Katastroffilm

I sista sekunden

På tio år hann Hollywood med att utsätta filmmediet för de flesta katastrofer som kunde tänkas ut – strejkande flygplan, förlista skepp, brinnande skyskrapor, meteorfall, svärmar av bin och till slut vulkanutbrott. Sjutton år innan double featuren Dante’s Peak och Volcano med gemensam kraft släppte loss naturens krafter så forsade det lava på biograferna. Inte för att så många lade märke till det eller att de som gjorde det var glada för att de sett det. When Time Ran Out, eller I sista sekunden som är den fasligt tråkiga svenska titeln, var producenten Irwin Allens sista biofilm och avslutade med den ett eget hattrick av katastroffilmsfloppar efter Katastrofplats Houston och Poseidons hemlighet.

When Time Ran Out utspelar sig på en avlägsen ö i Stilla Havet tillhörande James Franciscus, med en nybyggd semesterresort ägt av William Holden och en oljeborrning skött av Paul Newman. På ön finns en slumrande vulkan, därför har ett laboratorium byggs på kanten av den aktiva kratern! Inte bara det, de har även byggt dit en kran som kan sänka ned ett forskningsbås rakt ned till lavan. Så när Paul Newman anar oråd vid sin oljeborrning och vill kolla vad som händer med vulkanen så åker de såklart ända ned till lavan för att titta själva (varför de har alla instrument och datorer där då de inte verkar kunna registrera något är för mig ett stort frågetecken). Vad som är pricken över i:et är att golvet på båset består till majoritet av ett glasfönster – som går sönder vid första kontakt med lite eld. Scenen är så skrattretande att jag satt i ren förundran över att Paul Newman var en del av det hela.

Såklart får vulkanen efter halva filmen ett utbrott, annars skulle det ju inte vara en katastroffilm, och alla inblandade försöker som vanligt hitta sätt att undvika att dö. Fråga mig inte om vilka galleriet av karaktärer som alla kända skådespelare springer runt som i filmen för jag har ingen aning om varför de är där eller vad som skiljer dem från en samling statister. Ernest Borgnine är någon form av New York-polis, Pat ”Karate Kid” Morita har en bordell och sköter tuppfighter, Jacqueline Bisset har krullig 80-talsfrisyr och James Franciscus är skurken, hur vet vi det? För han tycker inte framgång är en tom känsla och han bedriver otukt mot sin fru. Bäst prestation bjuder ändå Bisset på medan Razzien utan tvekan går till Veronica Hammel som James Franciscus fru.

Scenen då den taskiga utförda vulkanmodellen exploderar och spyr ut lava och rök medan Paul Newman och Jacqueline Bissett tittar på från en helikopter känns som urklippt från Ed Woods Plan 9 from Outer Space. Scenen och deras reaktioner till vad som sker är så otroligt odramatiska att effekten blir helt frånvarande. Alla hinder som uppstår kommer utan någon form av dramatik, det är bara ett till hinder som kan dras av på checklistan som finns till för att ingjuta någon form av ”spänning” och för att decimera antalet karaktärer. Så när vi kommer till en scen som innefattar passerandet över en trasig gammal bro och pågår i 20 minuter (!) vill man helst bara plocka upp en järnnia och slå sönder TV:n i ren förtvivlan över hur oengagerande filmen är.

När filmen efter många år till slut släpptes på DVD så var den av någon anledning nedklippt till 109 minuter från bioversionens 121 minuter. Det blir ännu konstigare då den VHS version de släppte innehåll 23 extra minuter och var alltså 144 minuter lång. Även om filmen inte skulle komma ens nära att bli en bra film så skulle den absolut ha blivit bättre med fler karaktärsscener.

Det bästa i filmen är utan tvivel att se blicken i Paul Newmans ögon – ”Varför sa jag ja till den här skitfilmen?” Anledningen var inte girighet som i fallet med Michael Caine och hans närvaro i katastroffilmer, utan att han, William Holden, Ernest Borgnine och flera andra var tvungna enligt kontrakt att medverka i en Irwin Allen-film. I en intervju med Larry King när Newman fick frågan om han någonsin ångrade att han gjort en film så svarade han bittert ”that volcano movie”.

When Time Ran Out är en film med usla modeller där en dåligt inklistrad modell av en vulkan ser likadan ut från vilken del av ön än karaktärerna befinner sig på, ett hemskt formalistiskt manus och taskiga skådespelarinsatser. Enda anledningen till att filmen inte får bottenbetyg är för att det faktiskt är en del bra skådisar i filmen, produktionsvärdet är inte uselt och för att den har flera moment som är så dåliga att de är bra.

Poseidons hemlighet

Året 1972 var ett gott år för genren som under discodecenniet hade sin guldålder – katastroffilmen. Det var året då Skyskrapan brinner och S.O.S. Poseidon raserade på biograferna och drog in kopiösa mängder med pengar. Några år senare var genren inte lika het på gröten men producenterna gjorde fortfarande det yttersta för att krama ur de sista penningarna ur det döende filmslaget. Poseidons hemlighet, eller Beyond the Poseidon Adventure som är dess originaltitel, är ett typexempel på detta och är utan svårigheter att gissa en uppföljare på tidigare nämnda film. Även om Poseidons hemlighet gjordes sju år efter originalet så tar den vid redan morgonen efter föregångarens handling.
Mike Turner är kaptenen på en liten belånad godskuta som förlorar sina varor under den häftiga stormen då kryssningsfartyget Poseidon förliste. När han och sina två skeppskamrater på morgonen efter får nys på att ett skeppsvrak har skett luktar han pengar på långt håll och vänder skutan mot det förlista fartyget i jakt på bärgat gods. Oturligt nog för honom så är de inte ensamma då bara minuterna efteråt kommer en till båt fram vid Poseidon. Gruppen ger sig ned i det upp och nedvända fartyget och finner sig snart lika fast där som de få överlevande de träffar på under sin färd genom båtens förvridna rum och korridorer.

Förutom själva katastrofelementet så är det viktigaste kriteriet för en äkta katastroffilm en bländande skara kändisar i rollerna. Poseidons hemlighet bjuder också på en stjärnspäckad ensemble av enformiga karaktärer – Sally Field som den klantiga, oftast mest irriterande, comic relief, Telly Savalas som den misstänksamma samariten, Jack Warden som blind, Peter Boyle som bråkstake och Karl Malden som skröplig sidekick. Stjärnglansen är därför inte mycket att klaga på – deras framträdande något helt annat.

Michael Caine är vresig hela filmen igenom och det är bara ett fåtal gånger som han tar ner garden och visar någon form av mångsidighet i sin karaktärs emotionella register. Kanske var det för att han året innan hade spelat huvudrollen i Irwin Allens Katastrofplats Houston, förmodligen den sämsta av alla katastroffilmer som gjordes. I den filmen visade han på ett ännu mindre register – han skrek konstant. Av någon anledning hade han inte tagit hinten av den totala floppen som den filmen var och bestämde sig för att återigen ta en roll i en Irwin Allen-film, nämligen denna – min högst personliga gissning är att det är därför han är så vresig i Poseidons hemlighet. Några år senare var han i och för sig med i Hajen 4 – Återkomsten så förmodligen var han bara girig. Tur för honom så är han en skådespelare som jag alltid finner underhållande att se – vare sig han är arg eller glad.

Tillsammans med Katastrofplats Houston och When Time Ran Out har Poseidons hemlighet fått epitetet som en de sämsta av vad katastroffilmsgenren hade att erbjuda under guldåldern på 1970-talet. Alla tre producerades, och i vissa fall regisserades, av katastroffilmens plastpappa Irwin Allen – ”The Master of Disaster”. Filmen var dessutom ett sådant fall där recensioner och biointäkter gick hand i hand och blev en stor flopp. Inte bara publiken och kritikerna rynkade på näsan åt det sjunkna skeppet utan också skådespelarna – birollsinnehavaren Angela Cartwright har i en intervju efter filmens premiär citerats säga: “I was disappointed in certain aspects of the film and in hindsight I realize it was really a film about water, fire and stunts.” Inget nödvändigtvis fel med det!

Filmen öppnar upp med en scen som osar dåligt produktionsvärde på lång väg, men den arbetar sig under filmens gång upp från de låga förväntningarna och bjuder på ett par kulisser som är lite krut i. Poseidons hemlighet är en av dessa uppföljare som är totalt onödiga men ändå bjuder på fullt godkänt underhållning om man gillade originalet. Här får vi ett återbesök till Poseidon som denna gång till och med pepprats med kulsprutedueller! Ibland kommer man till filmer som inte riktigt når några höjder kvalitetsmässigt, men där underhållningsvärdet får dig att titta vidare. Poseidons hemlighet är en sådan film.

Poseidon

Så var det dags för Den perfekta stormen 2, eller var det nyfilmatiseringen av S.O.S. Poseidon (1972)? Tyske regissören Wolfgang Petersen som en gång i tiden gjorde mästerverket Das Boot (1981) har med dagens teknologi uppdaterat en klassisk katastroffilm och ger oss en hejdundrande effektkavalkad som är lika själlös och urvattnad som en disktrasa. Visst ska en katastroffilm handla om just effekterna, men för att hålla skeppet flytande måste man ju faktiskt känna något för karaktärerna.
Det är nyårsafton och vi befinner oss på det moderna och ståtliga
kryssningsfartyget Poseidon. Strax efter tolvslaget slår en monstervåg till som får hela fartyget att välta och hamna med bogen upp. En grupp skilda människor bestämmer sig för att ta sig ut, kosta vad det vill kosta, medan resten av de överlevande stannar kvar i den stora salen.

Petersen lämnar inget åt fantasin när han öser på med tsunamivågor, eldsvådor som sveper igenom hallar och gör människor till krispiga sotbitar, vattenmassor som dränker en hel salong, döda kroppar som flyter omkring och vad man nu kan hitta på. Svårt är det att låta bli att hänföras av det instängda våta helvetet på båten som skapats fram av effektmakarna och en stor summa miljoner dollar.

Josh Lucas, som jag hade tämligen låga förväntningar på, är överraskande bra i huvudrollen som Davis medan de två ovanligt lågmälda Kurt Russell och Richard Dreyfus fått alldeles för lite utrymme att röra sig i, även om de är ett kärt återseende på bioduken. De kvinnliga rollerna är inte ens värda att nämna, så lite substans har gett dem att man skulle kunna dra alla över en kam. Men så är Poseidons största och sänkande problem just det. Noll karaktärsutveckling ger noll engagemang och vi får verkligen inte mycket att bita i när det kommer till att lära känna vilka filmen handlar om. Och varför måste de envisas att ha med en unge som ständigt förvillas bort och konstant måste räddas i sista sekunden?
Människorna på båten är så underordnade effekterna att man lika gärna kunde ha strukit dem helt och hållet och vi skulle inte ha brytt oss mindre för det. Inget upptrappande av den stundande katastrofen, ingen bakgrund, inga konflikter värda att nämna mellan karaktärerna utan bara PANG! Så är vågen där och marionetterna måste börja röra på sig.

Visst går det heller inte att undra om hur mycket som hamnat på klippgolvet när vi får ett par så tydliga hål i handlingen som man inte kan blunda för. Nick fastnar med benen under en tung metallställning som det tar en lång scen för att lyfta bort. Efteråt hjälps han haltande därifrån med ett fult jack i benet. I scenen därefter och resten av filmen springer han omkring som om ingenting har hänt! Om nu ställningen var så tung som de ville få oss att tro, och han dessutom haltar förståeligt nog när han är fri, hur snabbt kan då ett par ben läka? För att inte nämna det moraliska dilemmat att offra en annan människas liv för sitt eget, en scen som traskas igenom och aldrig nämns igen.

Poseidon dränker oss i törstsläckande specialeffekter som stillar ens inneboende lust efter katastrof för stunden. Om du stryker allt som har med manus att göra och bara njuter av en modern katastroffilm så underhåller den faktiskt och stundtals har man riktigt kul. Jämfört med många nyfilmatiseringar idag så klarar den livhanken rätt okej. Fast när filmen är slut är den bortglömd sekunden innan du reser dig från biostolen. Att man med så mycket pengar, en begåvad regissör och intressanta skådespelare lyckas göra något så tomt är sorgligt nog vardagsmat idag men man hoppas att biosommaren har mer att erbjuda än detta sjunkande skepp.

Jordbävningen

År 1974 var ett bra år för katastrofer. Inte bara stod en skyskrapa i brand och ett andra flygplan i luften med mer än turbulensproblem, nu slog även en av de våldsammaste jordbävningarna genom tiderna till mot Los Angeles. Jordbävningen som visades med Sensurround, stora bashögtalare som vibrerade på golvnivå, har fått utstå rätt oförtjänt mycket ris från kritikerkåren. Snarare hamnar den någonstans mellan genrens toppar, S.O.S. Poseidon (1972) och Skyskrapan brinner (1974), och bottnar, Katastrofplats Houston (1978) och Meteor (1979). Men mallen är densamma; flerspåriga berättelser, stjärnfylld ensemble och en katastrof i huvudroll. Som bekant är skådeplatsen Los Angeles, USA. Vi får följa ödena för en byggnadsingenjör (Charlton Heston), en hårdnackad polis (George Hamilton), en entreprenör (Lorne Green) och en kämpande stuntåkare (Richard Roundtree), när hela helvetet brakar lös i mångmiljonstaden.

Katastroffilmerna var speciella då handlingarna i grund och botten var en förevändning för traditionella moralfrågor i en annars tämligen cynisk tid. Jordbävningen är inget undantag och trots den oftast rätt så mustigt smålarviga såparelationerna får vi en del sköna utspel; Ingenjören Stewart Graffs frus sätt att få uppmärksamhet på eller när tuffa Hamilton yttrar den filosofiska repliken ”Earthquakes bring out the worst in some people”.
Manuset, av George Fox och ingen mindre än författaren till ”Gudfadern” – Mario Puzo, ger annars inga mångfacetterade människor. Heston gör inte mycket för att få filmen att vibrera utan det har vi Hamilton att tacka för – En veteran i genren från alla Airport-filmerna. Att sedan vissa av rollerna kanske inte var så välbesatta, Lorne Green som ska föreställa vara Ava Gardners far är bara sju år äldre än skådespelerskan, gör också sitt för att göra det svårt att känna något för karaktärerna. Överraskande är å andra sidan Walter Matthaus cameoroll som fullgubbe. Som ett skämt kallade han sig för Walter Matuschanskayasky i eftertexterna, något som fick alla att tro att det var hans verkliga efternamn, vilket inte alls var sant.

Fast när det kommer till en så klarspråkig film som Jordbävningen finns det egentligen bara en sak som står i fokus – specialeffekterna. I åtanke att detta var nära tjugo år innan datoranimationer blev vardagsmat är det imponerande hur de med hjälp av miniatyrer, spegeleffekter och kameratricks lyckas sätta Los Angeles i ruiner och oss själva i förbluffad och härlig chock. Den håller sig förvånansvärt väl mot dagens mått och den Oscar som plockades upp för effekterna känns väl förtjänade. Om ni bara inte bryr er om vetenskapliga fakta som hur länge jordbävningen pågår så är det riktigt kul att se hur hus faller sönder och glömmer samtidigt bort hur lite man egentligen bryr sig om karaktärerna i filmen. Vissa av relationerna är nämligen tydligt malplacerade och andra roller, som Richard Roundtree, försvinner nästan helt efter jordbävningen. Allt som händer tills skakningen inträffar kan därför nästan ses mer som utfyllnad, även om de också har sina ljusa stunder.

För inte länge sedan upptäcktes det att manusförfattaren George Fox hade skrivit ett utkast för en uppföljare som aldrig blev av. Ett flertal av de överlevande från Jordbävningen skulle då ha flyttat till San Francisco där en jordbävning slår till utanför kusten och hotar att svämma över hela staden i en stor tsunami. En handling som säkerligen skulle ha gett mer resonans idag. Att den inte blev gjord var nog ändå lika bra, för Jordbävningen är minst av allt något extraordinärt i filmväg. Förvisso levererar den vad den utlovar men den lämnar oss också där. Musiken är inget som gör mycket för spänningen och trots vissa spektakulära sekvenser så blir det inte mer än en godkänd underhållningsupplevelse som emellertid är ett måste för alla som vill se en äkta katastroffilm.

För den amerikanska tv-versionen ett par år senare spelades ett par extra scener in av en annan regissör, som bl.a. utspelade sig på ett flygplan, och som skadade filmen mer än de hjälpte.

Airport

År 1968 låg Arthurs Haileys roman “Airport”, i Sverige utgiven som “Flygplatsen”, i topp på världens bästsäljarlistor. Det var en intrikat detaljerad berättelse om arbetet på en fiktiv amerikansk flygplats och hur de desperat försöker fungera under en av de värsta snöstormarna genom tiderna. Det hade tagit Hailey fem år att göra research för boken och fylla den med tekniska detaljer och sina karaktärer med substans. Mindre än två år senare stod en stjärnfylld Hollywoodproduktion klar för start. Regissören och manusförfattaren George Seaton har skurit bort de minst nödvändiga tekniska detaljerna och lämnar kvar en spänningsfull såpopera med en förvånansvärt suveränt musikspår av Alfred Newman vars öppningsoverture suger in en direkt i filmen.

Airport kommer aldrig bli misstagen för en klassiker. Hursomhelst är den mäkta underhållande. Den ger oss många berättelser, många stjärnor, mycket snö och en del spänning. Med en sådan kort och beskrivande titel, samt ett självfallet nagelbitande äventyr i luften, förstår man varför filmen fått epitetet katastroffilm. Fast i detta fall så är det tämligen missvisande då filmen definitivt inte grundar sig på en katastrof, som fallet är i de talande S.O.S. Poseidon och Jordbävningen. Här handlar det mer än någonsin om flygplatsen och karaktärerna det huserar. De Henry Hathaway regisserade vinterscenerna gör scenariot trovärdigt och de sätter effektivt prägel på filmens stämning.
För att fånga samspelet mellan de olika livsödena har Seaton använts sig av knepet att dela in bildrutan i mindre delar. När två pratar i telefon så tar de upp varsin halva, och när plötsligt fyra är på tråden är bilden också uppdelat i lika många delar. Ett roligt tilltag som sedan parodierats i Austin Powers (1997). Pendlingen mellan de olika dramerna som utspelas inomhus och snöstormarna utomhus är dessutom ganska effektfullt.

Författaren Hailey har också tv-filmen Flight Into Danger (1956) på sitt samvete, som han senare skrev om till långfilmen Zero Hour (1957) och tillslut odödliggjordes i parodin Titta vi flyger (1980).
Som fallet är med dessa katastroffilmer med ett flertal berättelsespår finns det nästan en oskriven lag att man hittar en fullskalig igenkännbar stjärnensemble. Överst på listan hittar vi Burt Lancaster som flygplatsmanager Mel Bakersfield, och Dean Martin som Mels svärbror och vänsterprasslande pilot, Vern Demerest. Lancaster är lätt den som lyckas bäst med att övertyga trovärdigheten i sina roller, då Dean Martin inte kan annat än spela Dean Martin. Men han gör sin karaktär så älskvärd att man har överseende med det den här gången. Vi kunde dock ha önskat mer spelrum för de två att agera mot varandra, nu får vi bara en enda futtig scen. Till styrkan kommer även George Kennedy till hjälp, som flygplansmekanikern Joe Patroni, som ger lite avslappnande komik och som senare kom att bli en av genren katastroffilmers veteraner när han fick reprisera sin roll i Airports tre uppföljare. Förutom dem får vi se sköna Jacqueline Bisset som flygvärdinna och Helen Hayes som en rar liten dam du definitivt inte ska låta dig luras av.
Relationerna mellan karaktärerna fungerar filmen igenom, när de både känns plausibla och välspelade, förutom vad gäller ett par. Nämligen relationen mellan Lancaster och Jean Seberg, spelandes Tanya Livingston, en flygbolagsrepresentant. Kemin dem emellan klickar aldrig och vi får aldrig någon vidare förklaring i vad de har för förhållande till varandra. Det är en av punkterna där filmen brister och en extra scen mellan dem två som kunde ha gjort oss mer upplysta skulle inte ha skadat.

I slutändan är det ändå längden filmen lider av. Klimaxupptrappningen kunde definitivt ha skruvats åt ett extra varv, nu gör filmen en allt för mjuk landning för att det ska kännas som att vi störtar mot en katastrof. Nu sänker den seghet som tyvärr infinner sig det högre betyg som annars kändes självklart. Sedan kan den idag smått ålderdomliga sentimentaliteten som ofta genomsyrade filmerna vid den tiden, kännas lite för närvarande ibland. Som en Hollywood attraktion är den underhållande att se och jämförelsevis med sina gelikar i genren så måste det sägas att Airport är en av de allra bästa!

Meteor

I vad som kan ses som ett av de sista försöken att mjölka lite pengar ur den smala genren katastroffilmer som hade en boom på 70-talet med kassasuccéer som Airport (1970) och typexemplet framför alla Skyskrapan brinner (1974), har den dalande stjärnan Sean Connery placerats i huvudrollen medan en stor klunka sten tagit plats som antagonist.

Efter en kollision med en komet, är en nära 8km stor bit av asteroiden ”Orpheus” på väg mot Jorden. Om den träffar kommer den nästan säkert att utplåna mänskligheten. För att stoppa meteoren kallar NASA in sin före detta forskare Dr. Paul Bradley som var med och byggde den illegala kärnvapensatelliten ”Hercules” som de vill använda för att skjuta sönder den annalkande meteoren. När de snart upptäcker att sprängkraften inte kommer räcka till är deras enda chans att rädda världen att alliera sig med Sovjetunionen som även de har skjutit upp en liknande satellit.

Under den uppenbara titeln Meteor, vilket direkt dödar förhoppningen att den inte ska vara mer än en i raden av förutsägbara katastroffilmer som endast producerats som en uppvisning i effekter och med en handling full av klyschor och stereotyper som inte bjuder på några överraskningar, gömmer sig inte mycket nytt. En skillnad från tidigare gelikar finner vi dock rätt snabbt när vi får ta del av en farkost på väg till Mars. Handlingen utspelar sig alltså i en framtid som, tydligen, inte ser annorlunda ut på nåt sätt från filmens samtid än att rymdforskningen tagit ett par långa kliv framåt.

En intressant parallell till utvecklingen utanför filmens värld är den kärnvapensatellit som USA (i filmen) har konstruerat för att skydda mot hot utifrån/hot från fiender. Denna satellit påminde mig väldigt mycket om det program som Ronald Reagan inledde på 80-talet; SDI – Strategic Defence Initiative i folkmun kallad Star Wars (i Sverige Stjärnornas krig). SDI byggde från början på ett antal laserbestyckade satelliter som skulle skjuta ned attackerande robotar och skydda USA:s fastland. I januari 2001 tog försvarsminister Donald Rumsfeld upp programmet igen, i en modernare version som bygger på robotar som skjuter ned andra robotar. I mina öron väldigt snarlik det system som används i filmen.

Ingen energi går åt att klura ut vad som säljer filmen – vi i publiken förväntas se häpnadsväckande effekter när meteoriter slår ned runt om i världen. Främst då i New York (som starkt inspirerat en liknande scen i Armageddon (1998)). Men när dessa, få scener om jag får säga det så, dyker upp är det efter långa sega episoder av meningslös förutsägbarhet, och som idag efterföljs av en våg av besvikelse när effekterna inte alls är något att hurra för. Vad än specialeffektsmakaren Bill Cruse säger i den intervju jag har liggandes hemma.

När tidigare genrekollegor koncentrerat sina katastrofer kring vanliga händelser som flygplanskrascher, eldsvådor och sjunkande skepp tar Meteor ett stort kliv in i spekulationen när den skisserar fram något som ännu aldrig inträffat. Vi kan hitta ett försök att kassera in på den nya science fiction trenden som slog på stort då, när förtexterna skjuts fram med en stjärnhimmel som bakgrund. Klart är även att filmen stått som inspiration till de två jorden-är-i-fara filmerna Deep Impact (1998) och speciellt Armageddon.
En intressant aspekt som jag tycker höjer filmen från flera andra jämlikar är faktiskt ryssarna. Fastän de självklart porträtteras som antiamerikanska intrigmakare, så pratar de ryska i hela filmen. Så när Bradley tar hjälp av sin ryska motsvarighet, vetenskapsmannen Dr. Alexei Dubov (Brian Keith), så behöver han en tolk (Natalie Wood) vilket ökar trovärdigheten. Sedan om all ryska som talas i filmen verkligen är vad det är har jag inte så stort förtroende för.

Jag finner det lite lustigt att Sean Connery valts som NASA specialisten Bradley. Han är ju skotte! Visst kan man kunna tänka sig att han flyttat till USA många år tidigare, lyckats ta sig upp till den positionen iklädd ett väldigt amerikanskt namn och utan att förlora sin grötiga accent. Men varför skulle man när filmen annars är så löjlig? För Connery skulle det ta ända upp till sju år innan han gjorde sin comeback med Highlander (1986).
Sedan kan man tyckas lite synd att Henry Fonda valde att göra en cameoroll som den amerikanska presidenten.

Lite underhållning finns emellertid det att hämta; att se Sean Connery, ta del av första filmen om en meteorkatastrof och att skåda lite halvkassa effekter.
Men det var ändå tillsammans med Katastrofplats Houston (1978) som Meteor hjälpte till att ta kål på den tämligen kortlivade genren katastroffilmer. Usel är filmen inte. Fast för den som är sugen på att sätta tänderna i en hyfsad katastroffilm rekommenderar jag istället att se någon annan i genren.