Swords and Sandals

Jason and the Argonauts

I filmskapandets värld finns det legender som genom sin fantasi och uppfinningsrikedom har skapat verk vilka haft, och fortfarande har, ett gigantiskt inflytande på folk inom filmindustrin. Dessa verk har inspirerat människor över hela världen. Jason & the Argonauts sanna stjärna är en sådan legend – Ray Harryhausen. En man som har blivit lika ihågkommen som sina specialeffekter. Efter ett antal filmer blev han partner med producenten Charles H. Schneer. Sexton filmer skapades allt som allt ur deras samarbete. Harryhausens fantastiska kreationer kombinerat med Schneers fascination för fantasy resulterade bland annat i denna grekisk mytologiska saga som är deras främsta film.

Jason (Todd Armstrong) återvänder efter 20 år till kungariket Thessaly, för att rättmättigt kräva tronen. När han räddar Pelias från att drunkna, men inte känner igen honom som dödat hans far, skickar Pelias iväg Jason till landet Kolchis för att hämta det gyllene skinnet. Jason lyder rådet och samlar en besättning av orädda äventyrare, däribland Herkules, och sökandet efter skinnet påbörjas.

När dagens biobesökare är i full gång att jämföra Sagan om Ringen-filmatiseringarna med böckerna, så följer jag med och drar igång att jämföra Jason med dess ursprung i den grekiska mytologin. En uppgift jag välkomnade då jag själv även är fascinerad av ämnet. Min slutsats blir att filmen håller sig ovanligt trogen sagan och sträcker sig inte värst mycket längre än att ändra lite i kronologin och ge mer liv i karaktärerna. Att lyckas göra en film av den korta sagan är inte en bedrift i sig, men att skriva ett intelligent och väl ihopsnickrat manus är värt applåder. Filmen är en sådan exemplarisk djupdykning i den grekiska mytologin, att den användes en tid i de amerikanska skolorna för att utbilda elever i ämnet. De har lyckats fånga kärnan i den värld som beskrivs och det är svårt att inte dras med.

Harryhausen & Schneer hade aldrig råd med större skådespelare, så istället såg de till att välja filmer med karaktärer eller historier som redan var välkända för publiken. Då kan vi se till minnesvärda filmer som Gullivers resor, Gudarnas krig (ännu en mytologisk historia) och tre filmer om äventyraren Sinbad.
Todd Armstrong är ett snyggt ansikte, men gör väl inte så mycket mer än vad som är förväntat. Men valet av Herkules är något annorlunda än vad man är van vid. Tvärtom mot stereotypen som muskulös bamsing så är han istället i mer normal form. I den här sagan var det ett smart val, som gör halvguden mer mänsklig och till en av besättningen. Vilka som är filmens verkliga stjärnor är det dock ingen tvekan om – Harryhausens effeker, som överglänser hela skådespelarensemblen.

En skatt filmen vilar på och spatserar med i varje filmruta är förekomsten av något som många av dåtidens filmer saknade, och ledsamt nog dagens filmer ersätter med digitala bilder – verkliga inspelningsplatser. Producenten Charles Schneer ville få ut mer av film än vad som var vanligt på den tiden. Hans vision var att skapa mer visuellt sprakande bilder och filma på inspelningsplatser långt ifrån alla de sedvanliga studiorna och platserna i Kalifornien. På så vis kommer det sig att hela Jason & the Argonauts är inspelat i Italien (Grekland gick visst inte?), vilket självklart ökar känslan av realism och äkthet, som borde vara ett signum för hela genren. Det går inte att bortse från skillnaden i känsla som frambringas i förhållande en film som Gladiator (2000), där majoriteten av scenerna är digitala.

Ingen kan komma att säga att datoranimationer endast är en fluga, men visst är det skönt att ibland se gamla hederliga stop-motion effekter. Jag ger allt beröm jag förmår till Aardman Animations som fortsätter att jag ge oss mästerverk i form av Wallace & Gromit och Flykten från hönsgården – förvisso är de helt leranimerade. Harryhausens mytologiska varelser må se smärre löjliga ut mot dagens standard i effektskapande, men de har en kvalitet som effektmakarna än idag inte lyckats återskapa (men de är på god väg) – en känsla av äkthet i den mening att vi skulle kunna ta på dem. Ur det föds en större respekt för filmens monster. När vi kommer till Harryhausens mästerverk och hans mest kända scen så är det faktiskt lite kuslig – återuppståndelsen av skelettsoldaterna. Det är ingen underdrift att säga att scenen är ett mästerverk inom stop-motion, som bländar tittaren än idag och klarar att stå upp mot datoranimationernas framsteg.

Harryhausen kom att vara den verkliga skaparen av de filmer han var involverad i. På så sätt hamnar filmens regissör Don Chaffey i skymundan, men det borde heller inte vara på nåt annat sätt. Filmens höjdpunkter är Jasons sammanträffande med Harryhausens skapelser. Tillsammans med fantastiska miljöer och stämningsfullt komponerad musik av Bernard Herrman blir Jason & the Argonauts ett skickligt producerad äventyr fyllt med sann filmmagi. Med sina fantastiska specialeffekter och spännande handling är detta en film som är underhållande för alla.