Sherlock Holmes

Incident at Victoria Falls (TV)

incidentatvictoriafalls_posterSå fick han inte bara en utan två nya chanser att få spela Sherlock Holmes, den nyligen avlidne Christopher Lee. Första gången hade ju varit i tyska produktionen Sherlock Holmes and the Deadly Necklace redan 1962. En tråkig platthet där han dessutom blev dubbad på grov amerikanska. Incident at Victoria Falls är den andra av två tv-filmer som gjordes i början på 90-talet under epitetet The Golden Years, en filmserie som aldrig kom längre än såhär. Varför de ens försökte när då grymma Jeremy Bretts fortfarande gick som följetong på BBC är bortom mig. Speciellt när de inte ens försöker göra någonting unikt.

Sherlock Holmes vill inget hellre än att ta ut pensionen, be sig till landet och hänga med sina bin. Tyvärr kan han självfallet inte säga nej när brorsan Mycroft tar honom till självaste kung Edward VII som ber Sherlock att övervaka hemtagandet av ”The Star of Africa”, en dunderklimp till diamant, från Kapstaden till London. Väl på plats i Sydafrika så märker detektiven och ständige partnern Dr. Watson att det finns en hel del spelare med som på ett eller annat vis vill lägga sina fingrar på ädelstenen.

I sin originalsändning var filmen tre timmar lång. Jag har svårt att ens tänka mig hur utdragen den måste ha känts att se. Versionen jag såg låg på nedbantade två timmar, trots det så kunde jag leka leken att räkna antal scener och minuter som var överflödiga och lätt hade kunnat trimmas eller klippas bort helt. Inte bara det, jag tror manusförfattaren Bob Shayne läst fel förlagor när han skrev manuset. Med alla olika karaktärer, som dessutom dör en efter en, påminner historian mer om Agatha Christie än Sir Arthur Conan Doyle och om man bytt ut namnet Sherlock Holmes mot Hercule Poirot så hade den här filmen varit mer begriplig.

Förmodligen är det just därför som Sherlock Holmes mest känns som en bifigur. Doyle var alltid mer intresserad av sin detektivs kufiska men ack så briljanta sidor och hur han använder dem för att elegant deducera fram en lösning. Här är han istället placerad i en whodunnit där han inte riktigt kommer till sin rätta. Kanske anade Lee själv detta för det är med en trött karisma han agerar i filmen som aldrig riktigt livar till det. Mer liv hittas då i Patrick Macnee som fick agera Dr. Watson redan 1976 i tv-filmen Sherlock Holmes in New York gentemot ingen mindre än Roger Moore (Rolig fotnot är att de båda spelade mot varandra i James Bond-rullen Levande måltavla).

Ibland glimtar det absolut till och det är även faktiskt lite kul att de slängt in verkliga personligheter som f.d. amerikanska presidenten Theodore Roosevelt och italienska uppfinnaren Marconi men Incident at Victoria Falls är för upptagen med sceneri och med att måla upp ett malplacerat persongalleri av misstänkta att både underhållningen och Holmes hamnar i skymundan.

Sherlock Holmes and the Deadly Necklace

thedeadlynecklace_posterChristopher Lee dubbad av en amerikan, skriven av den moderna varulvsmytens skapare och regisserad av Hammer Films kanske främsta auteur – Sherlock Holmes and the Deadly Necklace är en onekligen udda historia. Mest rätt skulle egentligen vara att kalla den för Sherlock Holmes und das Halsband des Todes då filmen är en svartvit tysk produktion, därav den malplacerade dubbningen. Fast kanske först ta det lite från början, vad handlar filmen egentligen om? Vilket fall är det vår favoritdetektiv dras in i denna gång? Ärligt talat så minns jag knappt vad hände i deckaren trots att det bara var ett få dagar sedan jag såg den. Uppenbarligen ska den vara löst baserad på The Valley of Fear.

Så här lyder handlingsbeskrivningen jag fick kolla upp på Wikipedia: The film’s plot has Sherlock Holmes and Dr. Watson attempting to recover a stolen necklace, formerly worn by Cleopatra, from Professor Moriarty. Holmes tries to convince the police that the professor is a criminal, but they are disbelieving.

Även när jag läser det så inser jag hur lite som faktiskt hände i filmen, det finns inget drag och den lider av stelheten av en tv-produktion och anakronistiskt överspel. Thorley Walters har otacksamt fått ärva Nigel Bruce drummel till Dr. John Watson. På 40-talet var det lite charmigt gentemot Basil Rathbones klassiska tagning, men här är det mest tröttsamt. Watson är ingen idiot. Walters är dock inte dålig och fick dessutom agera bortkommen sidekick i inte mindre än fyra filmer till. Mest udda är ju som sagt att Christopher Lee fått en illa påklistrad amerikansk röst som förtar en del från hans annars faktiskt superba Holmes. Som skulle gått mycket bättre att se om filmen inte varit så platt. Lee fick chans att reprisera rollen som Holmes i de båda tv-filmerna Sherlock Holmes and the Leading Lady och Incident at Victoria Falls, båda lika tråkiga som denna.

Tanken hos den västtyske producenten Artur Brauner var att det skulle starta en ny filmserie av Holmes. Tack och lov blev det inte så. Manuset skrevs av halvlykantropen Curt Siodmak, mannen bakom Universals skräckklassiker The Wolf Man. Utan honom, inga silverkulor, folkvisor eller odödlighet. Uppenbarligen skrevs hans Holmes-manus om en hel del för vidare nyskapande är inte detta. Regissören Terence Fisher är mannen som redan hade höjt skräckbolaget Hammer Films till igenkännedom genom klassikerna Dracula och The Revenge of Frankenstein. För att inte glömma att han faktiskt redan regisserat Christopher Lee i en Holmes-adaption – nämligen The House of the Baskervilles, fast då i rollen som Sir Henry Baskerville.

Sherlock Holmes and The Deadly Necklace är mer intressant för aktörerna inblandade i produktionen än produktionen i sig. Vissa scener lyckas stå ut, speciellt den oftast nämnda mötet mellan Holmes och Moriarty vid hamnen. Bäst är onekligen Lee som definitivt fångar både kroppsspråket och utstrålningen hos karaktären.  Synd bara att det blev i en annars så platt film.

A Samba for Sherlock

10896389_oriSherlock Holmes i Brasilien! Det låter nästan som en Biggles-bok. Sherlock Holmes är en av de mest filmade litterära karaktärerna någonsin. Jag är av inställningen att man får placera allas favoritdetektiv i precis vilken situation som helst och tweakas hur mycket man vill, så länge som man behåller kärnan i karaktären – vad som gör Sherlock Holmes till Holmes. A Samba for Sherlock alias The Xango of Baker Street alias O Xango de Baker Street är baserad på en roman av en välkänd brasiliansk komiker som även skymtar förbi som polischef. Då jag själv inte har läst boken kan jag inte ge något omdöme på just den, men enligt the-word-on-the-street så ska den vara väldigt underhållande. Något som tyvärr inte kan sägas om filmen.

Året är 1886. Platsen är Rio de Janeiro. En Stradivarius har stulits, och det är inte vilken fiol som helst utan det var en gåva från kejsare Pedro II till änkan baronessan Maria Luiza. Väldigt hush hush. Saken måste skötas diskret och den besökande aktrisen Sarah Bernhardt tipsar om den legendariske brittiske detektiven Sherlock Holmes. Snipp snapp telegram snut senare så är vår favoritduo (för såklart hakar Dr. Watson på) i de varmare breddgraderna. Praktiskt nog så har Holmes lär sig portugisiska under ett av sina fall så språkbarriären kan snabbt skrivas av. På resan finner de sig snart i en mängd kulturkrockar och dråpliga situationer.

Nu överdrev jag nog en smula när jag skrev “dråpliga”, för vidare kul var det ju inte. De har försökt sig på en klassisk fish-out-of-water handling där vi får se allt ifrån hur Holmes skapar modetrender, röker cannabis, dejtar en mulatt (helt PK är inte filmen), för förstoppning av för mycket mat… Ja, det är faktiskt med i filmen och ges alldeles för mycket utrymme. Allt det här (nåväl, en del) låter på papperet som att det skulle kunna bli roligt, men tajmingen känns konstant så off att det sällan blir mer än fniss. Stämningen överlag är i och för sig väldigt allvarstyngd med ibland rätt grafiska mordscener. Värst av allt är emellertid att Sherlock Holmes inte är vidare kompetent när det kommer till kritan. Hans deduktioner är felaktiga, han är klumpig och tafatt, och han gör i princip inget alls rätt. Inte konstigt att deras Watson kanske är den fånigaste sedan Rathbones tider.

Nu ändå till det positiva. Holmes spelas väldigt bra av Joaquim de Almeida, skurken i Desperado, miljöerna är vackert uppbyggda och filmen känns gedigen – i brist på bättre ord. Om man inte tänker att det är Sherlock Holmes så är filmen faktiskt bra, men då försvinner ju hela premissen. Istället är det som så ofta är fallet med dessa filmatiseringar. A Samba for Sherlock är mest intressant som en kuriosa. Jag väntar fortfarande på Sherlock Holmes meets Dracula där han med fläckfri deduktion löser fallet med de mystiska huggbetten på invånarna i Transylvanien.

Sherlock: Case of Evil (TV)

Sherlock: Case of Evil PosterSherlock Holmes är inte tråkig. Ska inte vara tråkig. Så varför är tv-filmen Sherlock (som på dvd fick undertiteln Case of Evil) från 2002 så tråkig? Kanske lider den helt enkelt av att vara ett barn av sin tid. Lekfullheten från 90-talet var över. Blågråa allvaret från det tidiga nya millenniet var här. Filmen tar sig själv så seriöst att den till och med skalat av den fantastiska excentriker som Holmes är och gjort honom tämligen menlös.

I Sherlock: Case of Evil har de försökt sig på någon form av reboot av Holmes-mytologin, innan det ens var på tapeten med gravallvarliga nystarter. James D’Arcy spelar Sherlock Holmes strax innan han blir den vi känner till idag. Han är kaxig, övermodig, ärelysten och av någon anledning en kvinnokarl som använder sina deduktioner för att få ligga och bli omskriven i tidningarna. Filmen börjar med att han skjuter den ökända superskurken Moriarty (Vincent Donofrio!) till döds, eller, ja, det tror han i alla fall och får alla andra att tro. Snart börjar han inse att han kanske måste trappa ned lite på sitt ego.

Att stöpa om något vedertaget i nya mönster är absolut uppmuntrat, men då får man inte glömma kärnan i det man adapterar. Att Holmes inte längre är någon vidare excentriker är oförlåtlig, nu är han mest ego. Den mest udda förändringen är att han skulle vara någon form av slampa med tanke på att Holmes i böckerna är på gränsen till misogyn, och har i princip alltid porträtterats så.

Dr. Watson å sin sida är inte den smått borttappade sidekick vi oftast är vana vid, utan en fullt kompetent obducent för Scotland Yard som har en förkärlek till att uppfinna saker. Tummen upp för det! Trist är istället hur de behandlat Mycroft Holmes, Sherlocks smartare brorsa spelad av fantastiska Richard E. Grant, som förvandlats till någon form av trasig peppande karaktär utan den bitska syskonrelationen sinsemellan.

Skådismässigt håller det strax över tv-nivå. D’Arcy är lättglömd och Donofrio kanske älskar sin brittiska dialekt lite för mycket men generellt så sköter sig alla väl utan några direkta triumfkort. Favoriten är Roger Morlidge som Dr. Watson.

Framförallt är filmen förolämpande generisk. Äventyret och spänningen drunknar i ett svårmod och efter halva filmen fann jag mig tappa intresset. Charmen är kort och gott inte där, vilken är trist då filmen annars är välgjord. Det måste sägas. Det är inte en dålig film. Det är bara inte en Sherlock Holmes-film. Och det lyckas till och med Dudley Moore och Peter Cooks pinsamma House of Baskervilles vara. Nu är den mest intressant för den inbitne Holmesianen.

 

1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns (TV)

1994 Baker StreetAtt se Sherlock Holmes i modern tid är inget nytt påfund á la ”Sherlock” och ”Elementary” (då glömmer man ju dessutom att majoriteten av Basil Rathbones inkarnation utspelade sig på 40-talet där han bland annat deducerade mot nazister). Både på 80-talet och 90-talet gjordes på amerikanska tv-kanalen CBS försök att lansera en Holmes i vår egen tid. I båda fallen misslyckades det. Vilket är fy skam för 1993 års 1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns är riktigt underhållande och som jag personlighen hade gärna sett köpts upp som tv-serie.

Sherlock Holmes (Anthony Higgins) väcks till liv i modern tid av ett jordskalv efter att legat nedsövd och nedkyld enligt eget recept i hundra år. I dagens San Francisco får han hjälp av läkaren Amy Winslow (Debrah Farentino), som bor på den passande adressen 1994 Baker Street, att både anpassa sig till den nya tidseran och att utmana ättlingen till sin gamla nemesis – James Moriarty Booth.

Det var till min glada överraskning som jag bakom regi och manus-titlarna upptäckte namnet Kenneth Johnson. För trots den pinsamma superhjältefilmen Steel på 90-talet med Shaquille O’Neill i huvudrollen (Läs: Se den inte) så är det ändå mannen bakom tv-serier som ”The Incredible Hulk”, ”V” och ”Alien Nation”.  Inte illa pinkat – för att uttrycka mig lite grovt.

Anthony Higgins (som för Holmesianen känns igen som ingen mindre än Moriarty i Young Sherlock Holmes) är ismannen som hittar sig själv utanför sitt vana element (mind the pun).  Att vara en levande anakronism bidrar onekligen till en hel del humor från och kräver lite ödmjukhet av vår käre detektiv som inser att hans en gång så spikklara deduktioner inte helt är uppdaterade för det nya samhället. Filmen balanserar skickligt mellan nästan slapstickliknande situationer och det dödliga allvar Holmes ibland försätter sig i.

Precis som den moderna tagningen så kan inte heller Lucy Liu skryta med att vara den första kvinnliga Dr Watson. Även om Farentino spelar en karaktär som heter Winslow (och Watson nämns av Holmes när han berättar sin historia) så fungerar det som samma karaktär. Hon är ju dessutom narrator av filmen, vilket jag emellertid har en invändning mot. Trots att det är kanon med berättarröst, det är ju för tusan ur Watsons perspektiv som böckerna är skrivna, så känns det här bara som ett billigt tidstypiskt tv-trick av en lat manusförfattare. Framförallt för att när det sker så sticker det ut och känns mest onödigt. Kanske är det Farentino som inte gav sitt yttersta för manuset eller manuset som inte gav sitt yttersta för Farentino. Vad än anledningen är så är det just detta som mer än något sätter epitetet ”tv” framför ”film”.

Sherlock Holmes Returns är trots denna stundtals tv-känsla (i det här fallet menat som något negativt) en överraskande humoristisk och charmig nytagning av Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv som jag gärna hade sett fortsatta äventyr med.

The Crucifer of Blood

Elementärt min käre Heston. Antalet iterationer av Sir Arthur Conan Doyles litteraturhistoriska superdetektiv Sherlock Holmes på filmen är snart omöjliga att räkna. Vad som ändå tillhör ovanligheten är när amerikanska skådespelare iklär sig rollen, Robert Downey Jr är så bra att det lätt glöms bort att han är född på fel sida av Atlanten. Då tagningarna har valt allt från mörka draman till rena komedier så har valet av aktör också varierat starkt – från Basil Rathbone till Roger Moore, från Christopher Lee till Peter Cook. Jag måste ändå säga att ett av de absolut mest överraskande namnen som valt att injicera den sjuprocentiga lösningen heroin och briljera med sina deduktiva förmågor är ingen annan än Charlton Heston.

Varför just Heston kanske inte är så konstigt, filmen är nämligen baserad på en pjäs av Paul Giovanni som i sin tur baserade sin text på Doyles roman ”De fyras tecken”. I Los Angeles-uppsättningen av pjäsen i början på 80-talet spelade just Heston huvudrollen som mästaren av deduktion. The Crucifer of Blood filmatiserades direkt för tv men känns inte alls lika fast i stel tablåregi som exempelvis Sherlock Holmes i New York som också var en tv-film. Tv-filmsformatet märks framförallt i öppningsscenen i Indien och att kulisserna är av det mer framträdande slaget, annars så är det förvånansvärt bra, men det återkommer jag till senare.

Först och främst, vad handlar filmen om? Kort och gott så är det som tidigare nämnt en variation av ”De fyras tecken”. En ung kvinna anlitar Sherlock Holmes för att undersöka olyckligheterna som förföljt hennes far och dennes tre kompanjoner sedan de fyra utgöt en pakt över en förbannad skatt många år tidigare i det koloniala Indien.

Egentligen är det flera saker som gör det tydligt att filmen är gjord för TV. Bilden är tintad större delen av filmen, som ett gammalt foto. Känns som en teknik tagen från den gamle video-tiden. Ett andra tecken är att det förekommer många högtravande monologer, vilket kanske inte är så konstigt då den är baserad på en pjäs. Filmen bockar även av all sedvanlig Holmes-repertoar, att han aldrig gissar, att om man tar bort allt omöjligt så är det som en är kvar, hur än otroligt det må vara, måste vara svaret, osv. En smula högtravande som sagt och skrivande på näsan, men samtidigt är det lite av vad man får förvänta sig när det görs en ny tagning av Holmes.

Innan vi ger ett omdöme på den gamle vapenälskarens rollprestation som vår favoritmordlösare så är det värt att nämna resten av ensemblen, Edward Fox är sitt typiska brittiska jag – högfärdig, smått överspelande men alltid rolig att se, Simon Callow passar utmärkt som den smått korkade kommissarie Lestrade och Richard Johnson har utseendet för Dr Watson.

Så till slut, hur är Charlton Heston som Sherlock Holmes? Att du ens behövde fråga, självklart är han Charlton Heston. Det är varken fruktansvärt eller något att applådera. Han är Heston. Att han dessutom inte ens försöker prata brittisk engelska ska man nog snarare vara glad för än se ned på. Om man vill skandera skandal över någonting i denna film så är det scenen där Holmes iklär sig en förklädnad som hushållare av en opiumhåla och agerar ut bland de mest stereotypt rasistiska framställningar av en asiat jag sett på länge. Heston såg det högst troligt som sin chans att briljera sina ”skådespelartalanger” men istället blir det bara skrattretande. Underhållande ja, men kanske inte riktigt som de tänkt sig.

The Crucifer of Blood lyckas både vara spännande och solid underhållande trots sina brister och begränsningar. Jag blev ärligt talat smått överraskad, och det är inte ett dåligt betyg för en film som på papperet lät som ett skämt – en tv-film med Charlton Heston som Sherlock Holmes. Ni hör ju själva. En sista not värd att nämna är att det inte är någon mindre än Hestons egen son, Fraser Clarke Heston, som skrivit och regisserat filmen. Inte fy skam det.