Nazisploitation

Salong Kitty

När bordellmamman Kitty Schmidt fångades när hon försökte fly Tyskland 1939 fick hon ett erbjudande hon inte kunde motstå. Samarbeta eller koncentrationsläger. Nazisterna gjorde en helrenovering av hennes bordell ”Salong Kitty” och installerade samtidigt gömda mikrofoner på alla tänkbara platser. Sladdarna drogs ned till källaren där sedan allt avlyssnades och spelades in. Tjugo tjejer togs in och tränades att känna igen militärkostymer och att locka hemligheter ur de ovetande gästerna. Idén var att underhålla auktoritära gäster så att de skulle avslöja hemligheter eller yppa sina verkliga åsikter om führern och hans styre. När klientelet allt mer trappat ned gav nazisterna tillslut bordellen tillbaka till Kitty 1942 med hotet att hon aldrig skulle avslöja vad som hänt bakom de lyssnande väggarna. Kitty Schmidt nämnde heller aldrig händelserna fram till sin död 1954.
Baserad på Peter Nordens verklighetsbaserade roman om bordellen regisserade Tinto Brass 1976 den skandalomsusade filmen Salong Kitty som fick ett rejält stormigt mottagande. I Italien totalförbjöds filmen; i Norge var den förbjuden i 27 år innan den fick visas och i USA klipptes den ned med hela 23 minuter. Däremot var Sverige ett av de få länder där censuren vände kinden till och släppte faktiskt helt oklippt på våra biografer. Antagligen för att Bergmanaktrisen Ingrid Thulin (Smultronstället, Tystnaden) spelar huvudrollen som bordellmamman, i filmen omdöpt till Kitty Kellerman. Vidare hyllad blev den i alla fall inte, Thulin fick gliringar för att hon vältrat sig naken på nazibordell och i pressen kallades den för fascistporr. Så långt ifrån sanningen är det inte, Brass kan nämligen inte låta bli att visa manliga eller kvinnliga könsorgan i var och varannan scen men att kalla den för porr missar man hela poängen med filmen.

Från att varit tänkt att hålla sig i samma sexploitation ton som Ilsa – Shewolf of SS skrevs filmen om till en mörk politisk satir när italienaren Tinto Brass hoppade ombord. Med sitt vågade bildspel, som än idag är kontroversiellt med sin osminkade nakna skildring, visar filmen hur sex kan användas för att manipulera och kontrollera människor. Med scener i grisslakteri och bisarra sexuella fetischer illustrerar filmen hur nazismen på väg mot sin undergång oundvikligen förfaller i dekadens och moraliskt fördärv. Hur vårt jag och våra kroppar tvingas underkasta sig den totalitära maktmaskinen för att uppnå en högre nivå, men som dömt slutar i dess egen förintelse. Tinto Brass impressionistiska stil leker med zoomar, klipp och närbilder, tillsammans med en ofta genomsyrande surrealism gör det till en märklig filmupplevelse med ett mustigt bildspråk att bita i.
Jag är själv inte vidare lättstött men scenerna när ”glädjeflickorna” är på träningsläger med en varietet av olika sexpartners som ett test för att se hur de ska reagera tänjer på gränserna för censur och är bland det mest utmanande jag sett. Och det är till filmens fördel, den ska chockera. Fast trots att ett par extra minuter av vågade scener fått ta plats i Directors Cut-utgåvan hjälper de inte mycket från att filmen blir långtradig. Ibland till och med tråkig. Åldrandet har inte skett helt smärtfritt för Salong Kitty och de många Cabaret osande musikalnumren med prisbelönta Ingrid Thulin som tycks besatt av en drag queen, är inte så fullt intressanta som filmen önskar. Agerandet är vad man kan förvänta sig. I sann italiensk exploitation anda är känslorna stora och gesterna breda. En stil vi är ovana med i Sverige, vi ser det som överspel, och som man får ta med en nypa salt. Helmut Berger är bra som SS nazisten Wallenberg som får uppdrag att handha projektet medan vackra Teresa Ann Savoy (som även syns avklädd i Caligula) håller god ton som en av de utbildade ss-flickorna.

Tinto Brass skulle inte sluta chockera efter Salong Kitty när han som nästa film släppte den omsusade Caligula som producenten och Penthousegrundaren Bob Guccione tog över i klipprummet. Förutom att fullkomligt slakta filmen satte Guccione in scener med hårdporr mot Brass vilja som Guccione själv regisserat. Efter några försök i thriller genren bestämde sig Brass för att det var i erotica han passade bäst, eftersom han var emot censurens hycklande inställning till sex. Han förklarar sin attityd gentemot genren med: ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions.”

Salong Kitty är en vågad filmen som har sina skavanker. Medan historien är fascinerande stretar filmen åt för många håll med diverse sidoberättelser som tar distraherande mycket filmtid utan att egentligen bidra så mycket och det tar ett tag innan den lyckas fixera sig på ett par karaktärer. Facetterna av denna exploitationklassiker, där nudismen när nya höjder och dekadensen trycks upp i åskådarens ansikte, är emellertid många där symboliken är hög när vi dyker ned i nazisternas ariska ideologi och brist på mänsklighet. Ofta vulgärt taffligt kan man tycka, men fortfarande intressant. Sist får man inte glömma den legendariske Bondscenografen Ken Adams andlösa kulisser som gör att den redan atmosfäriska filmen stundtals känns storslagen.
I Caligulas skugga hittar man Salong Kitty, en fullkomligt fascinerande film som du antingen kan älska eller hata, men som du definitivt aldrig glömmer.