Spaghetti Western

Mannaja

Under 1970-talet hade Spaghetti westerns börjat gå på tomgång efter att oräkneliga parodifilmer tagit över marknaden. Det var då som den italienske genremästaren Enzo G. Castellari kom med sin mystiska och symbolikfyllda Keoma som gav den utdöende subgenren en sista vitaminchock och lyckades spotta ur sig ännu ett par rullar innan den tillslut försvann i och med 80-talets inträde. Hjälten blev återigen en känslostyrd hjälte med kraftfulla minnen och en av de filmer som sprang ur genrens återfunna popularitet var Sergio Martinos Mannaja som onekligen hämtat en hel del inspiration från Castellaris film.
Maurizio Merli (som blev känd för att han var så lik Franco Nero) spelar den yxsvingande prisjägaren Blade som en kväll rider in i ett litet korrumperat gruvsamhälle styrd av Philippe Leroys handikappade fundamentalistiskt kristna boss.

Sergio Martino inleder med en stämningsfull scen där Donald O’Brien jagas genom ett dimmigt träsk av Merli, ridandes i slow motion i dennes spår som om han vore döden själv. Plötsligt hörs ett svischande ljud när en yxa flyger genom luften och kapar O’Briens hand mot ett träd. Visuellt slående, brutalt och jäkligt effektivt. Efteråt är man nämligen taggad till tusen. Filmen lugnar emellertid ner sig till att bli ett underhållande och stilistiskt avsnitt i genren som klarar att stå på sina egna två ben.
Likheterna med Keoma slutar inte vid Franco Neros alter ego Maurizio Merli, filmens visuella stil eller liknande tematik. Bröderna Guido och Maurizio De Angelis har gjort musiken för även Mannaja och så fort den manliga baritonen drar igång med att skandera: ”You’re… Alone… A… Soooolitaaary… Man” till förtexterna, och som han kommer att sjunga om och om igen genom filmen, så kan man inte annat än slås av hur lik musiken är jämfört med Keoma. Eftersom allt ovan nämnda tillhör vad jag gillar bäst med filmen blir det svårt att kritisera detta vidare hårt och istället bara glädjas åt att Martino visste vad krutet skulle läggas på.

Bakgrunden till hjältens beteenden lär vi som vanligt i italienska filmer, inte bara i westerns, känna genom flashbackscener. Vår tystlåtna hjälte differentierar sig själv en aning från mängden av nihilistiska westernprotagonister genom att han aldrig känns lika mycket som en överman som man är van vid. Han får inte bara stryk ett flertal gånger utan utsätts dessutom för filmklassisk tortyr i en scen som fick vår censur att hicka en aning.
Dimma och rök spelar en stor roll i att bre på den ödesmättade stämningen, samt var ett effektivt sätt att dölja att studion höll på att renoveras. Martinos bildspråk gör det aldrig tråkigt att titta med snygga inramningar där skurkens profil upptar ena halvan av bilden medan hjälten står i bakgrunden. En del slow motion används men sparsamt.

Karaktärsporträtten är över medel där Merli trots sin stämpel som fattigmansversionen av Franco Nero gör ett starkt framträdande som Blade medan John Steiner gör sig minnesvärd som tysken Voller med sin långa smala pose och sina två rottweilers. O’Briens roll som efterlyst skurk är det enda förutom Merli som får en egen sång som karaktäriserar hans förrädiska egenskaper.
Mannaja är en traditionell spaghetti western som må vara ett senkommet bidrag som sammanfogar delar av vad vi redan sett, men den gör det snyggt med en intressant story och en visuell stil som är godis för ögonen. Att filmen spårar ur en aning i slutet med logiska luckor förlåts till viss del av filmens ibland förvånande brutalitet, då tänker jag framförallt på ögontortyrscenen, samt en härlig atmosfär. För att inte nämna De Angelis suveräna musik. En del twister är inte så förvånande men filmen levererar där den ska och har tillräcklig originalitet för att göra sin egen röst hörd utan att falla i tråkighetsfällan. Sedan vill man inte tacka nej till lite härlig yxaction!

Keoma

Django kan slänga sig i väggen! Enzo G. Castellaris historia om halvblodsindianen Keoma är den sista stora film som pressades ur den älskvärda genren spaghetti western. Samtidigt är det dessutom en av de bästa med ett visuellt språk som får åskådaren att tappa hakan och ett soundtrack, med inspiration från Bob Dylan och Leonard Cohen, som får känslorna att röras om. Med ett undermåligt manus i handen var Castelleai tvungen att skriva om filmen dag för dag under inspelningen och valde då att hämta inspiration från alla sina förebilder i amerikansk, svensk och japansk film. Filmens öppningsscen lyser starkt av detta när den ensamme Keoma rider in i en ödslig stad där en gammal kringvandrande gumma stoppar honom. En gumma som vi snart märker kanske är ödet eller varför inte döden själv i egen hög person. Keoma återvänder till sin hemby för att möta upp med sin far, efter att ha slagits i amerikanska inbördeskriget, men upptäcker att mycket har hänt sen han begav sig. Pesten har slagit till i byn som nu styrs av sydstatsfolk ledda av den hänsynslöse Caldwell som till råga på allt har Keomas tre halvbröder på sin sida. Just som han trodde kriget var över kastas Keoma in i skärselden igen där våld vänds mot våld i en kamp för framtiden.

Franco Nero har aldrig varit såhär bra. För den som inte är vidare bevandrad i spaghetti western utan bara sett Sergio Leones mästerverk eller någon Hill & Spencer rulle så är det nog Neros lilla roll i Die Hard 2 som ni haft störst chans att se honom. Filmen är briljant regisserad av Castellari som skulpterar fram rollprestationer som faktiskt uttrycker karaktärernas känslor och överskuggar den sedvanliga dubbningen. Vissa röster och aktörer blir klart en aning plojiga men långt ifrån vad som är kutym för genren.
Handlingen i sig är knappast originell. Vi har sett det oräkneliga gånger tidigare. Utan det är hur Castellari genomför den som imponerar på mig. I ett intensivt bildspråk med klara arv från genreinnovatören Sam Peckinpah peppras det på med rafflande skottdueller i slow-motion som blir riktigt effektfulla. Överraskande är dessutom den tråd av övernaturlighet som genomsyrar Keoma.

Om ni lystrar till den ljussjungande darrande kvinnorösten så kommer ni att höra att sången berättar handlingen filmen igenom. Just sången har fått en hel del kritik men i min smak är den kritiken oförtjänt. För varje ny utveckling tar rösten ton igen och sjunger om händelserna och Keomas känslor. Stämningen blir lite väl mustig ibland men också ödesmättad och gripande. Fastän filmen lyckas undvika att lida av flera av genrens plattityder är det tillslut i tempot som den mest tar skada när det känns som att filmen bara blir en övning i stil över substans. Så mycket har inte Castellari att säga med sina Bergman inspirationer och långsamma pang pang scener men hans innovativa kameravinklar med läckert uttänkta scener är inget man tackar nej till. För trots att det ibland kan kännas lite mycket så gör flashbacksekvenserna, far och son-relationerna, den mystiska gumman tillsammans med musiken Keoma till en i mina ögon speciell spaghetti western som gav mig en högst trevlig överraskning. Sist får man inte glömma Carlo Pontis smutsiga estetik med den dammvinande staden som går i klass med de kulisser han byggde till Leones filmer.

Även om filmens stora internationella succé sprakade liv i ännu ett par försök i genren, alla floppar, så är det lätt att se Keoma som ett värdigt sista kapitel i en fascinerande genre. Castellari har som nutidens Tarantino tagit det han tyckt bäst om från sina idoler och gjort en av spaghetti westerns pärlor som man kan inte annat än bli imponerad av. En fullspäckad western historia med övernaturliga inslag som tåls att ses om.