är som vanligt stämningsfulla, filmen är inspelad på plats. Djungeln gör sig också väldigt bra i denna DVD utgåva som har begåvats med finputsade och imponerande klara bilder. Lägg där till ett intresseväckande musikspår som gör mycket för att hålla intresset uppe hela vägen.
Mountain of the Cannibal God är ingen regelrätt skräckfilm men som de flesta kannibalfilmer fanns den med på Storbritanniens ”Video Nasty” lista och dess förbud där släpptes inte förrän 2001. Även om filmen i tradition med genren bjuder på ett par slaktanden av djur så är det de onödiga och utdragna sekvenserna på djur som kalasar på varandra som känns mest störande.
Rent splattermässigt så håller sig filmen på en förvånansvärt lugn nivå tills vi bjuds på inte allt för överdrivet snask mot slutet. En smal tråd av kritik mot kapitalistisk exploatering av naturen ploppar då och då fram utan att göras vidare märkvärdig, vilket känns synd eftersom detta kunde ha gjorts något intressant utav. Som helhet är filmen helt okej. Om manusets tyngdpunkt kunde ha lagts på t.ex. exploatering och undangömda världar i vår moderna ålder (som filmens förtext uppmärksammar oss på) så hade den blivit mer lyckad. För trots kompetent regi från Sergio Martino blir Mountain of the Cannibal God bara något att slänga ögonen på för den kannibal eller skräckintresserade.

Cannibal Ferox

I respons till de nyblivna succéerna av kannibalfilmer gjorde den italienska regissören Umberto Lenzi den våldsamma djungelfilmen Eaten Alive (1980) som han snart följde upp med den mer ökända Cannibal Ferox, även kallad Make Them Die Slowly. En rätt ut sagt fruktansvärd film som mest liknar en sämre variation av Ruggero Deodatos exploitationklassiker Cannibal Holocaust (1980), som den inte bara har ett par likheter med. Filmen lyser dessutom med en fantastiskt dum premiss: Universitetsstudenten Gloria Davis (Lorraine de Selle) har åkt till Amazonas tillsammans med sin bror Rudy och sin väninna Pat för att bevisa att kannibalism inte existerar! Något man kan kalla engagemang i sitt uppsatsskrivande. I djungeln möter de på två narkotikasmugglare som utnyttjat urbefolkning för att gräva efter ädelstenar. Snart kommer studenterna fram till samma slutsats som i Cannibal Holocaust – vilka som är de verkliga ”kannibalerna”. Denna tråd av postkolonialism som genomsyrade kannibalfilmerna är en av de nämnare som gör dem mest intressanta. Förvisso är detta en ren exploitationfilm som glädjevilligt öser på med makabra och äcklande scener, men den säger också något om civilisation kontra natur. För mitt bland alla inälvor och dekapiteringar vill den vaska ur ett budskap som både träffar rätt och blir hycklande. Våld föder våld.

Med fruktansvärd refererade jag mer till filmens innehåll än till kvalitén, även fastän många troligen skulle hålla med om just det. Precis som i Cannibal Holocaust innehåller filmen ett flertal verkliga slaktningar av djur, däribland en gris och en sköldpadda. I en intervju har John Morghen uttalat sig att han önskade att han aldrig porträtterat rollen som Mike Logan. En inhoppare fick bl.a. utföra dödandet av en gris som Logan genomför i filmen och som Morghen vägrade göra. Som vanligt använde många av skådespelarna fabricerade namn som lät mer internationella, John Morghen hette t.ex. egentligen Giovanni Lombardo Radice. Agerandet håller som vanligt inte vidare hög klass och Lorraine de Selle är ett klart bevis på detta.
Robert Kerman som var stjärnan i Cannibal Holocaust kan ses som en polisinspektör i New York i en biroll. Amerikanen agerande under artistnamnet R. Bolla i ett hundratal porrfilmer under sin karriär, mest känd är famösa Debbie Does Dallas (1978). I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var han en med i flera italienska kannibalfilmer innan sanningen om hans porrkarriär hann ikapp honom och han fick ta sitt pick och pack hem till USA igen.

Det var inte bara i filmen som det hände kaosartade saker, Umberto Lenzi hade ett rykte om sig att inte vara den vänligaste regissören att arbeta med. Filmen spelades även in mitt i smeten av ett kokainsmugglarområde där gängen konstant var i krig med varandra. Men genom att spela in på plats i Amazonas fångade de också de vackra miljöerna som verkligen kommer till sin rätta i den nyrestaurerade ultrabit utgåvan på dvd. Att filmen känns realistisk är därför högst förståeligt, och om man bortser från vissa av de mer cheesy specialeffekterna så har filmen en genomgående obehaglig känsla av realism tack vare den primitiva filminspelningen och den lokalbefolkning som användes. Däri faller inte den Disney-osande scenen som kommer mitt i alltihop och där vissa av karaktärerna plötsligt brister ut i sång.

Cannibal Ferox blev totalförbjuden i 31 länder, något som emellertid aldrig blivit verifierat, och står sig idag som en av filmhistoriens mest omsusade skräckfilmer. Även fast det är chock och äckel snarare än skräck man känner. En del i charmen hos filmen ligger i fascinationen kring själva genren kannibalfilmer och hur en sådan existerat. Ökända för sin brutalitet och sina grafiskt våldsamma scener och lever nästan på chockvärdet allena. Cannibal Ferox är en av dess främsta föreståndare och som tillsammans med Cannibal Holocaust är två av väldigt få filmer som innehåller en kastrationsscen.
Klart är att det är en film man antingen älskar eller hatar. För mig blev det en upplevelse som både fascinerade och störde mig, vilket jag tolkar som att den lyckats med vad den satt ut för att göra, och därefter ges också betyget.