Sherlock Holmes

Sherlock Holmes and Dr. Watson (TV)

Sherlok Kholms i doktor Vatson

Sherlok Kholms i doktor Vatson: ZnakomstvoMellan 1979 och 1986 producerades en serie tv-filmer i Sovjetunionen med Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv Sherlock Holmes. Alla fem filmer, som i sig bestod av totalt 11 avsnitt, regisserades av Igor Maslennikov och blev något av ett kulturellt fenomen i hemlandet. Även brittiska kritiker hyllade seriens respektfullhet och trogenhet till förlagan. Så pass att Vasily Livanov flera år senare blev belönad med en Honorary MBE (Member of the Order of the British Empire) för sitt porträtt av detektiven.

Efter att ha plöjt igenom närmare tolv timmar av vad som kan vara den mest överraskande filmatiseringen av min favoritdetektiv så finns det ingen annan slutledning att dra än att det utan tvekan är en av de allra allra bästa!

Avsnitt 1: Acquaintance a.k.a. Det spräckliga bandet

I förtexterna hypas myten om Sherlock Holmes sätter honom i kontrast till seriens moderna liv. Filmen inleds sedan som så många Holmes-historier gör, med att Dr. John Watson går på lägenhetsvisning. På vägen dit får han höra historier om hans eventuella asociala och kufiska inneboende och dennes konstiga vanor. Watson skräms emellertid inte och när de dyker upp hos Mrs. Hudson så är Holmes i full fart med ett kemiexperiment.

Nyfikenheten går emellertid snart över till oro för Watson då han mer och mer börjar tro att han flyttat in hos en mästerskurk. Men allt kommer på det klara över ett parti boxningssparring och han får reda på att Holmes – självklart – är raka motsatsen.

Som stand-in för Baker Street, där de huserar bakom trogna 221B, är denna gång en gammal gata i Riga. Att se sovjetiska miljöer som kulisser för London ger en utomvärldslig känsla, stämningen blir automatiskt mer påtaglig och atmosfären mystisk och främmande. Än mer främmande och en smula surrealistiskt är det att höra alla prata ryska.

Att Ryssland lider av en rejäl släng av anglofili blir snabbt tydligt. Detaljrikedomen är imponerande, sceneriet är atmosfäriskt. Det är en udda, fascinerande men alldeles förträfflig skapelse. En teatral brittiskhet på ryska, sovjetiska miljöer står kuliss för Viktorianska England, ryskt 1800-tal möter engelskt 1800-talet som på något mystiskt alkemiskt sätt känns mer äkta än britternas egna adaptioner. Vladimir Dashkevich ledmotiv är dessutom spot-on och ljuder av samma kärlek till det brittiska då trudelutten är inspirerad av BBC World Service jingle.

Det spräckliga bandet är ett fall som sällan filmatiserats. Min största kritik är att jag hade önskat lite mer av skådisen som spelade Doktor Roylott, men det går an. Bättre är hans hus som känns malplacerat i det viktorianska England och det ser än mer skevt ut av att scenen ska föreställa kväll men himlen är höstigt blå – filmad day-for-night såklart. Själva fallet i sig med det skrämmande ”bandet” avklaras dessutom väldigt snabbt, eftersom mer än halva avsnittet går ut på att introducera Holmes för Watson.

Vitaly Solomins Dr. Watson är tack och lov ingen Nigel Bruce. Han är inte en fumlande dumbom, utan stoisk och självsäker. Dessutom barnsligt nyfiken och intresserad av sin nye flat mate. Det är just kamratskapet mellan de två som cementerar de sovjetiska filmerna till bland de bästa filmatiseringarna. Kemin är bedårande, och det här kan vara bland det mest sympatiska vi sett mästerdetektiven. Han är mer lättsam än vi är vana vid vilket gör deras äventyr sjukt gemytlig att följa.

Avsnitt 2: Bloody Inscription a.k.a. En studie i rött

Första Sovjetiska tv-filmen består alltså av två avsnitt, baserade på två olika fall – Det spräckliga bandet och En studie i rött. Manusförfattarna Yuliv Dunskiy och Valeriy Frid har vävt samman dem snyggt, genom att låta introduktionen mellan Holmes och Watson i En studie i rött ske i början av Det spräckliga bandet istället. Inte bara är det storymässigt snyggt gjort att dela upp fallen, men även längdmässigt. Fallen är rätt korta och tillåter sig själva inte riktigt till att dras ut. Nu håller sig båda delarna på en skön timme styck. Vilket känns perfekt.

När vi nu tar vid i avsnitt två, baserat på En studie i rött, sitter hemma Sherlock Holmes hemma och uttråkat skjuter hål i väggen. Missbruket fick dra det kortare strået i denna filmatisering, droger fick ju inte nämnas på Sovjetisk television. Holmes är besviken på den kriminella världen som inte gör sitt jobb. Men så dyker upp ett mysterium upp, ett mord i ett övergivet hus, och ett ord skrivet i blod.

Här dyker lite av Watsons dumdristighet upp då han bestämmer sig för att göra lite eget polisarbete, vilket självklart leder till att han blir slagen medvetslös. Vi blir även introducerade till det mest komiska elementet hittills i serien, i form av kommissarie Lestrade. Som så ofta är fallet porträtteras han som en narcissistisk fåne – som måhända är lite uppe i det blå, men blir tacksamt nog aldrig enerverande som karaktär. Självklart så tar Lestrade åt sig hela äran av att lösa fallet när det hela är över vilket får Watson att gå uppåt väggarna och bestämma sig för att bli Holmes krönikör. Och på så sätt så är ”the game afoot”.

Viktorianska England har alltid haft speciell plats i Ryssland kulturella hjärta vilket märks på hur kärleksfullt de hanterat Sir Arthur Conan Doyles texter. I En studie i rött så blir det än mer tydligt, och anledningen till att filmerna hyllats även utanför Ryssland, hur oerhört trogna de är förlagorna. Nu får även se mer av relationen mellan Holmes och Watson, det finns en ömsesidig respekt dem emellan som resonerar genom hela serien. Watson slänger sig med sitt spjuveraktiga leende och Holmes saknar helt arrogansen som vi annars är så vana att se honom osa av. Dessutom får vi höra honom uttala de odödliga orden, på elegant ryska: ”Elementarnyy, moy dorogoy Watson.”

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (TV)

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking

Sherlock Holmes and the Case of the Silk StockingRupert fuckin Everett som Sherlock Holmes! När jag såg att den castingen existerade så var det bland det mest geniala jag hört på länge. Hur bra kunde inte detta vara? Förvisso hölls förväntningarna nere av att det faktiskt var en tv-produktion som inte gjort vidare mycket väsen av sig men hoppet fanns ändock där.

Den pågående gåvan till mänskligheten som är ”Sherlock” är inte första gången BBC producerat tv om frilanssnoken. Tvärtom så ligger de i stark majoritet. År 2002 producerade de den femtioelfte versionen av The Hound of the Baskervilles (varför det envisas med detta kommer jag aldrig förstå). Richard Roxburgh spelade då Sherlock Holmes och Ian Hart iklädde sig mustaschen som Dr Watson. Två år senare ville BBC göra om bravaden, Roxburgh var emellertid upptagen och istället för att basera filmen på en text av Doyle så plitade manusförfattaren Allen Cullin ihop en alldeles egen story.

En seriemördare härjar i London. Tonårsdöttrar till aristokrater hittas mördade med en silkestrumpa instoppad i halsen. Ett fall som drar ur Sherlock Holmes från sin drogfyllda pensionering.

Hur var då Everett? En elegant Holmes som aldrig rör en muskel i sitt ansikte men som hade gjort gott med lite extra vitsighet á la Oscar Wilde, något Everett skulle inte varit en främling för. En stor portion torr humor hade suttit som ett smäck. Stämningen är väldigt gloomy och även om Watson får in del gliringar som anbelangar honom galant så är stämningen lika blågrå som fotot.

Jonathan Hyde dyker upp som pompös adelsman. Största överraskningen är att Michael Fassbender är med i denna film! Passande nog som betjänt. Tänk, bara två år senare skulle han stå med sprejfärgade sexpack i 300. Att Fassbender har en skrämmande närvaro märks när Everett förhör honom, Michael kör över honom rejält.

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking är ett stilfullt bidrag till kanon med framförallt minnesvärda prestationer av Ian Hart (en kompetent Dr Watson är alltid välkommet) och Fassbender som förtjänar lite mer uppmärksamhet än sina tv-gelikar.

Without A Clue

Without A Clue

Without A ClueTänk er en värld där Sherlock Holmes är en alkoholiserad skådis och det verkliga geniet är Doktor Watson som av karriärskäl var tvungen att uppfinna privatdetektiven som en fiktiv persona och nu är fast med att stå i skuggan av rampljuset medan skådisen får ta all ära. Inte bara det, tänk er att Sir Ben Kingsley spelar Doktor Watson och Michael Caine skådisen som iklär sig rollen som privatdetektiven. Visst låter det fantastiskt? Och det är Without A Clue också.

Under andra halvan av 1980-talet hade Sherlock Holmes fått ett uppsving efter ett Hercule Poirot dominerat. Vi fick inte bara en animerad och en tonårig version av detektiven utan också en renommerad tv-serie på BBC. Sedan tycktes intresset har slocknat för Without A Clue var den sista Holmes-filmen som gick upp på bio på över tjugo år! Inte förrän Guy Ritchies actiontagning år 2009 så återvände Doyles snok till stora duken. Då bortser vi i och för sig från en stor jäkla drös med tv-filmer.

Två riktiga Sherlockianer har skrivit manus, Gary Murphy och Larry Strawther. Vilket märks i filmens öppning som tar inspiration från De rödhårigas förening. Framförallt så har de ingjutit en kärlek till materialet i denna tupsy turvy värld av ombytta roller som på intet sätt är en parodi. Kingsley och Caine regerar i sina roller i bästa buddy cop-anda. Kemin mellan dem är superb utan göra någon av dem till åtlöje.

Kommissarie Japp spelas av Jeffrey Jones som tillsammans med Charles Dance och William Atherton tillhör 80-talets främsta galleri av skurkar. Senare visade det sig att Jones även var en skurk i verkliga livet när han blev påkommen med barnpornografi, så vi släpper honom direkt. Roligare är det att få se Peter Cook i en cameoroll som redaktör.

Att lyckas med balansgången mellan både komik och spänning är inte det lättaste. Där The Private Life of Sherlock Holmes kunde ha klippts ned en aning så håller sig denna i ett mer trimmat tempo. I eftertexterna får vi läsa ”With apologies to the late Sir Arthur Conan Doyle, creator of Sherlock Holmes and Dr Watson”, men filmmakarna har absolut inget att be om ursäkt för. Without A Clue fullkomligt dryper av underhållning.

The Private Life of Sherlock Holmes

The Private Life of Sherlock Holmes

The Private Life of Sherlock Holmes - PosterEtt kassaskrin öppnas och näve för näve tas varje klenod vi så väl känner igen upp: mössan, pipan, fiolen, kanylen, förstoringsglaset och så ett opublicerat manuskript av Doktor Watson. Nu på femtioårsdagen av hans död kan nämligen detta okända fall delas med allmänhet och därmed oss. Så inleds mästerregissören Billy Wilder och hans broder i manusförfattarskap I.A.L. Diamonds film om världens mest kända privatdetektiv.

En satirisk homage har det kallats och visst är det en kärleksfull hyllning med en rejäl dos härlig matinékänsla. Skarpsinnigheten får sig en törn först när mysteriet tar dem till Skottland där Loch Ness-odjuret gör en cameoroll och de snabba replikutbytena byts ut mot vackra men händelsefattiga scenerier i trakterna av buskis.

Innan dess har det på ett charmigt men idag ofrånkomligen ett litet småunket sätt drivits med homoerotiken Holmes och Watson emellan. Roligare är den rapa vitsigheten duon kastar fram och tillbaka på varandra och det är lätt att se varifrån Moffatt och Gatiss inspirerades när de skapade genialiska Sherlock. Billy Wilder har kul med karaktären på ett sätt bara någon som älskar den kan och det är skamligt kul att haka på.

Robert Stephens är irriterande lik Peter O’Toole och Peter Cook, inte förvånande att den tidigare först var påtänkt för rollen och den senare faktiskt spelade Holmes i den mindre lyckade parodin The Hound of the Baskervilles åtta år senare. Men få har gjort det på ett så drypande älskvärt cyniskt sätt. Ännu bättre blir det av att han har en fantastiskt energisk Colin Blakely vid sin sida som Watson. Varje gång vi slipper arvet av Nigel Bruce korkade rundlagde sidekick är något att fira. Christopher Lee ses här som brorsan Mycroft och gör, lite ledsamt ändå, ett mycket bättre jobb än de gånger han försökte sig på detektiven själv.

Första klippningen av Wilder snurrade på över tre timmar med intermission och allt, men filmbolaget fick kalla fötter efter ett par storslagna floppar och klippte ned filmen till mer hanterliga två timmar. Med tanke på det så är det imponerande hur det i princip inte märks alls. The Private Life of Sherlock Holmes är utan tvekan en av de mest underhållande Sherlock Holmes-filmerna.

Hands of a Murderer (TV)

Hands of a Murderer

Hands of a Murderer posterOm det inte vore för Basil Rathbones maraton i rollen så skulle tv-filmatiseringar av Sir Arthur Conan Doyle lätt slå biorullarna. Speciellt frekvent var detta på 90-talet, förmodligen ett resultat av Jeremy Bretts populära Holmes-följetong på tv. I Hands of a Murderer är det Edward Woodward, ni vet han från The Wicker Man, som får iklä sig deerstalker-mössa och kavla upp ärmen för lite sjuprocentigt. Grym skådis, men någon bra Holmes är han inte till skillnad från butlern från Magnum P.I., dvs. John Hillerman, som passar som handen i handsken som doktor Watson med sin fejkade brittiska accent (han är ju ändå född i Texas). Problemet där är snarare att Watson, tillika det mesta i filmen, är rejält bortkastad.

Så vad handlar filmen om? Något om en kodat meddelande som dechiffreras, brodern Mycroft kidnappas och är inte det snille vi oftast får se, Moriarty är nemesis som vanligt, alldeles för stor del av storyn grundar sig på att man ska acceptera hypnotism som vedertagen grund för spänning och vi får en vit man spelandes en indier med stor fejkmustasch. Handlingen glöms titt som tätt bort, både av filmmakarna som av oss betraktare. Vidare mycket deducerande blir det inte heller.

Det tar en liten stund att inse vad som är fel på filmen, produktionsvärdet är nämligen förvånansvärt bra för en tv-produktion, detaljrikedomen är på topp och skådisarna är gedigna – även om Anthony Andrews känns lite väl ung som Moriarty i kontrast till gubben Woodward. Tacka vet jag dock hans energi vilket är en av få saker som känns levande. När man får femte gången frågar sig själv vad man egentligen ska känna spänning för så inser man vad filmens största synd är – den är lat.

Ibland slängs exposition ut utanför bild och oftast känns det mest som att karaktärerna rör sig mellan olika scenerier utan att det faktiskt händer något. Man har till och med slängt in en fantastiskt malplacerad och tråkig jakt i slutet på filmen. En tête à tête mellan detektiv och onding visar att det går att få till några gnistor men när en klassisk tv-explosion sker i grynig upprepande slowmotion får man acceptera att fart och fläkt inte är en passande beskrivning på Hands of a Murderer.

The Zero Effect

The Zero Effect

The Zero Effect PosterVad händer om vi uppdaterar Sherlock Holmes till modern tid, kallar honom för Daryl Zero och förvandlar Dr Watson till en missnöjd Ben Stiller? Något sådant måste Jake Kasdan (son till legendaren Lawrence Kasdan, ni vet han som skrev manusen till Empire Strikes Back och Indiana Jones) ha fått för sig när han 1998 skrev och regisserade The Zero Effect. Löst baserad på “En skandal i Böhmen” får vi följa “världens mest privata detektiv” I 90-talets Los Angeles och vet ni vad, det är grymt underhållande!

Daryl Zero (Bill Pullman) är en socialt handikappad misantrop som aldrig har direktkontakt med sina kunder utan låter alltiallon Steve Arlo (Ben Stiller) flänga omkring efter minsta vim. Eftersom Arlo är totalt ointresserad av att skriva om Daryl så får detektiven ta saken I egna händer och författa sin självbiografi – vilket gör att vi för en gångs skull hör “Sherlock” berätta istället för “Watson”.

Zero anlitas av miljonären Gregory Stark att ta reda på vem som utpressar honom och för en gångs skull tvingas Zero själv delta i utredningen där en mystisk kvinna snabbt visar sig vara huvudmisstänkt. Glömde jag nämna att filmen är baserad på Irene Adler-novellen?

Bill Pullman är inte den städade 90-talsversionen utan dammar av den galna Bill från 80-talets Ruthless People och Spaceballs och vi välkomnar honom tillbaka hjärtligt. En stor del av behållningen är buddy cop elementen mellan honom och den ovanligt seriösa straight man-agerande Ben Stiller. Inte bara är det en av fräschaste tagningarna av Sherlock Holmes men också allmänt en bra deckare.

I en perfekt blandning av humor, kufiskhet och thriller – för det är vad som funkar bäst med Sherlock Holmes (Utan glimten i ögat blir det oftast tämligen torrt och segtuggat) – är The Zero Effect en av de bästa filmatiseringarna som gjorts, utan att faktiskt ha Holmes som karaktär. Några år senare gjordes ett misslyckat försök att göra den som tv-serie med Alan Cumming. Fy skam.