Kung Fu

The Man from Hong Kong

När två helt olika filmindustrier bestämmer sig för att slå sina huvuden ihop och göra en film blir resultatet inte alltid så lyckat, som när brittiska Hammer Films gjorde en Dracula film i Hong Kong med The Legend of the Seven Golden Vampires, men det blir alltid intressant. År 1975 fick debutregissören Brian Trenchard-Smith den smarta idén att kapitalisera på Kung Fu-trenden som var gigantiskt populär efter att Bruce Lee introducerat den för resten av världen. På så sätt föddes den första australiensk-asiatiska samproduktionen i filmhistorien och den första australienska kampsportsfilmen – The Man from Hong Kong.

Inspektör Fang Sing Leng (Jimmy Wang Yu), ”special bransch”, skickas till Sydney, Australien, för att fråga ut och hämta hem en droglangare, spelad av ingen mindre än Sammo Hung (även filmens fightkoreograf), men dras då in i en strid med Sydneys maffiaboss Wilton (George Lazenby).

Som brukligt är, och föredragsvis, med denna typ av 70-talsaction så är filmens handling konstant bortprioriterad i förmån för energisk underhållning eller för att vara en rullande reklamfilm för Australien. Filmen börjar med en spektakulär jakt och slagsmålsscen vid och på (!) Ayers Rock och innan filmen är slut så har både Operahuset i Sydney och The Sydney Harbor Bridge figurerat i bild. The Man from Hong Kong är utan tvekan en snyggt filmad och ljudsatt actionrulle enligt 70-talets estetik. Jag är själv en sucker för genrens typiska användning av zoomlinsen och de härligt påklistrade slagsmålsljuden i kung fu-scenerna.

Jimmy Wang Yu, som var en stjärna hemma i Hong Kong och ville slå in på den internationella marknaden, ska föreställa vara en blandning av James Bond och Bruce Lee. Fy skam bara att Jimmy är en sådan usel skådis (enligt regissören och flera andra inblandade i produktionen var han dessutom en arrogant jävel). Bäst är därför när han inte pratar eller för att citera regissören själv: ”Perhaps it is fortunate that there are only 18 minutes of my dialogue in 106 minutes of non-stop action.” Det är just dialogen, eller allmänt när framförallt Wang Yu försöker agera, som är filmens svaghet men tack och lov är det som regissören säger inte så mycket av den. Resten av tiden översköljs vi av allt blodigare fighter, biljaktsscener som bara australiensare kan filma dem och imponerande stunts som får dig att sitta upp i filmsoffan. Någonting jag lärt mig av den här filmen är att slagsmål innebär kringliggande skadegörelse på en massiv nivå och om du sitter fast i ett strypgrepp av en manlig kung fu-utövare – sikta på skrevet.

Som skurken Wilton ser vi ingen annan än George ”Jag spelade James Bond en gång i I hennes majestäts hemliga tjänst” Lazenby. Efter hela spektaklet kring hans avhopp från agentrollen fick han svårt att hitta roller, därför vi ser honom i sådan film som denna, men han är faktiskt inte alls dålig.

Vi får inte glömma att nämna filmens väldigt catchiga och mysiga ledmotiv, som uppenbarligen tog en häftig del av budgeten, “Sky High” med Jigsaw. En låt som faktiskt blev riktigt populär och säkerligen många fler känner till än själva filmen.

På filmens DVD beskriver regissören sin film som “…a veritable smörgåsbord of martial-arts mayhem, James Bond spoofery and general thud and blunder”. Jag kan inget annat än hålla med. Tyvärr får vi ett avbrott i tempot när de obligatoriska kärleksscenerna ska in med ett långt romantiskt montage med Jimmy Wang Yu och en generisk skådespelerska som omotiverat blir ett par för några minuter och rider tillsammans på den australienska landsbygden. Tack och lov är det så skrattretande dåligt (läs: roligt) att det faktiskt blir underhållande. Ingen skada skedd. The Man from Hong Kong, eller The Dragon Flies som den av någon udda anledning kallades för i USA, är också som ingenting du sett. En äkta skiva ozploitation som du bara inte får missa.

Sex and Fury

Under 1970-talet importerades Sveriges högst betalda (enligt Studio S DVD-omslag) nakenmodell Christina Lindberg till Japan där hon redan var en internationell stjärna. Kurisuchina Rindobaaagu, som är namnet hon går under i den uppgående solens land, möttes av tv-intervjuer, fotosessioner och strippframträdanden och hann med att spela in två filmer under sin tid där – Sexresan till Japan och Sex and Fury. Efteråt erbjöds hon ett femårskontrakt av filmbolaget Toei. Tack och lov tackade hon nej.

Sex and Fury tillhör genren som i Japan kallas för Pinku Eiga – eller Pink Violence/Pink Film på engelska – vars gemensamma nämnare är kvinnliga hjältar, mycket våld och mycket sex. Genren hade sin blomstringstid under 70-talet då genren tog steget från lågbudget till att de stora filmbolagen började massproducera filmer i genren. Filmen utspelar sig vid förra sekelskiftet i Japan. Reiko Ike har huvudrollen som Ocho Inochiko som när hon är en liten flicka blir vittne till hur hennes far, en polisman, blir brutalt mördad. I nitton år ruvar Inochiko på en fruktansvärd hämnd, som inte blir lättare när en europeisk spion (Lindberg) korsar hennes väg.

Först och främst ska sägas att svenskheten i denna film är i en biroll. Christina Lindberg, framförallt känd för Thriller – en grym film (1974), får emellertid två hela sexscener. Lindberg är en skådespelare som lider av ”Döda ögon”-syndromet. Hon har inte förmågan att uttrycka känslor genom ögonen. Lindberg är även en sådan skådespelare som är i sin bästa kapacitet när hon inte öppnar munnen. Slå därför dövörat till när hon uttrycker sina engelska repliker om ni inte vill höra ett hemskt uttal. Ike är å andra sidan väldigt bra som hämnerskan och falskspelaren Inochiko och det är bara en skam att hon inte fick mer speltid.

Manuset är av det slaget att alla plotpoints, alla karaktärer och deras bakgrunder bokstaveras ut i stil med ”Hej, med det är ju jag [insert name]. Vi har ju känt varandra sedan [insert event]. Kul att se dig igen.” Sedan ska man kanske inte överdriva med hur många plotpoints det faktiskt finns. Det här är inte en sådan film där handlingen är viktig. Ett försök till humor görs i en scen som involverar fisar och kondomer. Jag var glad efter det att de inte valde att sätta in fler komiska inslag. För det filmen är bra på, förutom all nakenhet, är att kombinera nakenhet med blodsprutande fightscener. Kill Bill har många tydliga likheter med Sex and Fury, det går inte att missa varifrån Tarantino har ”lånat” mycket av sin inspiration för filmen. Allt från trapphusfighten till svärdduellen i snön finns här, för även om manuset inte är något att ha, så har filmen faktiskt en röd tråd (om än med logiska luckor och många frågetecken till karaktärers motivationer) och den har ett bildspråk som är snyggt och intresseväckande. Ett pokerspel mellan Lindbergs och Reiko Ikes karaktärer blir förvånansvärt underhållande att se på.

Att Pink Violence är en genre som klassificeras som mjukporr är lätt att förstå. Sex- och nakenhetsbarometern för filmen står nämligen på rött. Jag frågar mig bara varför majoriteten av all sex i sexploitationfilmer sker genom övergrepp? Eller blir det för mycket om kvinnorna både är kick ass som fighters och i sängen? Med det sagt så får jag ge det till dem att ha introducerat ett helt nytt sätt att giftmörda någon på. Som kutym är i dessa typer av film så förekommer det även både tortyr och ett drag av anti-kolonialism. Något som ofta förekom i både japansk och Hong Kong-producerad film till långt in på 1990-talet.

Att filmen blev en hit visade sig när uppföljaren dök upp bara fem månader efter premiären. Sex and Fury har mycket som arbetar för den i form av svärddueller i slowmotion med blod och lemmar flygandes och bortsett från fröken Lindberg och överdådet av övergrepps/tortyrscener så fann jag filmen fullkomligt underhållande. I och för sig innefattade det bara runt tjugo minuter.

Fong Sai Yuk II

1993 var ett produktivt år för Jet Li, han hann inte bara med de två filmerna om Fong Sai Yuk, samt en annan klassiker inom genren – “Tai Chi Master”, utan inte mindre än totalt sex filmer släpptes det året med Jet Li som huvudrollsinnehavare. De båda filmerna om Fong Sai Yuk spelades in efter varandra och historien tar över direkt där första filmen slutar. Här finns alltså utrymme att upprepa sig, något jag ska försöka undvika så långt det går.

Den kantonesiska hjälten Fong Sai Yuk är nu medlem i det hemliga brödraskapet ”Röda Blomman”, vilka försöker att störta den Manchuriska härskaren och återinsätta Ming dynastin. Den sociala striden kombinerad med Sai Yuks personliga moraliska konflikt om hur han ska hantera den interna striden om ledarskapet av brödraskapet, gör det inte lätt när Sai Yuk även måste lösa sitt komplicerade kärleksliv.

”Fong Sai Yuk” är ett sällsynt exempel där alla bitar faller på plats – agerandet, manuset, slagsmålscenerna, musiken och komisk timing. Det negativa jag har att säga är att humorn är lite väl mycket träff eller miss, och bildspråket ibland är alltför överdrivet. I slagsmålscenerna finns emellertid inget utöver det att klaga på, då det är där kameravinklarna kunde ha tänks över lite mer. Kanske mest för att inte visa alla stand-ins. Men bortsett från denna lilla detalj, så är scenerna i de båda filmerna fulla av fantastiska slagsmål, och det är lätt o säga att “Fong Sai Yuk” är en av de filmer som verkligen bredde vägen för den ”wire-fu” stil som började med Tsui Harks ”Once upon a time in China” (1991). Själva användandet av vajrar i Kung Fu-filmer har dock används ända sedan genrens födelse.

Efter klassiskt uppföljarsnitt innehåller den mer action och tonen är mer drama, medan humorn fått breda plats för en lite mer allvarlig sida. Actionsekvenserna är mer frekventa, men det är nu en norm för hur en uppföljare ska te sig. En drastisk förändring är det inte, men ettan är självfallet mer lättsam. Men som jag skrev tidigare, tilltaget är inte så starkt att det sätter så större spår. Allvarsamheten ger faktiskt historien om Fong Sai Yuk som helhet lite mer djup och stärker banden mellan de två filmerna. Hur gillandet är fördelat mellan de två är nästan obefintligt.
Slutstriden i tvåan är lika häpnadsväckande som i ettan, och som nybörjare i genren satt jag med stora ögon och ställde i mitt huvud frågor som: ”Hur?? Vad?? Gjorde han precis? Det var som jäklar.” Bord och stolar har aldrig setts användas på ett mer fantasifullt sätt.

Som i föregångaren så är det återigen Josephine Siao som Fong Sai Yuks mamma som stjäl en stor del av filmen. Med hennes perfekta komiska timing är hennes scener hysteriskt roliga att se. Skurken Yu är hänsynslös, och visas nästan som en inkarnation av ondska. Det bidrar till den mörka ton som filmen har.
Den tonen gör nästan att betyget blir lite lägre, men hålls uppe av manuset, agerandet och striderna. Men vad skulle alls ha hänt med filmerna om det inte varit för Jet Lis underbara rolltolkning. “Fong Sai Yuk” och dess uppföljjare är båda suveränt underhållande filmer som är rekommenderad språngbräda in i genren för nyfikna av den här typen av Hongkong-filmer. De som inte direkt faller pladask för “Fong Sai Yuk” har nog inte heller så mycket att hämta i denna typ av film.

Fong Sai Yuk

För många är Hongkong-action något oförståeligt, i vissa fall även barnsligt. Finns det något nöje att se på människor som sparkar, slår, hoppar, och lyckas hålla sig längre i luften än en groda på styltor. Efter “Matrix” (1999) så har allt fler öppnat ögonen för dessa filmer, och för mig var det just “Fong Sai Yuk” som öppnade mina. Ögonblicket var väl valt, en månad efter att jag varit på bio som alla andra och sett hur Keanu Reeves sprang på väggar. Knappt hade filmen börjat förrän det slog mig att “Matrix” kunde slänga sig i väggen! Här fanns de verkliga kung fu slagsmålen som man ville se. Fantastiskt att se Jet Li springa på väggar och utföra akrobatiska konster i luften. Något Hollywood aldrig kan replikera är ärligheten i stridsscenerna, dessa människor kan sina saker. I Hollywood är nittio procent filmtricks.
Ibland kan det för utomstående tyckas att Hongkong filmers handling inte skiljer sig nämnvärt från varandra. Det sparkas, slåss och svävas. Finns det verkligen något mer att hämta? Självklart finns de det, tack vare ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (2000) så har människor börjat förstå att även den sortens filmer kan vara av dramaturgisk kvalitet.

Den unga Fong Sai Yuk faller för den vackra dottern till en rik köpman som nyligen flyttat till Kanton. Hennes far, i ett försök att vinna inflytande i regionen och därigenom öka hans verksamhet, erbjuder sin dotter i giftermål till vinnaren av en Kung Fu tävling. Samtidigt får Sai Yuk reda på att hans egen far är medlem i det hemliga brödraskapet ”Röda Blomman”.

Hongkong-humorn är lite speciell. Jag kan lättast beskriva det som en ärlig fånighet med en smula överspel, vilket kan låta rätt avskräckande men som tvärtom är rätt tilltalande när man får klart för sig vilken nivå den ligger på. Varken är den avancerad eller selektiv. Snarare är humorn oerhört simpel och barnslig. Emellertid krävs det från tittaren ett öppet sinne som klarar sig från att vara enkelspårig, för Hongkong-humorn är långt ifrån den humor vi ser i Hollywood-produktioner. På ett positivt sätt är komiken befriad från tankearbete.

Det starka manuset av Kin Chung Chan är stöttepelaren som gör att filmen/filmerna är så lyckade som de är. Den hoppar från larvig humor till drama och tillbaka igen vilket skapar en oemotståndlig ton. Kin Chung Chan siktar även skämtet så brett att alla får en bit av kakan. Musiken måste även ges rum för beröm, ett sådant träffsäkert ljudspår är ovanligt. Speciellt i slagsmålscenerna är den så medryckande att man själv endast önskar att börja skutta på motståndarna.

Jet Li har sagt att Fong Sai Yuk är den karaktär som mest liknar hans verkliga personlighet av alla de roller han spelat. Fong Sai Yuk är även en väldigt lätt karaktär att tycka om, Jet Li spelar honom med ett ständigt leende på läpparna, och jag har onekligen sällan sett på maken en karaktär med sådan självsäkerhet.
Historien om Fong Sai Yuk fortsätter i en uppföljare som tar vid direkt där denna slutar. De spelades in efter varandra och är därför inte en traditionell uppföljare utan snarare en historia indelad på två kapitel. Vad som gör just dessa filmer speciella är komiken och självklart de fantastiska slagsmålscenerna. Handlingen är välbyggd, Jet Li fångar direkt den rätta andan hos sin självsäkra roll och gör en av sina bästa rollprestationer.

“Fong Sai Yuk” är därför i min smak en av de bästa Jet Li filmerna. Då menar jag de båda filmerna, som jag ser som en helhet. Roliga överdrifter, häftiga strider och en lättillgänglig komedi som är ett suveränt exempel på bra Hongkong-film. Med sin lyckade blandning av dessa egenskaper levererar den garanterad underhållning, men inget mer än så. Istället har vi underhållning på hög nivå!