Kenneth Johnson

1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns (TV)

1994 Baker StreetAtt se Sherlock Holmes i modern tid är inget nytt påfund á la ”Sherlock” och ”Elementary” (då glömmer man ju dessutom att majoriteten av Basil Rathbones inkarnation utspelade sig på 40-talet där han bland annat deducerade mot nazister). Både på 80-talet och 90-talet gjordes på amerikanska tv-kanalen CBS försök att lansera en Holmes i vår egen tid. I båda fallen misslyckades det. Vilket är fy skam för 1993 års 1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns är riktigt underhållande och som jag personlighen hade gärna sett köpts upp som tv-serie.

Sherlock Holmes (Anthony Higgins) väcks till liv i modern tid av ett jordskalv efter att legat nedsövd och nedkyld enligt eget recept i hundra år. I dagens San Francisco får han hjälp av läkaren Amy Winslow (Debrah Farentino), som bor på den passande adressen 1994 Baker Street, att både anpassa sig till den nya tidseran och att utmana ättlingen till sin gamla nemesis – James Moriarty Booth.

Det var till min glada överraskning som jag bakom regi och manus-titlarna upptäckte namnet Kenneth Johnson. För trots den pinsamma superhjältefilmen Steel på 90-talet med Shaquille O’Neill i huvudrollen (Läs: Se den inte) så är det ändå mannen bakom tv-serier som ”The Incredible Hulk”, ”V” och ”Alien Nation”.  Inte illa pinkat – för att uttrycka mig lite grovt.

Anthony Higgins (som för Holmesianen känns igen som ingen mindre än Moriarty i Young Sherlock Holmes) är ismannen som hittar sig själv utanför sitt vana element (mind the pun).  Att vara en levande anakronism bidrar onekligen till en hel del humor från och kräver lite ödmjukhet av vår käre detektiv som inser att hans en gång så spikklara deduktioner inte helt är uppdaterade för det nya samhället. Filmen balanserar skickligt mellan nästan slapstickliknande situationer och det dödliga allvar Holmes ibland försätter sig i.

Precis som den moderna tagningen så kan inte heller Lucy Liu skryta med att vara den första kvinnliga Dr Watson. Även om Farentino spelar en karaktär som heter Winslow (och Watson nämns av Holmes när han berättar sin historia) så fungerar det som samma karaktär. Hon är ju dessutom narrator av filmen, vilket jag emellertid har en invändning mot. Trots att det är kanon med berättarröst, det är ju för tusan ur Watsons perspektiv som böckerna är skrivna, så känns det här bara som ett billigt tidstypiskt tv-trick av en lat manusförfattare. Framförallt för att när det sker så sticker det ut och känns mest onödigt. Kanske är det Farentino som inte gav sitt yttersta för manuset eller manuset som inte gav sitt yttersta för Farentino. Vad än anledningen är så är det just detta som mer än något sätter epitetet ”tv” framför ”film”.

Sherlock Holmes Returns är trots denna stundtals tv-känsla (i det här fallet menat som något negativt) en överraskande humoristisk och charmig nytagning av Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv som jag gärna hade sett fortsatta äventyr med.