Macaroni Combat

Djungelmassakern

Om en genrefilm blev på tapeten under slutet av 1970-talet och början på 80-talet kan ni sätta er mammas liv på att italienarna gjorde allt för att rå åt sig av succén. Antonio Margheriti var ännu en av många italienska regissörer som gjorde billigare kopior av amerikanska blockbusters för att kassera in på framgångarna. Förutom denna Vietnam film gjorde han även två filmer med David Warbeck som hämtade inspiration från Jakten på den försvunna skatten. Här är det framgångarna av filmer som Deer Hunter och Apocalypse Now som lockade fram Vietnamkriget ur den italienska filmindustrin. Vidare djupt eller filosofiskt som de tidigare två blir det vidare inte, men desto mer brutal action och underhållande krigsfilm!
Kapten Harry Morris bevittnar in bäste väns självmord och tackar därefter ja till ett topphemligt uppdrag långt in bakom fiendens linjer. Han får hjälp av en pluton erfarna soldater – däribland hårdingarna sergeant Washington (Tony King) och menig Carlos (Bobby Rhodes) – samt den medföljande fotojournalisten Jane Foster (Tisa Farrow), som lik kaptenen har förlorat alla illusioner om det ärorika kriget.

Stjärnan i den här filmen är utan tvekan David Warbeck, som blev kultförklarad i och med The Beyond, men också känd för att ha stått på listan som en potentiell James Bond innan Roger Moore lyckades snirkla sig ur tv-världen och tog ann rollen i Leva och låta dö. Warbeck hävdade sedan att han stod kvar som back-up i många år ifall Moore skulle hoppa av. I rollen som kapten Harry Morris visar han att han har tillräcklig talang och pondus för att bära upp en film på sitt namn. Lika gott kan man inte tala om Tisa Farrow, som även om hon gjorde väl ifrån sig i Lucio Fulcis Zombie Flesh Eaters gör det tydligt varför syrran blev en filmstjärna och inte hon. Efter ett par till italienska filmer så släppte hon även skådespelarkarriären och satsade på sjuksköterskeyrket istället. Brittiske skådisen John Steiner som gjorde flera filmer tillsammans med David Warbeck är alltid sevärd. Nu som en cynisk regelrätt kapten som försöker hålla sin pluton i schakt inuti en grotta mitt i djungeln.

Filmen känns aldrig billig som många av de italienska genrefilmerna började göra i början av 80-talet. Inspelad på plats i Filippinerna, på flera av inspelningsplatserna som Apocalypse Now filmades på, ger djungeln en miljö som är lätt att dras in i. Handlingstråden om Vietnamesernas propagandaradio är något nytt även om det används alldeles för lite. Synd bara att fantasirikedomen inte sträcker sig lika långt när det kommer till namngivningen i gruppen, vietnamesen Whou Flung Dung, kubanen Carlos, blekansiktet Stinker Smith och afro-amerikanen George ’Wash’ Washington. Alla är nästan lika skrattretande roliga.

Djungelmassakern siktar in sig på högt tempo, explosiva actionsekvenser och machobeteende istället för att fokusera på handling, karaktärsuppbyggnad eller något som ska likna ett underliggande budskap om helvetet som är krig. Visst slängs det in lite repliker och där men det känns nästan ironiskt med tanke på hur mycket filmen älskar sina krigsscener. Filmen är blodtörstigt brutal med flera gorescener som lätt slår många skräckfilmer på fingrarna. Soldater utan ben, med ett öga förlorat, ruttnande kroppar. Här är det känslochockar som ska pumpas fram ur publiken medan handlingen är tunn och klichéfylld. Dialogen och karaktärerna är stereotypa men något Djungelmassakern aldrig kommer av sig som är tråkig. Twisten i slutet är både oväntad men också fullkomligt löjeväckande ologisk. Vilket är lite ironiskt med tanke på att det är det mest originella i hela manuset. Kokosnötsjakten står annars ut från mängden genom att visa på lite eget tänkande i filmandet. Djungelmassakern är inte tillräckligt nydanande eller exploitation för att utmärka sig men är godtycklig hjärndöd underhållning och en av de mer fartfyllda krigsfilmerna från den italienska marknaden under den epoken.

The Inglorious Bastards

Om en genre spottar ur sig ett par kassasuccéer kan ni satsa era mödrar på att italienarna under 1970-talet skulle börja göra sina egna versioner av genren. I det här fallet var det filmer som 12 fördömda män som orsakade en mindre boom av andravärldskrigetäventyr i Italien under andra hälften av 1970-talet. Regissören Enzo G. Castellari deltog i trenden och gjorde en av de tuffare krigsfilmerna ni sett där tyskarna dör som flugor och nakna freüleins drar maskingevär. Inte så konstigt att filmen länge varit ett drömprojekt för Quentin Tarantino att göra en nyinspelning på. Kultförklarat krigsraffel är bara förnamnet. Att Castellari inspirerats friskt från 12 fördömda män, Järnkorset och Kellys hjältar när det gäller storyn är något man snabbt överser med när gamle göteborgaren Bo Svensson och coola blaxploitationstjärnan Fred Williamson försöker undkomma både sina landsmän och tyskarna.
Ett gäng amerikanska krigsfångar med allt från mördare till tjuvar ska fraktas till ett straffläger bakom nazisternas linjer. Under en attack mot konvojen där större delen av officerarna dödas lyckas den brokiga skaran fly. Planen är att ta sig till Schweiz men efter ett missförstånd där de råkar skjuta en hel pluton av sina egna soldater måste de själva överta truppens uppdrag – att förhindra ett nazitåg att leverera ett djävulskt förintelsevapen. Plötsligt står de allierades hopp till ett gäng av mördare och desertörer!

Att Inglorious Bastards är en av Tarantinos favoritfilmer behöver definitivt inte betyda någon form av kvalitet. Han rankar Manos – The Hands of Fate, känd som en av världens sämsta filmer, som en sina absoluta favoriter. I det här fallet är det dock ingen som kommer att bli besviken. Det här är en krigsfilm som är mer äventyr än krig, en film som inte tar sig själv på så stort allvar och därför känns både lättsam och lekfull. Visst är det också svårt att inte charmas av denna kvalitetsmässigt simplare krigsfilm som måhända inte bjuder på några rollprestationer att tala om men som vet vad den gör.
Nakna brudar med k-pistar blev dock för mycket för den svenska censuren som totalförbjöd filmen. Detta hindrade emellertid inte videobranschen att släppa den innan videovåldshysterin blev ett faktum. Men vidare rå är Inglorious Bastards definitivt inte. Enzo G. Castellari pepprar istället på med sina slow-motion sekvenser där både tyskar och allierade sprängs i luften och faller väldigt långsamt. Snyggt, effektfullt och använt utan hybris. Bortsett från ett par tydliga modellscener så håller filmen förvånansvärt hög klass. Det här var när det fortfarande fanns pengar i den italienska filmindustrin.

Filmen har stunder som är skamlöst klockrena. Jag älskar att tyskarna pratar tyska och fransmännen franska! Detta används dessutom som en del av dramaturgin. Men det är också enkla visuella knep som när Tony frågar Nick hur länge han varit i arresten, Nick svarar genom att lyfta sin hjälm och avslöja ett långt hår. Eller när en blyertspenna visar sig vara lika oumbärlig som en schweizerkniv. Klassiskt!
Bo Svensson är mest känd för sin roll som flygaress i Robert Redford rullen Tid för hjältar men har hunnit med ett flertal större actionfilmer, senast ett inhopp som präst i Kill Bill: Vol. 2. Trots det är han så gott som okänd hemma i Sverige. Här knäcker han hårt. Fred Williamson är en av många amerikanska skådisar som reste till Italien och gjorde massa actionfilmer, flera med Enzo G. Castellari. Svensson och Williamson utgör ett gediget radarpar där framförallt den senare glänser starkt. Men man undrar ju sensmoralen med karaktären Tony, spelad av Peter Hooten, som är ett rasistiskt svin.

Inglorious Bastards är en underhållande Castellari-krigsrulle som trots sitt lekfulla manér bjuder på en hel del spänningsmoment. Varken skådespeleriet eller relationerna karaktärerna emellan är så mycket att tugga på men fy skam för den som ska vara petig. Äventyret är det nämligen inget fel på och Castellari bjuder hela tiden skaran på motstånd som gör att man glömmer de naggade kanterna. Det är ändå italiensk genrefilm vi talar om.
Italienska originaltiteln blir om man översätter bokstavligt ”The Damned Armored Train”. Man kan gott erkänna att Inglorious Bastards är en svår titel att knäcka.