Svenskt

Fängelse

Filmen som brukar kallas den första riktiga Ingmar Bergman-filmen var första gången Ingmar fick konstnärlig frihet att utforma en film efter egen idé och eget manus. Producenten Lorens Marmstedt på Terrafilm gav Bergman fria händer på villkoret att han gjorde filmen billigt. Den budgeterades till bara halva kostnaden för vad en svensk film gick på vid den tiden. Ransoneringen sporrade bara Bergman som med inspiration från Hitchcock lärde sig att effektivisera inspelningen genom att minska antalet inspelningsdagar och göra längre tagningar. Förebilden var Hitchcocks aktuella Repet (1947) som bara bestod av nio tagningar. Arbetstiteln var ”Sann berättelse” efter sin egen novell som Bergman grundade filmen på, uppkallad efter den då mycket populära veckotidningsgenren ”sanna berättelser ur livet”. Lorens varnade emellertid honom att biopubliken inte förstod sig på ironi, så titeln ändrades istället till det mer fyrtiotalistiska ”Fängelse”.
I Fängelse manifesteras det som skulle bli ett signum för hur en Bergman-film såg ut och berörde. Förutom att vara den första Bergman-filmen där Djävulen och Döden förkroppsligas hittar vi även de allt vanligare drömsekvenserna. Enligt Bergman finns det ingen konstart som kan förmedla drömmens specifika art av dröm som just filmen. Med hjälp av både den franska 10-tals impressionismen och tyska 20-tals expressionismen skildras inte bara drömvärlden utan helvetet på jorden.

Bergmans påstående att ”helvetet är av människorna skapat och det existerar på jorden” är utgångspunkten för berättelsen om Birgitta Carolina (Doris Svedlund) – en sjuttonårig prostituerad flicka och Thomas (Birger Malmsten), en försupen misantropisk journalist som drar ned både sig själv och sin fru Sofi (Eva Henning) i en apatisk syn på livet. Under deras första möte gör Thomas ett reportage angående gatuprostitution. Då spritter båda av liv men när de möts av en slump igen har desperationens klor mörknat deras tro på livet. Runt berättelsen om de båda, som i sitt helvete hittar en kärlek till varandra, finns filmregissören Martin Grandé (Hasse Ekman), en vän till Thomas, som får besök av en gammal lärare som vill föreslå en filmidé. Han vill att Martin ska göra en film om helvetet, där livet kupar sig som en grym men vällustig båge mellan födelse och död, utan mening. Filmen slutar med att Martin avfärdar idén. En sådan film skulle bara sluta med en står ångestfullt fråga om vår planet och en sådan film får man inte göra. För det finns ingen att fråga.

Enligt Bergman ingår det i människans struktur som människa att hon alltid bär med sig förstörelsetendenser gentemot både sig självt och sin omvärld, medvetet och omedvetet. Fängelse är en därför en symbolisk berättelse om livet, inte lyckan, och det är en bitterljuv sådan. I ett ögonblick av en film i filmen, ett slapsticknummer i stumfilmsmanér, som huvudrollsparet ser i en cinematograf som illustrerar livets ständigt oundvikliga möten med döden och djävulen. Skådespelarna i nämnda slapsticknummer utgörs av medlemmarna i Bragazzi-truppen, en italiensk akrobatgrupp som var väldigt stora under 1940- och 1950-talet.
Ett gåtfullt ljus lyser om en älskvärd Doris Svedlund som gestaltar ett nyanserat porträtt av en prostituerad på film. Birger Malmstedt var en av de tidiga medlemmarna i Bergmans-stall, där även Gunnar Björnstrand, Max von Sydow, Liv Ullmann och andra senare bevandrade. Från en blind överklass son i Musik i mörker (1948) till alkoholiserad journalist i Fängelse uppvisar han en bredd i sitt skådespeleri som förtjänar ovationer.

Fängelse är ett stycke svensk filmhistoria som allt för länge har negligerats. Bergmans regi lyser av en cinematografisk munterhet som äro i blomning. Han trotsar de ord han lagt i sin regikollegas mun och gör den film han sa inte fick göras. Resultatet är en inblick med eftertanke i det helvete som vi människor kallar för livet utan att mänskligheten i karaktärerna stryks med på kuppen. En överväldigande upplevelse med rapp dialog, utsökt foto och en regissör som gör rätt för sitt rykte!

Musik i mörker

Ingmar Bergmans karriär såg mörk ut efter den fatala floppen med Skepp till Indialand (1947). Hans dagar som filmregissör var räknade. Producenten Lorens Marmstedt hade köpt filmrätten till en roman av Dagmar Edqvist och skickade över boken till Bergman med den taktfulla påpekelsen att en liten framgång inte skulle sitta helt fel. Bergman läste romanen och storknade, men det här var enda chansen han skulle få. Musik i mörker blev Bergmans fjärde film i egen regi och en chans att slå tillbaka mot kritikernas bild av honom som en regissör av svåra filmer. ”Nu gällde det för mig att stoppa dämonerna i en gammal säck. Här skulle jag inte få någon användning för dem.” uttryckte han det själv som och satte sig ut med inga andra ambitioner än att göra en underhållande film. Handlingen i sig är också ett högst konventionellt drama som i sann Hollywood anda bjuder på ett happy ending, men med en konstnärs hand har det blivit mycket mer än så. Redan i den inledande minuten skapas en laddning som ofrånkomligen visar på en regissör med ett sinne för filmkonst som vet hur man klipper ett montage så att största möjliga spänning ingjuts i bilderna. Han fångar oss direkt!
Handlingen följer överklass sonen Bengt Vyldeke, en värnpliktig pianist som nästan förlorar livet under en skjutövning. Efter en inre kamp för livet vaknar han upp i sjuksängen och upptäcker till sin fasa att han har förlorat sin syn. Han förlorar sin flickvän, hamnar i förtvivlan och i sin kamp mot sin egen bitterhet och självförakt hittar han tjänsteflickan Ingrid, som med värme och tillgivenhet leder honom bokstavligt och bildligt talat mot ett ljus i mörkret.

Även om demonerna håller sig på armlängdsavstånd är det svårt att inte känna igen många av de ämnen som Bergman så gärna vidrör kring; död, livets mening, religion och människans desperation när han gestaltar Bengts inre och yttre kamp. Utan den cynism vi är vana vid bjuds vi på en ömhet där kärleken övervinner de smärtor livet kan bjuda på. Framförallt är det genom realistiskt skådespeleri, som kan inget annat kan beskrivas som överlägset, som filmen inte gräver sin egen grav som lättavfärdad melodram. Birger Malmsten spelar excellent som den blinde Bengt vars inre värme lyser igenom den bitterhet och förakt som byggts upp mot livet. ”Min bästa chans är ingen chans” är hans nya motto där han helt enkelt bara vill existera, inget mer tävlande eller besvikelser.
Mai Zetterling var i daningen på sitt internationella genombrott. Hennes naturliga person vars känslor lätt lyser igenom blir vackert mot Malmstens mörkt introverta värme.
Den tjuvaktige pojken Evert spelades av den då 23-årige Rune Andréasson, skaparen av seriefigurerna Bamse och Pellefant, medan John Elfström, allas vår käre Åsa-Nisse, skymtar förbi i en liten med viktig roll.

Även om de sociala aspekterna hålls ifrån kärnan så är de genomgående påtagliga i bondeflickan Ingrids önskan att utbilda sig och Bengts bitterhet mot både det medlidande han får och det förakt han möter från Bengt Eklunds vänstersocialist.
Redan innan sin tid med Sven Nykvist ser vi ett foto som kraftigt osar tysk expressionism med fokus på mörker och långa skuggor som kastas över stad och rum. Ett suggestivt medel att dra oss in i Bengts värld. Bergman är inte heller rädd att göra filmen till sin egen med en inledning som hörsammar de impressionistiska bildmontage som vi senare skulle få se i filmer som Persona (1966). Bristen på tårdrypande sentimentalitet ger filmen en pondus som en mindre begåvad regissör säkerligen skulle misshandlat till banala proportioner. Om inte annat visar filmen en konstnär i uppdagande med en inspirerande bildberättelse som inte bara är intressant för en Bergman-fantast. Själv har han i senare intervjuer kallat den för ”en liten töntig film”. Skönt nog går det inte att hålla med den åldrande Fårö-regissören. Musik i mörker blev Bergmans första stora publikframgång men är framförallt en gedigen film som är lätt att ta till sig.

Vem är du?

Vem är du?

Förmodligen inte ett fan av äkta skåneskräckis för när Jonas Skelterwijk bjuder på sin debutfilm faller inte alla bitar på plats och jag får istället flashbacks till när jag spelade in min egen kortfilmsthriller på gymnasiet.
Kim, Kalle och Johan har bjudit in tjejerna Lisa, Åsa och Stina till en helkväll i den förfallna spritfabriken. Planen är att de ska spela ”Anden i glaset” och samtidigt skrämma tjejerna med lite skräckhistorier, bl.a. den om vaktmästaren som brutalt mördade sin fru ett par år tidigare, som förhoppningsvis ska leda dem in i tjejernas byxor.
Grabbarna har förberett med ljus, öl och ett Ouija-bräde och förklarar reglerna. Skriv din fråga på en lapp, viska den i glaset och ställ det sedan upp och ner på brädet. Men vad du än gör, ställ aldrig den förbjudna frågan. Frågan som släpper ondskan fri. Fråga aldrig ”Vem är du?”…

Simpel handling, som de flesta skräckfilmer, men faktiskt inte så dålig – även om den självfallet är rätt fånig. Det är allting annat som knakar. Först av allt har vi ett manus som man lika gärna kunde ha gjort en tjugominuters film av. Efter en tämligen lång introduktion av de sex huvudkaraktärerna som är rena rama karikatyrer av stereotyperna; svartrockaren, klassens klown, blyge nörden, rikemansdottern, vulgära tjejen och gothtjejen, blir det en uppvisning i bästa genrefilm manér. Rollerna är välbesatta med skådespelare som passar in, men när de inte blir mer än överdrivna karikatyrer, som dessutom får dialog som så tydligt poängterar just hur stereotypa de är och helt missar att matcha varandra så att det inte bara ser ut som att de spelar ut sina repliker var för sig, är det svårt att se dem som människor av kött och blod. Bäst gör Staffan Andersson ifrån sig som den lågmälda Kalle. Den som missar mest med sin roll, fast definitivt inte är sämst, är klassens klown Johan spelad av Ola Roxendal. Manuset som allmänt brister, speciellt när allt prat om det övernaturliga och ondskan drar i gång på riktigt (vem tusan pratar sådär?), ger honom repliker som fullkomligt gör honom malplacerad. En comic relief må så vara, men kunde han inte ha getts dialog som faktiskt låter som att de passar in på vad de andra beter sig och gör?

Filmen har trots sina rejäla brister vissa ljusa stunder; stämningen lyckas krypa fram och vissa kameraåkningar ser fullt lovande ut för framtiden. Sedan lyckas den faktiskt komma med en genuint obehaglig scen. Jämfört med vad Hollywood idag spottar ut sig inom skräckfilmen så märks det att filmmakarna har hjärtat på rätt ställe. Cred måste ändå i slutändan ges för att man fortfarande vågar sig på att göra skräckfilm i Sverige och under ytan kan man också ana en historia som säkerligen kunnats göra något riktigt hyggligt av. Synd bara att Skelterwijk vill trycka in alldeles för många omotiverade klippsekvenser och definitivt för lite handling – vissa scener har dragits ut så mycket att smaken försvunnit. Sedan har jag i ärlighetens namn som stockholmare en smula svårt att smälta skånskan. Fast man får ta i beaktning att det är en nollbudgetfilm som gått direkt till DVD, vilket är ett beundrande steg i sig. Men trots vissa lovande tecken så hindrar det inte från att göra Vem är du? till en seg och oftast ofrivilligt rolig, i ren frustration, skräckfilm som förtjänat ett andra utkast av manus till att börja med – sedan efterföljer bättre agerande och regi strax efter. Det är en hemmavideofilm med allt vad det innebär – Skelterwijk måste verkligen lära sig hur man filmar och instruerar sina aktörer! Men tydligen så är redan en uppföljare på gång, så kanske får vi då en mer mångdimensionell film att sätta tänderna i när nästa gäng ställer den förbjudna frågan… Vem är du?

Tjenare Kungen

Vad gjorde du 1984?

Jag föddes. Att födas mitt i detta sjudande hav av musikstilar kanske fick mig att än idag älska årtiondets musik och stilar. När regissören Ulf Mamros med Tjenare Kungen bjuder en på en resa tillbaka till 80-talet är jag inte sen att hoppa på. Mycket av reklamkampanjen kring filmen har satsat på att framhäva olikheterna till idag – inget Internet, inga mobiltelefoner, inga cd-skivor – men det handlar om något så enkelt som en tjej som vill starta ett punkband och släppa singel, helst till jul. Idén fick producenten Lena Rehnberg efter att ha sett Almost Famous (2000) vilket slutade i ett manus av Anna Fredriksson och Ulf Mamros, löst baserad på Britta Svenssons roman ”Lucia i svart”.

I centrum av berättelsen står Abra, som bor i en mellansvensk småstad. Som enda punkare i denna håla blir hon trakasserad av alla raggare, när alla bara tycker hon är konstig. Hon älskar musik och framför allt Ebba Grön. Dessutom skriver hon egna låtar och drömmer om att dra ihop ett band och att spela in en singel. När Abra träffar Millan, en groupie till en kringresande synthpopgrupp bestämmer hon sig för att inte ta mer skit och liftar med gruppen till Göteborg. Abra lyckas genom en rad ”vita lögner” övertala sin nya kompis att dela lägenhet med henne.
För att klara sin försörjning tar Abra och Millan jobb på korvfabriken i Göteborg. Där träffar de Dickan, vars största idol är Ulf Lundell.

Ulf Malmros ingjuter i svensk film sin egen mix av värme, realism och annorlunda historier. Han har tidigare regisserat Smala Sussie (2003) och Den bästa sommaren (2000). För att få inspiration såg hela filmteamet på filmen G (1983) på stor duk.
Vad som utmärker svensk film oftast är just vardagsrealismen. Abra blir misshandlad av raggare i början av filmen. En jobbig men sann scen som ofta utspelade sig i lantis Sverige i början av 80-talet. Som helhet utmålar Malmros en dokumentär tårtbit av en tid då grupper som Alphaville och Ebba Grön toppade listorna, då en orange mohikankam var lika vanlig som en hockeyfrilla och då breda axelvaddar och pastellfärgade trikåbrallor ställdes mot trasiga jeans, nitar och säkerhetsnålar. Visst finns det något gott i att vara realistisk och visa nakna rumpor under en sexakt, höra skrikande smädelser och människor som bara gör det jobbigt för sig, men kan jag inte annat än känna det obekvämt och vrida mig i stolen under dessa ögonblick. De är emellertid snart förbi i utbyte mot en varm film som träffar rätt.

Personerna känns förvånansvärt levande i sina ofta absurda egenskaper som vi alla kan känna igen; ”Dickans” demoner, Millans ego och Abras ständiga försök att bli omtyckt med sina ”vita lögner”. I första halvan av filmen blir det verkligen lite för mycket. Varför kan de inte bara säga sanningen?
Nya stjärnskottet Josefin Neldén imponerar som Abra, men även resten av ensemblen gör bara gott ifrån sig. Som Abras kompis Millan, ser vi Cecilia Wallin och rollen som synthtjejen Gloria spelas av Johanna Strömberg. Isa, den fjärde medlemmen i deras band, spelas av Malin Morgan (Smala Sussie). Som så ofta i Ulf Malmros filmer får vi självfallet se Kjell Bergqvist, som tycks vara med i allt nytt i svensk filmväg, i en färgstark roll.
Abras kärleksintresse Dickan, spelas av Joel Kinnaman som själv tycker Uffes musik är ”jävligt dålig”.

Tjenare Kungen är en charmig, nostalgisk och underhållande film om ett rockband på 80-talet – heter det i pamfletten. Jag kan bara hålla med. Att väcka 80-talet till liv är en bra idé bara det, men att lyckas göra en historia fylld av humor, värme och jäkligt bra musik är imponerande. Tempot hålls igång hela filmen. Något som medför ständiga tvära kast som kan bli lite väl tjatiga, men det är något man får ta.
Musiken spelar såklart en viktig roll i Tjenare Kungen när det handlar om ett punkband. Man behöver inte vara en Thåström-fantast för att gilla filmen, även om han har bidragit med en nyskriven låt. De har köpt en drös rättigheter till både svenska och utländska sköna 80-talshits som vi bjuds på.
Svensk film har en benägen att vara dystra, men Tjenare Kungen är en glad överraskning.

Festival

I mitten av juli 1999 befann jag mig ett par kilometer utanför Arvika, tillsammans med ett tiotusental andra nissar, på min första festival. Då hade jag redan fått veta att en film skulle spelas in där samtidigt med ingen annan än den läckra tonårskilles drömmen Ebba Hultkvist i huvudrollen. En jordplätt hade spärrats av för tältscenen medan papperslappar var uppsatta här o var med en informerande text att vi inte skulle se in i kamerorna eller ställa till med mer spektakel för att röra till inspelningen. Jag tyckte det skulle vara spännande att befinna mig på en inspelningsplats. Idén verkade även kul att spela in en film under en pågående festival med tusentals ofrivilliga statister som var där för att njuta av fest, musik och gemenskap. Inte trodde jag att filmteamet skulle misslyckas så ofantligt.

Festival handlar om sex ungdomar som åker till en festival. Sextonåriga Lina (Ebba Hultkvist) får inte åka för sin mamma (Catrine Hansson) men vill så gärna följa med sin pojkvän (Jesper Salén) och sin bästa kompis (Källa Bie) och bestämmer sig för att rymma utan att berätta för sina vänner att hon egentligen inte får åka. Väl ute på äventyret händer saker som kommer att förändra alla.

Jag har en viss vana att använda mig av ordet klyscha men i detta fall går det inte att undvika. Hela historien är en banal röra av klyschor och stereotyper som mer liknar en amatörfilm från en filmskola. Bildspråket ser ofta amatörmässigt ut, medan regin är naivt dålig. Så var Festival även regissören Karl Johan Larssons spelfilms debut.
Lite positiva synpunkter kan ges på något som sprungit ur Larssons tidigare bakgrund med reklamfilm och musikvideor. Festival innehåller ett par estetiska element, scenövergångar med snabba klipp, färgglada och förvrängda bilder som faktiskt är rätt så snygga och innovativa – medan han låtit musiken föra filmen framåt.

Festival var både debut för regissören och manusförfattaren Jan Palmblad. Men varför de alls använt sig av Palmblads manus kan jag inte bli klok på. Festival är en osannolik tafflig historia som använt sig av tröttsamma stereotyper – supersliskiga managers, dryga artister, våldsamma ungdomar. Allt med en syn på ungdomar som verkar väldigt cynisk.
Skådespelet är i sämsta laget men bristerna är alldeles för många för att skriva ned här. Men en sak är sant, det är inte ofta jag i dessa dar ser så grova misstag när det gäller skillnad mellan dagsljus och kväll mellan klipp. Man får sig att tro att de olika sidohistorierna händer på olika dagar och tider på dygnet. Förvirrande minst sagt. Att det unga gänget tar upp en liftare på vägen som visar sig vara ett cameo inhopp av den sorgliga Elvis imitatören Eilert Pilarm gör ju inte saken bättre.

Någonstans läste jag att regissören besökt Arvikafestivalen året innan och efter den upplevelsen fått inspiration till att göra en film om detta årliga masspektakel.
Karl Johan Larsson valde nog fel år för att göra sin film, då vädret var bland det sämsta i Arvikafestivalens historia det året. Störtregn, gyttja upp till knäna på de, tidigare, utstakade gångvägarna. Tält gled iväg, och klädaffären Myrorna i Arvika sålde slut på stövlar. Allt medan fröken Hultkvist själv hade en egen assistent som höll paraply åt henne. Hon såg allt rätt purken ut.

Vad jag finner både skrattretande och irriterande är vissa recensenters hållpunkt att det som gör filmen sevärd är dess realism. Dessa människor månne aldrig ha varit på en festival i hela sitt liv. En sann inblick i festival livet ger den inte. Slå mig på fingrarna någon som själv varit på festival och tycker att filmen faktiskt visar det som det är. Om jag skulle ha satt betyg på hur sugen jag blir av att åka på festival av filmen skulle jag sätta en drastiskt högre siffra, det kan jag erkänna. Men som film är Festival en katastrof.

Jag kan se två användningar för Festival; besökare av Arvika festivalen kan blicka tillbaka och känna igen platser och ansikten, eller så kan man skratta åt hur sorgligt dålig filmen är.