Nunsploitation

Killer Nun

Mitt första möte med Nunsploitation är genrens outtalade klassiker Killer Nun med ingen annan än svenska tanten Anita Ekberg som missbrukande nunna sugen på lite sex i trappuppgångar och att tortera gamlingar på sjukhuset. Det finns bara ett land där nunnefilmer kan vara en genre, och ja, det finns en genre för allt, där katolicismen ligger som en slöja över samhällets vardag och det är Italien. Dessa filmer gjordes under 1970-talet och när den här kom led genren mot sitt slut. Utsikten för en underhållande upplevelse såg vad jag måste säga rätt bra ut. Lustfyllda masochistiska nunnor med en tendens för nudism och lesbianism – vad kan slå fel?
Ekberg spelar översköterskan Gertrude som efter att ha genomgått en operation för en hjärntumör allt mer verkar få ett schizofrent beteende och låter hennes gamla patienter lida på allt mer härskna sätt. När ingen lyssnar på hennes böner om hjälp vänder hon sig till ett morfinberoende. Efter en blackout vaknar hon upp och finner att hon har mördat en patient. Flera incidenter följer medan hon gräver sig allt djupare ned i sexuell degradation och missbruk.

Först kan sägas att det är drygt på både nakna kroppar och het tjej mot tjej action. Våldsscenerna håller även de oss på sträckbänken en bra stund innan vi får en härligt obehaglig Argento-lik tortyrscen med nålar inblandade. Gamla Fellini-flamman Anita La Dolce Vita Ekberg lanseras tydligt som filmens dragplåster ”legendary Swedish sex bomb”. Hon må ha varit det i sina yngre dagar som blond byst, men år 1978 vid 47 års ålder finns det inte lika mycket sexigt över henne. Inte mindre gör det filmen till den kultklassiker som den är att få se Ekberg spela denna typ av roll. Av respekt till henne dämpade regissören Giulio Berruti ned de mer sexuella scenerna med henne och zoomar istället in på motspelerskan Paula Morras ofta avklädda kropp. Ekberg gör ett bra jobb annars. I en annan roll dyker amerikanen Joe Dallessandro upp. En aktör som är känd från flera Andy Warhol-filmer.

Både med eller utan förhoppningar på sleaze är Killer Nun en seg historia. I grunden en thriller i giallo-stuk, som behandlar morfinmissbruk som ett substitut för gud och helt enkelt nunnor med problem. Om ni undrar över ”Baserad på verkliga händelser” deklarationen så kom idén till filmen från en tidningsrubrik, ”Killer Nun”, och en verklig händelse i Belgien där en nunna mördade gamlingar på ett kloster för att stjäla deras tillhörigheter. Så helt ute och cyklar är inte filmen. Fast när den lanserades med orden ”From the Secret Files of the Vatican” slog kyrkan tillbaka och filmen totalförbjöds i sitt hemland medan den gjorde succé i många andra europeiska länder. Då filmen delvis spelades in på ett verkligt kloster fick filmbesättningen dölja vad för film de egentligen spelade in för de nyfikna prästerna genom att skriva ett nytt manus, byta titel och maska med iscensättning så fort någon kom förbi.

När det kommer till de mer tekniska aspekterna håller fotot som vanligt med italienarna god klass medan klippningen är intressant utförd i sjuttiotalistiska manér med artistiska växelklippningar. Musiken går heller inte att klaga på med sina kyrkoinspirerade truddelutter. Förutom idén att nunnor egentligen lever i synd och är ena pilskna hyndor är filmen rätt trist. Det händer inte så mycket. Ibland är filmen även förvirrande, en scen har jag fortfarande inte riktigt fått häng på. För oss moderna svenskar är det svårt att hitta något kontroversiellt med handlingen. Att Killer Nun är en kultklassiker är kanske inte svårt att förstå men nunsploitation i sig är ingen genre man vill dyka i om man letar efter kvalitativa filmer. Om ni emellertid vill se vad nunnor egentligen har för sig bakom klostrets murar är det bara att starta jakten på fler titlar och scener. På så sätt är Killer Nun en väldigt intressant upplevelse som faktiskt bjuder på lite nakenhet och makeup effekter att glädas över.