Tv-film

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (TV)

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking

Sherlock Holmes and the Case of the Silk StockingRupert fuckin Everett som Sherlock Holmes! När jag såg att den castingen existerade så var det bland det mest geniala jag hört på länge. Hur bra kunde inte detta vara? Förvisso hölls förväntningarna nere av att det faktiskt var en tv-produktion som inte gjort vidare mycket väsen av sig men hoppet fanns ändock där.

Den pågående gåvan till mänskligheten som är ”Sherlock” är inte första gången BBC producerat tv om frilanssnoken. Tvärtom så ligger de i stark majoritet. År 2002 producerade de den femtioelfte versionen av The Hound of the Baskervilles (varför det envisas med detta kommer jag aldrig förstå). Richard Roxburgh spelade då Sherlock Holmes och Ian Hart iklädde sig mustaschen som Dr Watson. Två år senare ville BBC göra om bravaden, Roxburgh var emellertid upptagen och istället för att basera filmen på en text av Doyle så plitade manusförfattaren Allen Cullin ihop en alldeles egen story.

En seriemördare härjar i London. Tonårsdöttrar till aristokrater hittas mördade med en silkestrumpa instoppad i halsen. Ett fall som drar ur Sherlock Holmes från sin drogfyllda pensionering.

Hur var då Everett? En elegant Holmes som aldrig rör en muskel i sitt ansikte men som hade gjort gott med lite extra vitsighet á la Oscar Wilde, något Everett skulle inte varit en främling för. En stor portion torr humor hade suttit som ett smäck. Stämningen är väldigt gloomy och även om Watson får in del gliringar som anbelangar honom galant så är stämningen lika blågrå som fotot.

Jonathan Hyde dyker upp som pompös adelsman. Största överraskningen är att Michael Fassbender är med i denna film! Passande nog som betjänt. Tänk, bara två år senare skulle han stå med sprejfärgade sexpack i 300. Att Fassbender har en skrämmande närvaro märks när Everett förhör honom, Michael kör över honom rejält.

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking är ett stilfullt bidrag till kanon med framförallt minnesvärda prestationer av Ian Hart (en kompetent Dr Watson är alltid välkommet) och Fassbender som förtjänar lite mer uppmärksamhet än sina tv-gelikar.

Sherlock: Case of Evil (TV)

Sherlock: Case of Evil PosterSherlock Holmes är inte tråkig. Ska inte vara tråkig. Så varför är tv-filmen Sherlock (som på dvd fick undertiteln Case of Evil) från 2002 så tråkig? Kanske lider den helt enkelt av att vara ett barn av sin tid. Lekfullheten från 90-talet var över. Blågråa allvaret från det tidiga nya millenniet var här. Filmen tar sig själv så seriöst att den till och med skalat av den fantastiska excentriker som Holmes är och gjort honom tämligen menlös.

I Sherlock: Case of Evil har de försökt sig på någon form av reboot av Holmes-mytologin, innan det ens var på tapeten med gravallvarliga nystarter. James D’Arcy spelar Sherlock Holmes strax innan han blir den vi känner till idag. Han är kaxig, övermodig, ärelysten och av någon anledning en kvinnokarl som använder sina deduktioner för att få ligga och bli omskriven i tidningarna. Filmen börjar med att han skjuter den ökända superskurken Moriarty (Vincent Donofrio!) till döds, eller, ja, det tror han i alla fall och får alla andra att tro. Snart börjar han inse att han kanske måste trappa ned lite på sitt ego.

Att stöpa om något vedertaget i nya mönster är absolut uppmuntrat, men då får man inte glömma kärnan i det man adapterar. Att Holmes inte längre är någon vidare excentriker är oförlåtlig, nu är han mest ego. Den mest udda förändringen är att han skulle vara någon form av slampa med tanke på att Holmes i böckerna är på gränsen till misogyn, och har i princip alltid porträtterats så.

Dr. Watson å sin sida är inte den smått borttappade sidekick vi oftast är vana vid, utan en fullt kompetent obducent för Scotland Yard som har en förkärlek till att uppfinna saker. Tummen upp för det! Trist är istället hur de behandlat Mycroft Holmes, Sherlocks smartare brorsa spelad av fantastiska Richard E. Grant, som förvandlats till någon form av trasig peppande karaktär utan den bitska syskonrelationen sinsemellan.

Skådismässigt håller det strax över tv-nivå. D’Arcy är lättglömd och Donofrio kanske älskar sin brittiska dialekt lite för mycket men generellt så sköter sig alla väl utan några direkta triumfkort. Favoriten är Roger Morlidge som Dr. Watson.

Framförallt är filmen förolämpande generisk. Äventyret och spänningen drunknar i ett svårmod och efter halva filmen fann jag mig tappa intresset. Charmen är kort och gott inte där, vilken är trist då filmen annars är välgjord. Det måste sägas. Det är inte en dålig film. Det är bara inte en Sherlock Holmes-film. Och det lyckas till och med Dudley Moore och Peter Cooks pinsamma House of Baskervilles vara. Nu är den mest intressant för den inbitne Holmesianen.

 

1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns (TV)

1994 Baker StreetAtt se Sherlock Holmes i modern tid är inget nytt påfund á la ”Sherlock” och ”Elementary” (då glömmer man ju dessutom att majoriteten av Basil Rathbones inkarnation utspelade sig på 40-talet där han bland annat deducerade mot nazister). Både på 80-talet och 90-talet gjordes på amerikanska tv-kanalen CBS försök att lansera en Holmes i vår egen tid. I båda fallen misslyckades det. Vilket är fy skam för 1993 års 1994 Baker Street: Sherlock Holmes Returns är riktigt underhållande och som jag personlighen hade gärna sett köpts upp som tv-serie.

Sherlock Holmes (Anthony Higgins) väcks till liv i modern tid av ett jordskalv efter att legat nedsövd och nedkyld enligt eget recept i hundra år. I dagens San Francisco får han hjälp av läkaren Amy Winslow (Debrah Farentino), som bor på den passande adressen 1994 Baker Street, att både anpassa sig till den nya tidseran och att utmana ättlingen till sin gamla nemesis – James Moriarty Booth.

Det var till min glada överraskning som jag bakom regi och manus-titlarna upptäckte namnet Kenneth Johnson. För trots den pinsamma superhjältefilmen Steel på 90-talet med Shaquille O’Neill i huvudrollen (Läs: Se den inte) så är det ändå mannen bakom tv-serier som ”The Incredible Hulk”, ”V” och ”Alien Nation”.  Inte illa pinkat – för att uttrycka mig lite grovt.

Anthony Higgins (som för Holmesianen känns igen som ingen mindre än Moriarty i Young Sherlock Holmes) är ismannen som hittar sig själv utanför sitt vana element (mind the pun).  Att vara en levande anakronism bidrar onekligen till en hel del humor från och kräver lite ödmjukhet av vår käre detektiv som inser att hans en gång så spikklara deduktioner inte helt är uppdaterade för det nya samhället. Filmen balanserar skickligt mellan nästan slapstickliknande situationer och det dödliga allvar Holmes ibland försätter sig i.

Precis som den moderna tagningen så kan inte heller Lucy Liu skryta med att vara den första kvinnliga Dr Watson. Även om Farentino spelar en karaktär som heter Winslow (och Watson nämns av Holmes när han berättar sin historia) så fungerar det som samma karaktär. Hon är ju dessutom narrator av filmen, vilket jag emellertid har en invändning mot. Trots att det är kanon med berättarröst, det är ju för tusan ur Watsons perspektiv som böckerna är skrivna, så känns det här bara som ett billigt tidstypiskt tv-trick av en lat manusförfattare. Framförallt för att när det sker så sticker det ut och känns mest onödigt. Kanske är det Farentino som inte gav sitt yttersta för manuset eller manuset som inte gav sitt yttersta för Farentino. Vad än anledningen är så är det just detta som mer än något sätter epitetet ”tv” framför ”film”.

Sherlock Holmes Returns är trots denna stundtals tv-känsla (i det här fallet menat som något negativt) en överraskande humoristisk och charmig nytagning av Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv som jag gärna hade sett fortsatta äventyr med.