Postapokalyps

Doomsday

Neil Marshall är idag en av den brittiska filmens mest intressanta regissörer efter den testosteronfyllda varulvsrullen Dog Soldiers och östrogenstinna skräcksuccén Instängd. Nu har han bestämt sig för att göra en film som hämtar inspiration från alla sina gamla actionfavoriter och resultatet blir om inte annat en blodig, frenetisk, actionpackad röra som oftast är grabbigt underhållande. Inspirationskällorna är så tydliga att det närmast är oförskämt, vilket inte alls behöver vara något negativt. Allt från Mad Max, till Warriors, 28 dagar senare och framförallt Flykten från New York har stått som rollmodell för Doomsday. En postapokalyptisk epidemisaga.
Ett dödligt virus skördar hundratusentals liv i norra Storbritannien. Myndigheterna ser ingen annan utväg än att bygga en massiv hårdbevakad mur för att spärra in de smittade. Skottland avskärmas från resten av världen för evigt.
25 år senare bryter epidemin oväntat ut igen samtidigt som det avslöjas att det fortfarande finns liv bakom muren. Eden Sinclair (Rhona Mitra) anlitas för att ta sig in bakom murarna och hämta tillbaka en levande, och därav ett botemedlet till viruset.

Doomsday är så långt man kan komma från en sofistikerad postapokalyptisk thriller. Istället är det en kompott av tuppkamprydda mikrofonkåta kannibaler och darwinistiska medeltidsryttare. Logiken är frånvarande och tyvärr dyker filmen aldrig in i de intressanta trådar som ploppar upp. Det här är nämligen Marshalls ytliga lekplats som försöker vara häftig, brutal och actionspäckad. Om jag inte gått in till filmen med inställningen att bli underhållen så hade möjligtvis filmen blivit mottagen på ett annat sätt, men nu fann jag mig charmad av denna, om än med skavanker, underhållande otyglade Frankensteins monster av genrefilmsklichéer med en obligatorisk Malcolm McDowell som onding. Hjärndöd action som just försöker vara hjärndöd action.
Rhona Mitra, som vi såg i Instängd är den tuffe hjälten, medan Bob Hoskins hoppar in som en fadersfigur. Roligast är annars David O’Hara som den makthungrige iskalle säkerhetsministern Canaris. Sidotråden om en polisfascistregering som tar över London är också mycket intressantare än den bisarra släktfejden bakom muren. Skurken, den trimmade tatuerade psykopaten Sol, är nämligen av det löjligaste slaget.

Handlingen i sig kommer inte med mycket nytt utan filmen är istället visuellt intressant och medryckande. Den hanterar actionsekvenser korrekt genom att inte brassa på tungt i början utan bygger upp det till ett adrenalinfyllt klimax. Så när ljudspåret plötsligt börjar strömma ut Frankie Goes to Hollywood med Two Tribes och en Mad Max-imiterad biljaktsscen som heter duga har jag svårt att sitta still i biofåtöljen!
Doomsday är utan tvekan en b-film i snyggt paket som främst riktar sig till de som är sugna på högljudd våldsam nonsensaction. Det går inte att sticka under stol med att filmen är banal på gränsen till kalkon, men Neil Marshall vandrar på gränsen med sådan uppenbar kärlek till de filmer han så gärna vill kopiera att jag släpper taget och låter denna hejdlösa actionfetischism härja fritt.

2019 – The New Barbarians

Att se en gammal Alf Sjöberg film eller kasta ögonen på det senaste som biorepertoaren har att erbjuda kan vara givande i sig men det är filmer som 2019 – The New Barbarians som får mitt hjärta att pumpa snabbare. Under 1970-talet och tidiga 80-talet kunde de italienska regissörerna röra sig mellan genrerna lika lätt som en ”fisk i vatten” allt eftersom att de olika stilarterna blev populära och kassavänliga. Enzo G. Castellari (Keoma) hade redan besökt spaghetti västern, andra världskriget och kriminalfilmen när Mad Max brakade loss över världen och post-apokalyptiska filmer blev på högsta mode.
Året är 2019 (vilket förövrigt är ett vanligt år i science fiction genre, se Blade Runner eller Island, The) och kärnvapenkrigen har ödelagt världen – endast ett fåtal har överlevt apokalypsen. Armerade bilar och motorcyklar plöjer fram i det gyllene landskapet. De är Tempelriddarna – ett sällskap sadistiska bödlar anlett av One (George Eastman) som ser sig själva som hämndens präster efter parollen ”Hate and Exterminate”. I deras ögon är ingen oskyldig för världens död och således bör alla också bestraffas med döden.
De enda som står i vägen för ondskans framfart är Scorpion (Giancarlo Prete) och Nadir (Fred Williamson) – två starka överlevare som kommer till de värnlösas undsättning, bland dem Alma (Anna “Miss Italy 1977” Kanakis).

Filmen är en billig italiensk inkassering på Mad Max, med en släng av Zardoz när det kommer till de fantasirika kläderna. Vid den här tiden hade kvalitén i italiensk genrefilm sjunkit, något Castellari fick lida av och aldrig återhämtade sig ifrån. I 2019 – The New Barbarians visar det sig i de cheesy kostymerna och rekvisitan. Men i vågen av så kallade italienska ”Efter katastrofen”-filmer var Castellari en av de mest produktiva och följde samma år upp med den mer framgångsrika 1990 – The Bronx Warriors. Man ska heller inte blanda ihop Castellaris film med Sergio Martinos 2019 – After the Fall of New York (1983) som är bättre.

2019 – The New Barbarians är i essens en västern film utspelandes i framtiden. Fast späckad med biljaktsaction då. För att dölja den otroligt tunna storyn öser Castellari nämligen på med actionsekvens efter actionsekvens där kroppar dekapiteras, bilar välter och laservapen avfyras. Budgetrestriktionerna ger inte de mest skamfria specialeffekterna men man törstar inte efter mer heller. En del styltiga rollprestationer kan skyllas på taskig dubbning medan andra inte. Några karaktärsutvecklingar kan ni glömma.
Gamle blaxploitationstjärnan Fred Williamsons, som är klart bäst i filmen, imponerande bågskytte är fantastiskt filmiskt sett med sina explosiva nitroglycerinfyllda piltoppar tre år innan Rambo fick idén. Fast rent realistiskt är det löjeväckande opraktiskt när han måste skruva fast en ny topp varje gång han vill fyra av en pil! En annan av de roligare idéerna (och av dem finns det många) är att låta en liten blond gosse vara ett mekanikergeni a.k.a. mästare på dödlig slangbella.

Fast så var det dags att släppa den stora bomben: Tempelriddarna är homosexuella! Denna otroligt udda vändning skulle kunna droppa betyget ett par steg om den inte var så fascinerande bisarr.
Sådan här genrefilmer är menad mer för sitt exploativa värde och inte dess innehåll. För rent ut sagt är det egentligen en skitfilm med noll handling att tala om. Skurkarna med de gigantiska axelvaddarna finns där och kommer tillslut tas hand om, tills dess kör Scorpion mest runt bland grustag och ibland blir lite tilltufsad som omväxling. Om det låter en aningen plåjigt så har ni alldeles rätt – för den är totalt underbar!

Den post-apokalyptiska är en genre som behöver lyftas fram i dagens ljus och 2019 – The New Barbarians är ett grant exempel på vad den har att erbjuda med läcker 80-talsfuturism när den är som allra bäst – dvs. roligast! När Claudio Simonettis (Goblin) häftiga synthesizer musik inleder filmen är jag fångad redan där. Den stora behållningen är ju de häpnadsväckande underliga kläderna och skrattretande silvermålade bilarna. Filmens vrickade skumma homofobi till trots så levererar Castellari en så bisarr framtidsskildring gjord utan någon glimt i ögat att man inte kan annat än skratta och älska filmen för den b-film den är. Speciellt när man får se Scorpions skottsäkra väst i filmens klimax så tackar man Njutafilms för att de bevarar filmen för eftervärlden.