Luc Besson

Adèle and the Secret of the Mummy

Lus Besson är tillbaka! Okej, jag vet inte om det är så mycket att hurra för egentligen, men det är definitivt värt att nämna. Franske regissören som representerade filmrörelsen Cinéma du look på 80-talet och gjorde de idag klassiska Det stora blå, Leon och Det femte element har det senaste decenniet ägnat sina dagar med att hålla sig borta från registolen för att istället producera och skriva filmer av ytterst varierande kvalitet. Undantagen har varit Angel-A (2005) samt de animerade filmerna om Arthur och Minimojerna. Nu, från ingenstans, har han alltså återvänt till att regissera och det med en film som när jag fick se trailern fick mig att börja lägga undan pengar för att beställa på DVD så fort den släpptes internationellt.

Vad sägs om denna premiss: Paris, 1910-talet, flygande urtidsvarelser, mumier och en kjolklädd Tomb Raider-hjältinna vid namn Adèle Blanc-Sec – en författare med smak för grävande journalistik inom det mer äventyrliga slaget. Hur fantastiskt låter inte det? Filmen börjar dessutom på det där typiska franska manéret som vi blivit vana vid efter alla Jean-Pierre Jeunets filmer – en gemytlig berättarröst som pladdrar på medan sceneriet snabbt hoppar mellan att introducera karaktärer och platser. Vi får dessutom se hur smäktande snygg filmen och karaktärerna är – alla ser ut som hämtade ur en Tintin-serie. Sedan väntar jag… och väntar… och väntar, tills jag inser att filmen aldrig kommer komma igång.

Vi introduceras till vår hjältinna, härligt spelad av Louise Bourgoin, som absolut visar på lovande karaktäristik för att vi ska vilja följa henne på fler äventyr. Allt är dessutom som sagt snyggt, väldigt snyggt, men vad filmen saknar är motivation. Nu blir det en samling scener som vi hoppar emellan och sanningen bakom plot pointen som ”drivit” hela filmen framåt får vi först reda på i tredje akten och är en ren antiklimax. Utan någon riktig antagonist och med ett motiv som vi inte får veta bakgrunden till förrän i slutet så är det svårt att känna sig engagerad. Förutom enstaka scener där Besson lyckas få till lite dragkraft så är det inget som drar historien framåt. Filmen överlever då närmast på charm allena.

Adèle and the Secret of the Mummy är ett offer för förlorad potential. Potential för att kunna ha blivit en riktigt grym film. Istället blir det en godkänd matiné som man hellre kikar på hemma än ser på biograf. För att dra en liknelse till sötsakernas värld. Adèle and the Secret of the Mummy är en knascharmig äventyrsmatiné sötad med en klick fantasirikedom och en näve snygg underhållning. En bakelse som får det att vattnas i munnen vid första anblick, men efteråt gör dig perplex om den var vidare god egentligen. Smaken är tyvärr alldeles för spridd för att jag till fullo skulle rekommendera den, men jag är definitivt sugen på mer – så länge de gör den lite jämnare.