Sexploitation

Den syndige dvärgen

Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!

Denna roliga text på Njuta films DVD-omslag hjälper dig att förstå hur du borde se på den här filmen. För om man skulle beskriva handlingen, vilket jag alldeles strax ämnar göra, så låter filmen nämligen ytterst perverterad. Den syndige dvärgen heter Olaf och driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Olaf ägnar emellertid mer tid på vindsvåningen, där han och hans mor håller ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade, än att faktiskt ta hand om några gäster. Hans mor å sin sida spenderar större delen av sin tid med att återuppleva minnen tillsammans med bästa vännen, en annan gammal hagga, och en flaska Beefeater.

Filmen öppnar med att vi får se en ung tjej, som ser ut att vara i 20-årsåldern men beter sig som om hon är 9 år, hoppa hage. Förbi kommer Olaf som fångar flickans intresse med en mekanisk leksakshund. Flickan följer med Olaf hem i tron att hon ska få fler leksaker, icke, hon blir nerslagen och får göra de andra kvinnorna sällskap inom sexhandeln. Den här scenen säger i princip allt om filmen, hur bisarr den faktiskt är. Att kalla filmen för pervers vore inte en helt oärlig stämpel: nakna kvinnor sitter drogade i en smutsig vind; drogade kvinnor som våldtas; drogade kvinnor som piskas; en dvärg som gillar att titta på och har en ohälsosam relation till leksaker som han gärna låter ha sex med varandra. Olaf skulle förmodligen få väldigt intressanta resultat på ett psyktest.

Om någon skulle fråga mig om agerandet så skulle jag svara: ”Agerandet?” och sedan skratta hjärtligt åt frågan. Fast det skulle inte vara hela sanningen. Filmens två ”hjältar”, det äkta paret Peter och Mary, må inte kunna agera för ett ruttet öre (deras försök till dialog får min kropp att vrida sig) men Torben Bille som spelar Olaf är genuint obehaglig och äcklig. Han var dessutom dekoratör för filmen. I en biroll som ”Santa Claus”, ägare till en leksaksaffär som vid sidan om smugglar heroin i teddybjörnar, hittar vi regissören bakom de flesta av de danska mjukporriga Tecken-filmerna Werner Hedman. Ett par av de nakna kvinnorna spelas, kanske inte så överraskande, av danska porrmodeller och aktriser. Det som är överraskande är att mammans suputkompis spelas av Gerda Madsen som började sin karriär i stumfilmsklassikern Häxan. Så kan det gå.

Med på DVD:n får vi även en hårdporrversion av filmen som enbart visats i Danmark och därför inte fått se dagens ljus med öppna ögon sedan 1970-talet. Förmodligen togs denna med endast för kuriosa då denna version är hårdare sliten av tidens tand med de danska undertexterna utsuddade i botten av rutan och där de nya scenerna egentligen bara handlar om att ett inte allt för stort antal sekunder av mindre charmiga penetrationsbilder klippts in.

Är filmen ens vidare bra? Inte så värst. Denna extravagant perversa smutspornografi lider av alla vanliga exploitationsjukdomar, nämligen att allt krut läggs på en orgie i effektsökeri medan allt annat, manus, regi och skådespeleri fullkomligt stinker. Men det är trots allt en exploitationfilm, vikten ligger på att bli chockad och visst håller Den syndige dvärgen mottet för det än idag. Ärligt talat så är förtexterna det allra bästa i filmen. Jag är genuint förälskad i dem, de uppvridna leksakerna som dansar bredvid namnet till den smått psykedeliska klingklangmusiken är nog det obehagligaste i hela filmen och skapar en stämning som ingen annan scen före eller efter lyckas med.

I hemlandet Danmark blev bara några tusental biljetter sålda när Den syndige dvärgen släpptes på biograferna 1973 medan den i Sverige blev totaltförbjuden. Censuren i Svea Rike gillade uppenbarligen inte sadistiska dvärgar som drogar unga kvinnor för att bli våldtagna. Enda anledningen att ta i filmen med en tång är som en bisarr filmhistorisk kuriosa. Vad jag kommer ta med mig från denna film är att aldrig bo på ett hotell som har en pervers psykopatisk dvärg som värd.

Sex and Fury

Under 1970-talet importerades Sveriges högst betalda (enligt Studio S DVD-omslag) nakenmodell Christina Lindberg till Japan där hon redan var en internationell stjärna. Kurisuchina Rindobaaagu, som är namnet hon går under i den uppgående solens land, möttes av tv-intervjuer, fotosessioner och strippframträdanden och hann med att spela in två filmer under sin tid där – Sexresan till Japan och Sex and Fury. Efteråt erbjöds hon ett femårskontrakt av filmbolaget Toei. Tack och lov tackade hon nej.

Sex and Fury tillhör genren som i Japan kallas för Pinku Eiga – eller Pink Violence/Pink Film på engelska – vars gemensamma nämnare är kvinnliga hjältar, mycket våld och mycket sex. Genren hade sin blomstringstid under 70-talet då genren tog steget från lågbudget till att de stora filmbolagen började massproducera filmer i genren. Filmen utspelar sig vid förra sekelskiftet i Japan. Reiko Ike har huvudrollen som Ocho Inochiko som när hon är en liten flicka blir vittne till hur hennes far, en polisman, blir brutalt mördad. I nitton år ruvar Inochiko på en fruktansvärd hämnd, som inte blir lättare när en europeisk spion (Lindberg) korsar hennes väg.

Först och främst ska sägas att svenskheten i denna film är i en biroll. Christina Lindberg, framförallt känd för Thriller – en grym film (1974), får emellertid två hela sexscener. Lindberg är en skådespelare som lider av ”Döda ögon”-syndromet. Hon har inte förmågan att uttrycka känslor genom ögonen. Lindberg är även en sådan skådespelare som är i sin bästa kapacitet när hon inte öppnar munnen. Slå därför dövörat till när hon uttrycker sina engelska repliker om ni inte vill höra ett hemskt uttal. Ike är å andra sidan väldigt bra som hämnerskan och falskspelaren Inochiko och det är bara en skam att hon inte fick mer speltid.

Manuset är av det slaget att alla plotpoints, alla karaktärer och deras bakgrunder bokstaveras ut i stil med ”Hej, med det är ju jag [insert name]. Vi har ju känt varandra sedan [insert event]. Kul att se dig igen.” Sedan ska man kanske inte överdriva med hur många plotpoints det faktiskt finns. Det här är inte en sådan film där handlingen är viktig. Ett försök till humor görs i en scen som involverar fisar och kondomer. Jag var glad efter det att de inte valde att sätta in fler komiska inslag. För det filmen är bra på, förutom all nakenhet, är att kombinera nakenhet med blodsprutande fightscener. Kill Bill har många tydliga likheter med Sex and Fury, det går inte att missa varifrån Tarantino har ”lånat” mycket av sin inspiration för filmen. Allt från trapphusfighten till svärdduellen i snön finns här, för även om manuset inte är något att ha, så har filmen faktiskt en röd tråd (om än med logiska luckor och många frågetecken till karaktärers motivationer) och den har ett bildspråk som är snyggt och intresseväckande. Ett pokerspel mellan Lindbergs och Reiko Ikes karaktärer blir förvånansvärt underhållande att se på.

Att Pink Violence är en genre som klassificeras som mjukporr är lätt att förstå. Sex- och nakenhetsbarometern för filmen står nämligen på rött. Jag frågar mig bara varför majoriteten av all sex i sexploitationfilmer sker genom övergrepp? Eller blir det för mycket om kvinnorna både är kick ass som fighters och i sängen? Med det sagt så får jag ge det till dem att ha introducerat ett helt nytt sätt att giftmörda någon på. Som kutym är i dessa typer av film så förekommer det även både tortyr och ett drag av anti-kolonialism. Något som ofta förekom i både japansk och Hong Kong-producerad film till långt in på 1990-talet.

Att filmen blev en hit visade sig när uppföljaren dök upp bara fem månader efter premiären. Sex and Fury har mycket som arbetar för den i form av svärddueller i slowmotion med blod och lemmar flygandes och bortsett från fröken Lindberg och överdådet av övergrepps/tortyrscener så fann jag filmen fullkomligt underhållande. I och för sig innefattade det bara runt tjugo minuter.