Mario Bava

A Bay of Blood

Så var det återigen dags att göra ett besök i guldåren för italiensk skräckfilm som sträckte sig från början av 60-talet till 1980-talets inträde. Vi ska stifta bekantskap med en regissör som kanske inte är lika vid känd som exempelvis sin genrekollega Dario Argento. En man som influerade filmhistorien på fler sätt än många kan skryta med. Inte bara startade han giallogenren med The Girl Who Knew Too Much och inspirerade till rymdskräckklassikern Alien med sin Planet of the Vampires, år 1971 gjorde han dessutom en av de tidigaste slasherfilmerna med A Bay of Blood. Sist men inte minst gjorde han en av mina personliga favoritfilmer – Diabolik ger ingen nåd. Utan den skulle vi förmodligen inte ha filmer som Fredagen den 13:e-serien eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Jag pratar om ingen annan än Mario Bava.

Inspirerad av Argentos våldsamma debut med Ljudet från kristallfågeln är A Bay of Blood en lekfull tagning av giallogenren, en oortodox inställning då giallos oftast tog sig själva på väldigt stort allvar. Filmen öppnar upp med ett klassiskt giallomord, en ansiktslös mördare med svarta handskar tar livet av en gammal kvinna. Men så plötsligt får vi se mördaren och bryter då samtidigt mot regeln som de flesta giallos följer – mysteriet om vem mördaren är. För i A Bay of Blood är detta oviktigt. Handlingen i sig är bara en (dålig) ursäkt för att många ska dö på de mest effektfulla sätt. Därför kan man ändå någonstans förstå att det var Mario Bavas mest kontroversiella film, med en handling som inte går att bli klok på och med en fokus på mord och mänsklig girig natur.

A Bay of Blood ses idag som en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts, men när den kom sågs den som så övervåldsam att självaste Christopher Lee reste sig och gick under en visning av filmen. Förmodligen var det helt enkelt så att alla då inte förstod humorn som filmen faktiskt är genomsyrad med där filmen snarare är en svart komedi över den våldsamma tid som början på 70-talet var i Italien. Tack vare veliga filmmakare, filmbolag och distributörer har filmen enligt legenden fler alternativa titlar än någon annan film, eller vad sägs om Twitch of the Body Nerve, Ecologia del delitto, Carnage, Chain Reaction, Last House on the Left, Part II och Bloodbath. Personligen så finner jag A Bay of Blood vara den bästa titeln.

Att Mario Bava har en bakgrund inom fotografi och började som filmfotograf är inte svårt att förstå när man ser hans filmer – hans visuella språk är fantastiskt och hans användning av zoom är unikt. Själv älskar jag zoomlinsen i film och hur den användes på 60- och 70-talet så för mig är Bava en drömregissör. Han har också en vana att juxtapositionera bilder mellan klipp vilket är väldigt effektfullt. Många av kännetecknen för italiensk skräckfilm i allmänhet och giallo i synnerhet radas upp i filmen: flashbacks, POV-scener, närbilder på ögon och inte minst det grafiska våldet som är signerat Carlo Rambaldi, som senare arbetade på belönade filmer som Närkontakt av tredje graden, Alien och E.T.. Han gör oss inte besvikna här heller – effekterna ligger i en klass för sig.

Det är inte bara handlingen som finns mer att begära hos, skådespelarmässigt så är filmen inte heller vidare på topp. Posternamnen är Claudine Auger, som spelade Bond-brud i Åskbollen, och Luigi Pistilli som varit med i bl.a. Den gode, den onde, den fule. Auger ska vara känslokall i sin roll men kommer mer av sig som dåligt agerande. Laura Betti som spelar en spådomsgalen hustru är en typisk italiensk karaktär på det sättet att hon känns väldigt överspelande. Intressantast aktör är Claudio Volonté, brodern till Gian Maria Volonté som spelade skurken i För en handfull dollar och För en handfull dollar mer. Claudio fängslades flera år senare för mord och hittades lite senare död efter att hängt sig själv i sin cell. Här hann han emellertid göra en fullt duglig rollprestation som den introverte Simon.

A Bay of Blood är en underhållande makaber film som hade stort inflytande på slashergenren som kom ett årtionde senare, till den grad att de två första Fredagen den 13:e-filmerna kopierade mord ur filmen scen för scen. Det var en trendsättare som var före sin tid, en mörk satir på genrekonventioner som Dario Argento älskade så mycket att han snodde en kopia. Handlingen må vara rörig och totalt befängd, för det är den sanna mina ord, men när det överraskande slutet kommer så har Mario Bava bevisat att även han kan göra en mordgalen slasher utan att för den delen förlora sin integritet och sin svarta humor.