Ozploitation

The Man from Hong Kong

När två helt olika filmindustrier bestämmer sig för att slå sina huvuden ihop och göra en film blir resultatet inte alltid så lyckat, som när brittiska Hammer Films gjorde en Dracula film i Hong Kong med The Legend of the Seven Golden Vampires, men det blir alltid intressant. År 1975 fick debutregissören Brian Trenchard-Smith den smarta idén att kapitalisera på Kung Fu-trenden som var gigantiskt populär efter att Bruce Lee introducerat den för resten av världen. På så sätt föddes den första australiensk-asiatiska samproduktionen i filmhistorien och den första australienska kampsportsfilmen – The Man from Hong Kong.

Inspektör Fang Sing Leng (Jimmy Wang Yu), ”special bransch”, skickas till Sydney, Australien, för att fråga ut och hämta hem en droglangare, spelad av ingen mindre än Sammo Hung (även filmens fightkoreograf), men dras då in i en strid med Sydneys maffiaboss Wilton (George Lazenby).

Som brukligt är, och föredragsvis, med denna typ av 70-talsaction så är filmens handling konstant bortprioriterad i förmån för energisk underhållning eller för att vara en rullande reklamfilm för Australien. Filmen börjar med en spektakulär jakt och slagsmålsscen vid och på (!) Ayers Rock och innan filmen är slut så har både Operahuset i Sydney och The Sydney Harbor Bridge figurerat i bild. The Man from Hong Kong är utan tvekan en snyggt filmad och ljudsatt actionrulle enligt 70-talets estetik. Jag är själv en sucker för genrens typiska användning av zoomlinsen och de härligt påklistrade slagsmålsljuden i kung fu-scenerna.

Jimmy Wang Yu, som var en stjärna hemma i Hong Kong och ville slå in på den internationella marknaden, ska föreställa vara en blandning av James Bond och Bruce Lee. Fy skam bara att Jimmy är en sådan usel skådis (enligt regissören och flera andra inblandade i produktionen var han dessutom en arrogant jävel). Bäst är därför när han inte pratar eller för att citera regissören själv: ”Perhaps it is fortunate that there are only 18 minutes of my dialogue in 106 minutes of non-stop action.” Det är just dialogen, eller allmänt när framförallt Wang Yu försöker agera, som är filmens svaghet men tack och lov är det som regissören säger inte så mycket av den. Resten av tiden översköljs vi av allt blodigare fighter, biljaktsscener som bara australiensare kan filma dem och imponerande stunts som får dig att sitta upp i filmsoffan. Någonting jag lärt mig av den här filmen är att slagsmål innebär kringliggande skadegörelse på en massiv nivå och om du sitter fast i ett strypgrepp av en manlig kung fu-utövare – sikta på skrevet.

Som skurken Wilton ser vi ingen annan än George ”Jag spelade James Bond en gång i I hennes majestäts hemliga tjänst” Lazenby. Efter hela spektaklet kring hans avhopp från agentrollen fick han svårt att hitta roller, därför vi ser honom i sådan film som denna, men han är faktiskt inte alls dålig.

Vi får inte glömma att nämna filmens väldigt catchiga och mysiga ledmotiv, som uppenbarligen tog en häftig del av budgeten, “Sky High” med Jigsaw. En låt som faktiskt blev riktigt populär och säkerligen många fler känner till än själva filmen.

På filmens DVD beskriver regissören sin film som “…a veritable smörgåsbord of martial-arts mayhem, James Bond spoofery and general thud and blunder”. Jag kan inget annat än hålla med. Tyvärr får vi ett avbrott i tempot när de obligatoriska kärleksscenerna ska in med ett långt romantiskt montage med Jimmy Wang Yu och en generisk skådespelerska som omotiverat blir ett par för några minuter och rider tillsammans på den australienska landsbygden. Tack och lov är det så skrattretande dåligt (läs: roligt) att det faktiskt blir underhållande. Ingen skada skedd. The Man from Hong Kong, eller The Dragon Flies som den av någon udda anledning kallades för i USA, är också som ingenting du sett. En äkta skiva ozploitation som du bara inte får missa.

Helvetesjakten

Helvetesjakten eller ”Turkey Shoot” som var den australiensiska originaltiteln kan bäst beskrivas som en Orwellsk version av ”The Most Dangerous Game”, en roman skriven 1924 och filmatiserad många gånger, men aldrig som en framtidsdystopi.
Året är 1995 och världen styrs av en totalitär regim. Människor som inte tänker i linje med statsapparaten skickas till fångläger för att omskolas. I det ökända läger 17 förverkligas pedagogiken genom straffarbete, tortyr och nu genom lägerchefen Thatchers (*host* anspelning på ett visst statsöverhuvud *host*) nya idé för att imponera på aristokraterna – jaktsporten “Turkey Shoot”.
Reglerna är enkla: fångarna släpps fria utan vapen och får ett litet försprång. Därefter jagas de till döds av vakterna, samt frivilliga ur societeten som finner nöje i denna sport. Skulle någon av fångarna lyckas fly undan de jagande, så belönas de med friheten.

När Quentin Tarantino besökte Australien för att göra PR för sina Kill Bill-filmer så passade han även på att deklarera Helvetesjakten som en av hans favoritfilmer.
Regissören Brian Trenchard-Smith har under sin karriär hela tiden rört sig i genrefilmerns marker – ständigt med en stor glimt i ögat och en näve brist på allvar. Inte så konstigt att han under 90-talet regisserade två delar av Leprechaun-franchisen. Helvetesjakten är gjord med samma självironiska attityd, vilket jag känner stundtals är synd då dystopitemat alltid är intressant att utforska med visst seriositet. Människorna i detta framtida samhälle är i princip slavar, där all form av oliktänkande bestraffas med döden eller att slava i ett av koncentrationslägren. Sex mellan fångar är tillåtet medan graviditet och homosexualitet bestraffas hårt. Fånglägren faller under projektet Re-Ed B-Mod (”Re-Education and Behaviour Modification”) och har t.o.m. en skön slogan som kan läsas längst ned i denna recension.

Det ska sägas att produkten rann på problem tidigt när inspelningstiden halverades och budgeten krymptes nämnvärt precis innan filmningen skulle börja. Med det i åtanke så har de förvaltat pengarna ruskigt väl. Förutom de mindre än skräckinjagande safaribilarna så stinker inte filmen av den ofta illaluktande låga budgeten. Kulisserna klarar av en snabb granskning och filmmakarna hade vett att låta större delen av filmen utspela sig i Australiens undersköna landskap. På negativa sidan finns att vissa skådespelare dubbades om, och då samtidigt blev av med den sköna australiensiska brytningen.

Steve Railback är filmens dragplåster efter att ha blivit nominerad till en Oscar för sin roll i kultklassikern Stuntmannen året innan. Han spelar hjälten Paul medan Olivia Hussey iklär sig den kvinnliga huvudrollen som Chriss. Paret är förvånansvärt halvdana som filmens fackelbärare vilket gör det svårt att riktigt känna spänning i helvetesjakten på våra fångar. Istället är det många av skurkarna som får bjuda på de intressanta karaktärerna. Michael Craig som den strikta men ack så kallblodiga fängelsechefen Thatcher med den brutale vaktchefen Ritter på sin högra sida. Sedan undrar jag, som alla andra som sett filmen, vad tusan filmmakarna tänkte med mutanten/varulven?

Filmen har växt till sig att bli en kultfavorit och det är lätt att förstå varför. Det är en vild blandning av splatter, science-fiction och exploitation med överraskande grova gore-scener och en del sleaze i form av bröst och dusch-sekvenser. I USA fick filmen den z-films osande titeln Escape 2000 medan den i Storbritannien istället, inte helt överraskande, kallades för Blood Camp Thatcher. En av filmens producenter var den välkände skådisen David Hemmings (Blow-Up och Profondo Rosso) som under 80-talet hade blivit alltmer aktiv bakom kameran.
Helvetesjakten håller stundtals en rask takt men innehåller tyvärr moment som känns alldeles för utdragna. Till viss del går det att skylla på låg budget och undermåliga huvudkaraktärer. Jag gillar emellertid den här typen av samhällssatir med en glimt i ögat där alla springer omkring i likfärgade overaller. Det är en av de bättre postapokalyptiska filmerna från Australien från denna tid (om man nu kan kategorisera den inom denna genre) och den idiotiska humorn och våldsamma aussie-action gör det till en b-film som är värd att spendera tid på.

”Frihet är lydnad. Lydnad är arbete. Arbete är livet.”