Varulvar

Company of Wolves, The

Att mannen bakom The Crying Game (1992) och En vampyrs bekännelse (1994) skulle göra en varulvsfilm skulle man aldrig tro – men det var precis det han gjorde. Även han blev biten av frenzin i början av 1980-talet och resultatet är den rysligt bortglömda, men sanningen å säga tämligen menlösa, The Company of Wolves. Tillsammans med Angela Carter, från hennes egen novell, har Jordan skrivit manuset till denna saga. För saga är det, en symbolisk fabel som moderniserar ”Lilla rödluvan”, slänger in lite psykoanalys och feministisk filmteori och garnerar med prisbelönta specialeffekter. Den förvirrande och oengagerande handlingen går som följer, om jag får göra ett försök att beskriva:
En ung tonåring, Rosaleen (Sarah Patterson), ligger till sömns och har en obehaglig dröm, som tycks utspela sig i den närliggande skogen, där en flicka som ser ut som hennes verkliga syster jagas av vargar. Drömmen fortsätter med begravning där det visar sig att flickan har en syster, som är Rosaleen själv. Hon drömmer att hon är en medeltids bondflicka som spenderar mestadels av sin tid med sin mormor (Angela Lansbury) som berättar sagor om män som förvandlas till varulvar, vilket får den blommande flickan att bli obekväm med pojkar och män och börjar tillslut själv komma på egna varulvssagor. När hon i röd mantel och picknickkorg beger sig genom skogen för att besöka sin mormor så börjar sagorna bli verklighet…

Fastän okänd i mina öron hade ändå förväntningar börja bubbla när satte mig för att se filmen. Detta då jag själv alltid är ivrig att stifta bekantskap med nya varulvsattacker. Men The Company of Wolves, även kallad Vargarnas natt, är ingen fullmåne, knappt ens lite morrhår. Nästan hela filmen utspelar sig i Rosaleens drömvärld som är full av sexuella metaforer. Varje varulvssaga representerar pubertet, sexualitet, oskuld och mognande för en pueril tonårsflicka. Neil Jordan har gjort ett bra jobb med att göra en film som är full av tolkningar, där det är upp till betraktaren att observera och uppleva.
Men må det vara en symbolistisk handling, det krävs ändå att den är tilltalande och engagerande för att man ska orka känna det värt att djupdyka i en analys. Inledningen är förvirrande när dröm dyker in på dröm och plötsligt sitter vi i en medeltida by i en magisk skog. Sedan fortsätter den lite jämnare men man har redan blivit uttråkad, något som höll i sig till filmens slut. Nu kanske det låter väldigt hårt, men det är snarare underhållningsvärdet som bristerna ligger på. Filmen har många kvaliteter som väger upp denna bistra nedvärdering.

Scenografin i Rosaleens drömvärld är nämligen magisk. De specialeffekter som man är ute efter är imponerande, för en gångs skull ser vi något mer originellt i genren. Filmen lyckas komma med en krypande stämning i en annars latent handling.
I skådespelarstallet hittar vi Jordans fullblod, Stephen Rea, som varit med i nästan alla av dennes filmer. Rea är bara med för en kort stund men har fått förmånen att ha den mest minnesvärda scenen. Angela Lansbury spelar mysig mormor, fastän jag tycker hon spelar över lite i rollen. En brittisk skådespelare som gjort intryck på mig i bland annat Omen (1978) och Tron (1982) är David Warner, som tyvärr här är förpassad till en grå biroll som pappa. Unga och vackra Sarah Patterson gör en fin rollprestation, vilket gör det förvånande att hon endast medverkade i en till film innan hon lade av. I den passande rollen som Snövit dessutom.

The Company of Wolves är en unik film som man antingen älskar eller avfärdar. En surrealistisk fantasi som förmodligen är den mest originella varulvsfilm du kommer att snubbla över – en freudiansk vuxenversion av Rödluvan. Jag tillhör som förstått skaran som finner den alldeles för oattraktiv och pretentiöst lyrisk för att engagera. Historien är alldeles för upphackad och paketerad i symbolism så att det narrativ man försöker få ett grepp om aldrig blir tydligt nog för att intressera och istället kör fast. Den behållning som istället ligger på de enerverande och rysande varulvstransformationerna uppväger inte olaterna till fullo.
Att filmen har fallit i glömska är kanske synd, men fullt förståeligt.

Cursed

Efter varulvs-vågen i början av 1980-talet har det varit glest mellan filmerna. Därför satte jag med njutning tänderna i Wes Cravens nya skräckfilm Cursed, med gamle vapendragaren från Scream-filmerna, Kevin Williamson som har författat manuset. Ett hopp för att den skulle bli lyckad grusades emellertid redan under inspelningen när ordet om alla problem som öste kring filmen spreds. Så problemfylld att det sagts vila en förbannelse över filmen. Sanningen är att denna varulvsskräckis varit på gång sedan 2003, att produktionsbolagen efter testvisningar inte varit nöjd så att så många omskrivningar och omtagningar gjordes att det nästan blev en helt ny film där många skådespelare och bikaraktärer klipptes bort och nya kom med. Kanske inte så konstigt då att Cursed är en pinsamt tandlös skräckfilm utan vare sig skräck eller skröna.
Ett syskonpar överlever en mystisk trafikolycka där de båda blivit rivna av ett oidentifierat djur. De börjar snart ana att en varulv är i farten och lär sig att de måste hitta deras attackerare för att nånsin kunna bli fri från förbannelsen att bli varulvar själva.

Man får komma ihåg att varulvs-filmer oftast inte är läskiga. Mytologin är i min åsikt alldeles för otrolig. Fokuset borde ligger istället på den psykologiska förändringen hos karaktären, vad han smittats med, hur andra kommer se honom i framtiden och vad han håller på att förvandlas till. En väldigt bra grund för en story, men i fel händer blir det bara pannkaka. Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson må ha vitaliserat skräckfilmsgenren med sin Scream-trilogi, men när de nu åter samarbetar blir resultatet endast likgiltigt. Den smarthet och självironi som genomsyrade tidigare nämnda trilogi saknas här. Cursed är istället blek och blodfattig. Efter skräckklassikerna Last House on the Left (1972) och Terror på Elm Street (1984) så är det med besvikelse man ser Wes Craven göra bort sig här. Skrämseleffekterna är av de billigaste slaget – ett starkt ljudspår och många sega stunder av människor som tassar omkring efter ljud. Men filmen begår harakiri direkt när den första datoranimerade varulven dyker upp. Det finns inget läskigt med en taskigt animerad hund. Där dog allt hopp om att filmen åtminstone kunde ha snygga makeup effekter.

Nuförtiden fullständigt dränks man i tonårsskräckisar. Det har blivit en sådan katharsis att man oftast är totalt likgiltig för tonåringarnas öden. Så är fallet här. Kanske främst för man blir trött på att se alla genanta minspel som om detta skulle vara en såpopera. En av de tråkigaste saker att se i film är nämligen en persons ansiktsuttryck när hon/han surfar på nätet.
Jag älskar de två första Addams Family-filmerna från början av 1990-talet, och Sleepy Hollow (1999) skapar alltid en mysig goth stämning. Därför är det synd att se en annars duktig, och vacker, skådis som Christina Ricci i Cursed, där hennes insats gjorde mig besviken. Men kanske inte mycket att begära när alla karaktärer är klichéfyllda och extremt dåligt skrivna. Inte minst så är handlingen lika full av hål som en schweizerost.
Egentligen skiljer den sig inte så extremt mycket från många andra liknande moderna försök till skräckfilmer. Så pinsamt dålig att den inte går att se om är den inte. En enkel beskrivning på filmen vore helt enklelt, menlös.

En amerikansk varulv i London (1981) blandade humor med en klassisk skräckhistoria med lyckat resultat. Brittiska Dog Soldiers (2002), som är den senast lyckade i genren, gjorde en rysande action. Vad Cursed blir är ett skämt. En bagatell som lika gärna kunde ha varit ett avsnitt av tv-serien “Förhäxad”. Lika onödig som den är bortglömd, se denna film inte. Om ni vill se en riktig varulvsfilm så får ni vända er till dvd-hyllorna.

Wolf

När vi trodde att varulvstrenden från 80-talet var död för gått så släpptes Wolf (1994), regisserad av den erfarne Mike Nichols och med två publikdragande filmstjärnor i huvudrollerna – Jack Nicholson och Michelle Pfeiffer. Mike Nichols har sedan genombrottet med Vem är rädd för Virginia Wolf (1966) varit en aktad regissör som varvat drama med komedi, från klassikern Mandomsprovet (1967) till långt senare Harrison Ford komedin Working Girl (1988). Med Wolf försökte han väcka en då utdöd genre till liv.
Jack Nicholson spelar en chefredaktör för ett förlag, som på en bilresa hem blir biten av en varg han kört på. Efteråt börjar han känna sig konstig, sinnena blir allt starkare. Samtidigt så blir han degraderad på jobbet, och träffar på dottern till sin chef.

Wolf är en intressant vinkling på varulvsmyten, ett försök att göra ett seriöst drama av fascinationen – man blir varg. Varvid filmen helt ignorerar det tidigare självklara skräckmomentet. För vad är inte varulven om inte en skapelse av vår rädsla? Första halva spelplanen av filmen byggs spänningen och tempot långsamt upp, sedan slår det snabbt slint då filmen dras mellan två motpoler – skräck och drama, varvid experimentet misslyckas till vår besvikelse.
I sitt förvirrande försök lyckas Nichols varken ingjuta skräck i tittarna, eller få någon sympati till karaktärerna. Således till den grad att vi snarare sitter otillfredsställda i skenet av eftertexterna och funderar på vad Wolf egentligen ville säga.
Men där misslyckandet rasar gror en smula ljus. Nichols lyckas frambringa en helgjuten mörk stämning som etsar sig fast till vår bild av Wolf, så när vi tänker tillbaka på filmen passar sig bäst de två adjektiven – mörk och stämningsfull. Mike Nichols är en bra regissör, regin är inte oäven och om han vetat bestämt vart han velat gå så kan det tänkas att filmen kunnat räddas.

Tvärtemot de riktigt bra varulvsfilmerna En amerikansk varulv i London (1981) och Howling (1981) så är inte varulvarna filmens stjärnor, utan skådespelarna. Vad är det annars som lockar till denna rulle om inte för att se den trefaldigt Oscarbelönade Jack Nicholson och vackra Michelle Pfeiffer. En snabb blick kan få en att tycka att det är dessa två namn som gör reklam för filmen, inte dess handling. Så lyckas de två rädda filmen i nöd?
Jack Nicholson har fått i uppgift att spela en i stora drag sympatisk och god människa. En uppgift jag ser svårt då Jack har en svårighet att tas för en sympatisk människa, när hans hånfulla leende förföljer honom. Han ser helt enkelt inte allt för snäll ut. Annars så gör han ett som vanligt bra agerande i sin förvandling, vilket skulle blivit riktigt intressant att se om filmen utvecklats mot det hållet. Nu känns hans skådespel som man-under-förvandling lite meningslöst och bortkastat.
Michelle Pfeiffer är en duktig aktris och gör även hon bra ifrån sig, men jag kan inte riktigt se varför hennes roll alls är med i filmen. I försöket att göra en drama, och lägga till en bihandling om en udda romans så hamnar Pfeiffers karaktär i gråzonen som vid närmare eftertanke klarligen inte borde kommit med i filmen. Nästan bäst i filmen är faktiskt James Spader, som Nicholsons protegé, marknadsansvarig. I sitt fumlande rövslickeri, lyser det starkt igenom karaktärens riktiga personlighet och jag finner det ett riktigt bra agerande.
Om vi nu bortser från varulvs-, och kärlekshistorien skulle det kunna tänkas att filmen är en uppvisning i hur olika människor hanterar förhållanden och sina liv. Men att lägga det i denna kontext är bara dumt.

I slutändan är Wolf ett tamt pretentiöst försök att göra en genremix som inte var menat at lyckas. Effekterna är i rätt klass, och stunten likaså, så för den inbitne varulvsfilmsälskaren så finns det en del intressanta vändningar och vinklar att se. Denna lilla räddning frånkommer inte faktumet att stjärnorna är filmens enda sirener som lockar oss att ge den en chans, men vi upptäcker snart sanningen att utan herr Nicholson och fru Pfeiffer skulle Wolf säkerligen hamnat längst ned i videohyllorna tillsammans med resten av b-filmerna.

Howling

Varulvar är en mytologisk varelse som vi ser tämligen sällan på film. Men det är också svårare att övertyga publiken att varulvar är tillräckligt trovärdigt, eller skrämmande, som de mer närstående vampyrerna. Under 1990-talet utmärkte sig endast Wolf (1994) och den kassa uppföljaren En amerikansk varulv i Paris (1997).
Howling är en av klassikerna inom genren, som kom i en tid då varulvar var på högsta modet. Det är en mörk nybanande skräckfilm som doftar mer nittiotal än tidigt åttiotal.

TV-nyhetskvinnan Karen White kommer ur gängorna efter en traumatisk upplevelse med en seriemördare. Hon minns inte alls vad som hände, men lider av mardrömmar. En läkare råder henne att åka till ”the Colony” för att få ro att hjälpa henne att minnas.

Vid tillfällen är Howling olyckligt förutsägbar men vid andra egensinnig och originell. Regissören Joe Dante verkar vilja använda sig av hederligt tröttsamma skräckfilmsklyschor som en sorts hyllning till genren, när han samtidigt döpt de flesta av karaktärerna efter regissörer till gamla varulvsfilmer. Men när filmen görs seriös utan någon tillstymmelse till några ironiska drag, så märks inget av denna hyllning utan filmen faller delvis i sin egengrävda grav. Förutom detta klavertramp har Howling en annorlunda tappning av varulvshistorien. Tidigare har det handlat om människor som fått varulven som en sorts sjukdom, nu är historien rejält mörk och brutal, och det läggs in en sexuell ton (som senare totalt skulle användas i Wolf), i form av bland annat nakenhet, som var tidstypiskt vågat för perioden – sjuttio, tidigt åttiotal. Sedan följde ett snällt decennium.

Största bristen ligger i själva handlingen, vi får ingen vidare bra förklaring till varulvsfenomenet. Varför det uppstod eller hur människorna som drabbades av det tacklade situationen. Något som bara ges ett alldeles för kort hum om i slutet av filmen, så att jag sedan satt där delvis otillfredsställd. Som kompensation får vi flera fantastiska effektscener och en skräckfull stämning.
För att bäst beskriva Howling går det inte att undvika att dra paralleller till filmens jämlike En amerikansk varulv i London som släpptes samma år, och som sen dess fått mest uppmärksamhet av de två. Vad som utmärker sistnämnda är dess suveräna transformeringsscen, som när det begav sig blev Oscarbelönad för bästa make-up. Jag tillstor emellertid att den måste stå upp till en stark strid om prispallen, då Howling belönats med special effekter som är minst i samma klass, jag skulle gå så långt att säga att de t.o.m. är bättre i Howling! Make-up effekter var i sin gryning vid början av 80-talet, Howling var en av de filmer som satte ribban flera steg högre. Än idag ser flera scener läskiga ut och mer realistiska ut än i En amerikansk varulv i London, men själva varulvsutseendet känns inte riktigt i min smak. Skillnaden mot En amerikansk varulv i London, som jag ser det, är att den filmen inte försöker dölja något med skuggor och dåligt ljus utan riktar starkt ljus från alla håll så att vi får se ordentligt, samt visar långa klipp. Det är två helt olika registilar som det finns gott att hämta ur.

Dee Wallace Stone (E.T.) blir jag inte helt nöjd med i vissa scener men gör annars ett dugligt jobb, birollerna lyckas turligt nog hålla upp ribban från att sänkas. Skådespelare som Patrick Macnee, John Carradine och Dick Miller lever upp kvalitén.
Fastän jag själv föredrar En amerikansk varulv i London så ser jag Howling som en av de bästa varulvsfilmerna. Filmen lyckas frambringa en stark och mörk stämning. Regin är tät och effekterna är härliga och skrämmande att beskåda. Trots sina smärre brister lyckas Howling oväntat bra. Jag blev imponerad av hur Dante fick filmen att kännas så mörk, och den brist jag nämnde tidigare hjälpte faktiskt paradoxalt att göra historien oförutsägbar. Vi vet aldrig säkert vad som ska hända vid nästa steg. Så minst av allt är det en ruskig skräckis, som fick inte mindre än sex uppföljare och hjälpte till att starta en kortlivad varulvsfrenzi.
Joe Dante rörde sig sedan med tiden och skapade filmer som de båda urroliga Gremlins-akterna samt 24-timmarsjakten (1987). Men med Howling så gjorde han en välgjord skräckfilm som tyvärr blivit allt för bortglömd.

En amerikansk varulv i London

Två amerikanska backpackers, David Kessler (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne), har givit sig ut på en tre månader lång resa runt Europa. Medan de fotvandrar på den ödsliga engelska landsbygden, stöter de på några av traktens folk som ger dem några varnande ord på vägen: ”Akta er för månen.” Killarna ger sig av ut i mörkret och hör ett blodisande ylande från andra sidan hedarna, de är omedvetna om att de skuggas av en mytologisk best med smak på blod.

Landis fick idén till sin historia när han befann sig i före detta Jugoslavien och filmade Kellys hjältar (1970) där han jobbade som produktionsassistent. Manuset var alltså klart redan 1969, men som relativt okänd regissör med Schlock (1973) som första film på sin meritlista, höll finansiärerna sig borta. Det blev istället ett decennium senare då Landis haft succéer med Kentucky Fried Movie (1977) och Delta gänget (1978) som varulven blev aktuell igen.

När John Landis började skriva sin skräckhistoria, ville han att den skulle utspelas i en miljö som både var obekant nog för att pojkarna skulle känna sig som främlingar och på samma gång ett land där man pratade engelska. 1981 började kamerorna till John Landis produktionsbolag, Lycanthrope Films, att rulla i Storbritannien.

En amerikansk varulv i London är en uppdaterad skräckhistoria med klassiska snitt. Landis tillhörde den grupp som föredrog att visa skräckobjektet så lite som möjligt i en rysare för att hålla kvar spänningen. En inställning som skulle ha kunnat rädda många filmer. Men fungerar stilgreppet så väl här? Jag har väldigt svårt att se denna film som skräck, tvärtom innehåller den övervägande fler komiska element. Landis har uttryckligt sagt att detta inte är en komedi. Jag går dock delvis emot honom och benämner detta som en skräckkomedi. Publiken blir allt kräsnare för varje år, och vi kräver mer för att skrämmas. Filmen är inte läskig, men den är spännande än idag. Sen får man säga vad man vill huruvida filmen är en komedi eller inte. Riktigt roliga scener har den i alla fall – fyllda med svart humor.
Landis var som sagt ute efter att göra en nyversion av skräckklassikern Varulven (1941). Målet var att visa en man som bär på en sjukdom, vars dödlighet inte slår mot honom själv, utan mot andra. Samtidigt försöker mannen gripa det overkliga i sin situation och hindra sig själv från att bli galen. Ett tillstånd som är en av hans största rädslor. Detta får honom, som den “femtitalistjude” han är, att drömma mardrömmar om nazister som fördärvar hans trygga hem.

Offret för den blodisande ”personlighetsklyvningen” spelas av David Naughton. Landis föll för honom pga. en Dr. Pepper reklam som han medverkade i. Både David och hans motspelare Griffin Dunne (Jack) började sitt arbete med En amerikansk varulv i London redan nio månader innan själva filmningen påbörjades. Alla masker och all smink behövdes göras klart i förväg. I de flestas ögon är deras ansikten okända, men det betyder absolut inte att de gör dåligt ifrån sig. Nämnvärt är annars att det finns många engelska skådespelare med, vilket självklart ger djupare realism till handlingen.

Höjdpunkten är självklart den berömda förvandlingen, som tog en vecka att filma men på film knappt tar längre än en minut. Det är fortfarande imponerande att se hur välgjord den är. Landis ville filma scenen i starkt ljus och då tvingade effektmakaren Rick Baker att vara så noga som möjligt. Baker fick sen sin belöning, han vann nämligen den första Oscar som delades ut i kategorin Bäst smink.
Förvandlingen kan ses som en lustig metafor för puberteten, men det förstör nog lite av filmens stämning.

Något jag beundrar hos Landis är hans kärlek för film. Han drar sig inte för att ha kul på vita duken och följa sina egna vägar. Se på Blues Brothers (1980), en orgie i att överdriva.
Valet av musik i En amerikansk varulv i London är ett tecken på hans svarta humor, då alla låtar som spelas har ”Moon” i titeln. Vi får som exempel en helt annan syn på Creedence Clearwater Revivals gamla hit Bad Moon Rising.

Frågan som vilade på mina läppar när jag satte mig ned med denna film gällde om den innehöll mer än bara dess berömda effekter. Huruvida kultstämpeln som vilade över dess titel kunde stå upp för sig. Som ni troligen har förstått blev jag nöjd med svaret. Landis ansträngde sig mycket för att skapa så kuslig stämning som möjligt. Miljöerna träffar därför mitt i prick med sina engelska dimmiga ängar och sitt bistra väder. Därav har vi en stämningsfull, humoristisk och spänningsfylld historia, skapat genom en lyckad mix av klassisk skräck och komedi. Den gjordes med en kärlek för film och ett sinne för svart humor. Ett råd på vägen dock – undvik den mycket sämre uppföljaren i Paris, som kom sent på 90-talet.