Spioner

Matt Helm – Den tacksamt bortglömda agenten

Matt Helm

Spiongenren har aldrig mått lika bra som under 1960-talet. Kalla kriget var som allra kyligast och världen var en ideologisk hårsmån från att testa om MAD inte bara var en rolig akronym på jordens undergång. Hjältar behövdes och tidens hjältar hade gadgets, sexiga kvinnor vid sin sida och var klädda i kostym och hatt. Ur England kom James Bond och hans inte lika flambojanta syssling Harry Palmer, i Frankrike filmatiserades Agent 117 och i USA – där man insett att enda sättet att kassera in på Bond var via parodier – kom Derek Flint och Matt Helm.

Precis som majoriteten av sina gelikar är Matt Helm baserad på en serie kiosklitteratur författad av Donald Hamilton om en hårdkokt amerikansk spion/lönnmördare. Fast till skillnad från seriösa Palmer och übermenchen Flint så är Matt Helm en passiv, gubbig, suput som manusförfattarna enträget försöker övertyga oss är ett värsta sexobjekt till superagent. Tyvärr resulterar det endast i en pinsamhet i stil med att se sin fulla farbror ta sig en svängom på julafton. Fem filmer planerades, fyra blev gjorda. Noll är värda att bevaras för eftervärlden, en är värd att se för den udda storytråden.

The Silencers alias Matt Helm – vilken toppenagent! (1966)

The SilencersNär vi möter Matt Helm för första gången så lever han som modefotograf (Austin Powers snodde detta senare) och ignorerar sin förra chefs enträgna rop på hjälp. Men en gång agent, alltid agent. Helm övertalas att hjälpa sin gamla arbetsgivare ICE (Intelligence and Counter-Espionage) med att stjälpa ondskefulla Big O’s planer.

Glömde jag förresten nämna att det är Dean Martin som spelar agenten Matt Helm? Ingen fara, det är omöjligt att missa då filmmakarna fått för sig att stoppa in krystade sångnummer med artisten antingen i form av drömsekvenser eller inre monologer. Att Dean Martin dessutom i essens spelar sig själv gör inte saken bättre.

I The Silencers introduceras vi till Matt Helms alla karaktärsdrag och troupes som kommer återkomma i filmserien; han är en tafatt suput, en kvinnokarl, gillar polotröja och inte minst måste en gliring ges mot Frank Sinatra. I en bilscen slår Helm på radion och får höra Ratpack-ledarens smörsång, agenten gör en grimas, byter radiokanal och vi får höra en Dean Martin-låt istället. Det är också filmens roligaste skämt.

Matt Helm har också en tendens att bli tilldelad ett högst opraktiskt vapen av sin arbetsgivare. För hur annars skulle man beskriva en pistol som inte skjuter framåt, utan bakåt. Inte för att Dean Martin är vidare proaktiv av sig, han är mer intresserad av alkohol och manipulera kvinnor att hångla med honom. Daliah Lavi är med som året efter skulle göra ett bättre intryck i Casino Royale. Eftersom den här filmen gjordes på 60-talet så spelades asiatiska skurken Tung-Tze av vita Victor Buono, komplett med sminkade ögon. Buono kunde senare ses på tv som King Tut i Batman.

Murderers’ Row alias Bra skjutet Matt Helm! (1966) 

Murderers' RowTvåan har förvånansvärt mycket som självaste James Bond kom att härma och släpptes bara nio månader efter The Silencers. Matt Helm drar till Europa, men bara på film. Eftersom Dean Martin vägrade flyga dit så filmades alla hans scener i USA och Mexiko.

I Murderers’ Row håller ICE toppagenter att mördas en efter en. Självklart är det Big O (Bureau of International Government and Order) som ligger bakom det. Deras nya ledare spelas av Karl Malden som tyckte det vore roligt att prata med olika brytningar för varje scen.

I uppföljaren får vi lära oss att Matt Helm aldrig i livet skulle dricka bourbon och så får han såklart en ny pistol som är så ologisk att den självklart kommer till användning, den har nämligen en timer så att den skjuter först tio sekunder efter man pressat avtryckaren. Som nämnt är denna den mest Bond-iga av filmerna. Vi har bland annat en lakej som heter ”Ironhead” (som råkar ut för ett öde Älskade spion senare skulle efterapa för skurken Jaws) och precis som i senare Diamantfeber har skurken en energistrålande satellit som vapen.

Matt Helm beter sig som vanligt mest som en gammal stofil som hookar upp med unga Ann-Margret medan sonen Dean Paul Martin dyker upp i en cameo och spelar hipp ny musik i bakgrunden. Här är den kvinnliga karaktären inte bara en bimbo (för en gångs skull) men det gör inte så stor skillnad. Sanningen att säga ser det aldrig vidare bekvämt ut när Helm hånglar upp någon, utan mer som en gammal man som taffligt kysser en ointresserad kompis till sin dotter. Murderer’s Row är ändå faktiskt mer underhållande än sin föregångare, framförallt för att de skippat de onödiga musikalelementen.

The Ambushers alias Matt Helm – klipper till igen (1967)

The AmbushersTredje filmen fick äran att vara med i legendariska ”50 Worse Films Ever Made”. Personligen tycker jag det är den bästa i serien men det är kanske just för att den dragit ned på det “humoristiska” och därav minst sexistiska (vilket i och för sig inte säger så mycket). Helm känns för en gångs skull aktiv och handlingskraftig. Samtidigt är det i grund och botten en rape/revenge film med ett UFO som är livsfarligt bara för män. Ja, ni läste rätt.

Jose Ortega snor USA:s flygande tefat som endast går att styra av en kvinna, män dör av den radioaktiva strålningen. Piloten Sheila Sommars våldtas och lämnas till sitt öde. Hon överlever och tillsammans med Matt Helm åker de ned till Mexiko för att hämta tillbaka ufot.

Visst är ufot störtlöjligt, sexismen fortfarande unken och skämten med tillhörande musik pajasartade, men actionen är bäst. Inga konstiga pistoler denna gång men en kamera som släpper ut ett gasmoln istället för att ta bilder. Framförallt så är den intressant för det udda manuset, det känns som att någon försökt förvandla en Matt Helm-film (som i sig är sjukt sexistisk) till en film om kvinnlig solidaritet och misogyni. Någon borde skriva en akademisk analys av denna film – pronto!

The Wrecking Crew alias Ett järn i elden (1969)

The Wrecking CrewSista filmen är också den sämsta, inte för att det säger så mycket om den här spionserien. Sekreteraren Lovey Kravezit (ja, det är hennes namn) som varit en bestående del i filmerna är borta och chefen på ICE är utbytt mot en ny personlighetsfri skådis. Framförallt så är det en ny manusförfattare – före detta polisreportern och krimromansförfattaren William P. McGivern. Det märks! Tonen är nämligen vådligt allvarlig, de skämt som finns kvar rör sig nästan uteslutande vid att Sharon Tate är irriterande klumpig och idiotisk. The Wrecking Crew var den sista filmen som släpptes med Tate innan hon mördades av Charles Mansons följare.

Matt Helm får i uppdrag av sin hemliga organisation ICE att störta den onda greven Contini som försöker kollapsa hela världens ekonomi genom att stjäla en miljard dollar i guld. Contini spelas av Nigel Creen som kunde ses gentemot Harry Palmer i The Ipcress File.

Kanske största synden i The Wrecking Crew är att Frank Sinatra in en enda gång får en gliring! Det har ju blivit ett av favoritinslagen. Man får trösta sig med att Chuck Norris har en statistroll som lakej och att Bruce Lee går att hitta i förtexterna som ”karate advisor”. Tänk, fyra år innan The Way of the Dragon samarbetade Lee och Norris tillsammans!

Agent 117 – Uppdrag i Kairo

Elegant, världsvan, mästare i kampsport, dödlig med pistol, en kvinnas dröm, sexistisk, rasistisk, korkad men ytterst kompetent och inte minst – fransk. Austin Powers kan slänga sig i väggen, för här är agent 117. Franska biosuccén har äntligen kommit till Sverige.
Året är 1955 och den franske agenten OSS 117 skickas till Kairo för att undersöka händelserna kring försvinnandet av en annan agent och ett sovjetiskt lastfartyg.

Karaktären Agent 117 är baserad på en serie kiosklitteratur av Jean Bruce och sedermera filmer inom Eurospy-genren som florerade över Europa under 60-talet i respons till James Bond-fenomenet (även om böckerna om Agent 117 slog 007 med ett antal år). Istället för att som med filmerna på 60-talet ta genren seriöst så tar Uppdrag i Kairo sig själv inte på lika stort allvar. Många har kallat filmen för en parodi, jag föredrar att kalla den en homage, det är ett kärleksbrev till genren snarare än en drift och kopierar 60-talets spionfilmsboom ända ner i scenografin, kostymerna och poserna. Jag utmanar den som kan hitta en lika läcker och detaljrik pastisch och hyllning. Det är så fantastiskt snyggt att jag skulle kunna titta på filmen utan ljud och den skulle ändå få toppbetyg.

Det är emellertid inte utseendet som gör denna film så oerhört bra utan det stavas – Jean Dujardin. Jean Dujardin är ett komiskt geni, en talang han uppvisar för omvärlden när han axlar rollen som agent 117 med den slimmade kroppen, blänkande leendet och det rungande skrattet. Dujardin fick välförtjänst pris i Cannes i år för bästa manliga huvudroll i filmen The Artist, det senaste samarbetet mellan Dujardin och Michel Hazanavicius, regissören bakom Agent 117-filmerna (ni läste rätt, tacka asagudarna för det kom en uppföljare).

Bara för att jag sitter och lyssnar på filmens soundtrack medan jag skriver detta så får jag ju inte glömma att berömma musiken. Suave, jazzig, rytmisk – om det är något som man slås allra först av när man börjar titta på filmen är hur perfekta alla beståndsdelarna känns ihop. Ljussättning, scenografi, musik, kostym, dåliga älskvärda specialeffekter. Vad som knyter samman alltihop är humorn, om vi bortser från Dujardins leende självklart. Humorn är av en subtilare sort, inte den där trycka-upp-i-ansiktet vulgariteten som vi annars är vana vid från den amerikanska kontinenten.

Att det här inte är något annat än en hyllning, det kan jag inte komma ifrån. Visst har även rosen sina taggar, filmen är inte perfekt, och tempot kan ibland kännas ojämnt. Början är också lite trevande innan man kommer in i humorn men filmen får å andra sidan höga poäng i reprisvärde då det är en av dessa filmer som bara blir roligare för varje gång man ser den. Ibland lider den även, i ärlighetens namn, av stil-före-substans syndromet (som dock uppföljaren har en större dos av) men det är nog också det värsta jag kan säga om filmen.

Se upp Sverige för Agent 117, mannen med det enorma egot har anlänt. Uppdrag i Kairo är den bästa spionkomedi jag sett. Om du inte har sett den, se den. Om du har sett den, se den igen. Nu får ni ursäkta mig, jag måste fortsätta skriva på brevet till redaktören till ”1001 filmer du måste se innan du dör” – jag har en film som måste läggas till på listan.