Whodunnit

Thirteen at Dinner (TV)

Thirteen at Dinner

Thirteen at Dinner - PosterDavid Suchet som kommissarie Japp?! Vad är det här för en tipsy turvy film? Inte bara det så kallar skådespelaren själv sitt porträtt av polisen hans värsta i sin karriär. I så fall har han en rejäl lägsta nivå för hur konstigt det än är att se Hercule Poirot som Japp så gör Suchet ett förbaskat bra jobb gentemot Peter Ustinov. Sin brittiska kollega som under sent 70-tal och fram till slutet av 80-talet var den belgiske deckaren med de grå cellerna för massan.

Sex filmer gjorde Ustinov totalt som Poirot. Tre för bio och tre för TV. Thirteen at Dinner, eller rättare sagt Lord Edgwire Dies som är titeln den är mest känd som, var den första som producerades för TV och är överraskande bra. En av anledningarna är att de flyttat handlingen till nutid – det vill säga mitten av 80-talet. Något som sällan gjordes med Agatha Christies antites till Sherlock Holmes.

Även om handlingen förflyttades framåt i tiden så behöll de Poirot och hans lakej kapten Hastings som vandrande anakronismer. Filmen öppnar med inspelningen av en talk show där Poirot är bjuden som gäst tillsammans med en actionskådis. Själv har Poirot inte sett en film sedan Casablanca och verkar knappt ha koll på hur TV fungerar. Om det var av ren lathet från manusförfattaren eller om de helt enkelt inte vågade sig på att uppdatera karaktären också är svårt att veta men det hade varit intressant att se en moderniserad Poirot á la Sherlock.

Fay Dunaway, som fullkomligt njuter av att spela bimbo, är aktrisen Jane Wilkinson som anklagas för att ha mördat sin man Lord Edgwire och precis som vi är vana vid blir det många whodunnit-kast. Lord Edgwire Dies är inte en av de roligaste mordgåtorna men tack och lov har de kastat in rejält mycket humor. Speciellt Hastings är som ett vandrande naivt barn som någon sorts kompensation för alla hjärncellerna som Poirot ständigt upprepar att han använder. Peter Ustinov har definitivt sin charm men hans belgare stack aldrig ut.

Att behandla det som en tidsresefilm där Poirot och Hastings flugit fram i tiden skulle inte vara långt ifrån sanningen och helt ärligt så är det roligare att se den som så. Det är när filmen faller tillbaka i gamla mönster som man känner en aning träsmak. Hade de vridit upp humorn än mer så hade vi haft en klassiker. Thirteen at Dinner är fortfarande grymt bra för vad den är – en tv-film.

 

Mysteriet med det låsta rummet

Låt inte en av de bästa mordgåtefilmerna på senare år gå dig förbi. Den franska Mysteriet med det låsta rummet är en klassisk deckare med allt det bästa genren har att erbjuda; mord, spänning, mystik och romantik. Berättelsen skrevs redan 1907 av Gaston Leroux, samma man som skrev klassikern ”Fantomen på operan”. Sedan 1980-talet har mordgåtefilmen fått lämna plats åt de mer kallhjärtade polisutredningarna med brittiska seriemördare på den pittoreska landsbygden eller fingeravtrycksputsande storstadsamerikanare. En gammal hederlig whodunnit är därför mer än välkommet.
Mathilde sover i sitt rum, det gula rummet, med stängda fönster och låst dörr. Plötsligt hör hennes far och deras hushållerska ljudet av ett skott och Mathildes skrik. De rusar genast till undsättning. De är tvungna att bryta upp dörren för att komma in. Där ligger Mathilde medvetslös på golvet med strypmärken runt halsen. På väggen finns det blodiga avtryck, i övrigt finns där… absolut ingenting. Dörren var låst. Fönstret var stängt. Hur kunde detta ske..?

Mysteriet med det låsta rummet bjuder på ett flertal kvalitéer: skådespelarna är väldigt bra, miljön är typiskt pittoresk och enslig på gammalt hederlig Sherlock Holmes eller Hercules Poirot stuk, och manuset är välskrivet. Berättelsen är klart bra och underhållande, som i essens handlar om en journalist som försöker utsmarta en polisdetektiv genom att lösa ett, vad som tycks vara, olösligt brott. Filmen ger en härlig komisk touch som boken inte hade. Humorn vi lärde känna i Amelie från Montmartre (2001) tycks ha skrapat av sig en smula här och karaktärer som den klumpiga fotografen är en skön komisk motpol till kriminaldelen av filmen, och smälter bra in för att göra filmen välbalanserad. Alla karaktärerna lyckas göra sig unika, även om det inte görs vidare mycket karaktärsutveckling.
För oss som inte är någon koll på den franska filmmarknaden är det mest kända ansiktet Michael Lonsdale, den timida polisinspektören i Schakalen (1973) och eremiten med fascination för samurajer i Ronin (1998) för att inte nämna Bondskurken Hugo Drax i Moonraker (1979). Även om han gör en liten och rätt blygsam roll här så är det ett kul återseende.

Alla filmer har emellertid sina skönhetsfläckar dock. Handlingen slänger på oss en upplösning i bästa Sherlock Holmes manér, och visar där tydligast att filmen härrör från en litterär förlaga. Som ofta är i sådana fall tycks vissa händelseförlopp lite väl långsökta för att falla i smaken. När trådarna ska sys igen går det snabbt till och vi lämnas kanske mer hastigt än man skulle ha önskat. Visst blir det då en smula frustrerande om man som jag gillar att försöka gissa utgången av filmerna när jag ser dem. Ett par element kvarstår även med en aning frågetecken vid slutet som kunde ha knutits ihop bättre. Något som kan vara både bra eller dåligt för en film, beroende på vad man gillar att se. I slutändan är det nämligen bara en enda person som verkligen förstår allting är och tills han berättar för oss, är det bokstavligt talat omöjligt att veta. Vilket är både spännande och irriterande. För visst älskar man ändå när detektiven i slutet förklarar hur intrikat allt har gått till och allting blir klart för oss.

Allt detta känns ändå som ett mindre klavertramp i en film som är en glad överraskning. Mysteriet med det låsta rummet är en gammal hederlig mordgåta som dessutom inbjuder till härlig franskkufisk humor. Förvisso blir själva gåtan tämligen svår att knäcka men egentligen är det karaktärerna som är roliga att följa och att äntligen få en ny härlig whodunnit att sätta igång de små gråa cellerna med!
Historien om journalisten Rouletabille fortsatte i Le Parfum de la Dame en Noir (2005) som också är baserad på en bok av Gaston Leroux, även om den uppföljaren inte höll lika god kvalitet.

Dödsfällan

En kunglig poster säkrar inte en lyckad rulle. Inte heller en så slagkraftig slogan som ”The trap is set… for a wickedly funny who’ll-do-it”. Dödsfällan, en mordgåta baserad på en pjäs av Ira Levin och full av självironi och twister, blir aldrig så bra som det utlovas. Varken Sidney Lumet, Michael Caine eller Stålmannen själv, nyligen avlidne Christopher Reeve, kan ingjuta det extra som kunde ha fått den nu halvt B-aktiga teatrala hjärngympan att spraka som den förtjänar. Om vi emellertid slopar alla förväntningar så har vi ett lysande dialogpackat pussel, om än med brister, som är välvärd att lägga ögonen på.
Pjäsförfattaren Sidney Bruhl (Michael Caine) har precis premiärvisat den största floppen i sin karriär. Inte bara det, utan det är den senaste i en rad av misslyckade pjäser. Då hamnar plötsligt ett manus av den gamla eleven Clifford Anderson (Christopher Reeve) i hans knä – till en pjäs som är omöjlig att misslyckas. En fullfjädrad hit. Hur långt skulle Sidney kunna gå för att lägga händerna på detta manus? Hans naiva fru Myra Bruhl (Dyan Cannon) får plötsligt upp ögonen för sin man när en riktig fars börjar spelas i det gamla huset.

Att filmen är baserad på en pjäs görs väldigt tydligt när, förutom att nästan hela filmen självklart utspelar sig i ett och samma rum, dialogerna/monologerna verkligen pågår i evigheter. Detta blir extra tydligt i monologer när Lumet låter skådespelarna gå runt i cirklar och låta kameran svepa efter. Något som kanske inspirerats av den väderkvarn karaktärerna bor i och som går runt, runt. Han har även använt sig av många långa tagningar som ingjuter en teatral känsla, men ger också utrymme till imponerande utlägg. Sidney Lumet (12 edsvurna män, Network) är en av de stora filmregissörerna med en resumé av speciella filmer. Med Dödsfällan har han gjort ett välskrivet, välspelat experiment i plottwists.
Att lura betraktaren kan emellertid vara vådligt då det krävs riktig finess för att inte trovärdigheten ska få sig en allt för stor törn. Dödsfällan sällar sig till skaran som tar dig på sängen, men samtidigt slår halvt krokben på sig själv när den låtit realismen få lida. Att den ska ses som en komedi kan ju dämpa tyngden på realism, men när både stämningen och ansträngningen pekar åt ett annat håll känner jag mig kräsen.

1960-tals ikonen Michael Caine gör tillsammans med Stålmannen Reeve två excellenta framträdanden. För Reeves del är det nog hans främsta i karriären, fastän hans Superman-tagning är unik. Dyan Cannon å sin sida har aldrig varit en mångsidig aktris. Hon spelar nästan alltid samma roll. Denna gång med lite mer kraft i lungorna, när hon får skrikutbrott titt som tätt med visst underhållningsvärde.
Michael Caine har erkänt att han lider av det kända skådespelarkomplexet att han måste ta alla roller som kommer åt hans håll, för rädslan att försvinna ur branschen. Därför finns det nu många bottennapp i Caines karriär. Han är emellertid en riktig duktig aktör, nu belönad med två statyetter för bästa biroll.

Jag älskar filmer där man är osäker på allting – där varje ny twist var något jag inte förväntat mig. En viss teatral känsla vad gäller dialog och utförande ramar in filmen i en oförtjänt stämning av kammarspel. Samtidigt så stretar filmen åt att både vara spännande och komisk, vilket i mina ögon tar på realismflödet. Annars så är det en brilliant uppvisning av agerande, manus och twister. Scenen där Michael Caine gråtande ringer till polisen är fantastisk (Danny DeVito upprepade scenen i Hjärtlösa typer, 1985.). En andra titt hjälpte för att förstå denna originella och giftiga katt och råtta lek, som med sin komiska ådra är ett kammarspel att rekommendera för den mordsugne.

Spegeln sprack från kant till kant

Man skulle nästan kunna tro att detta var ett avsnitt av Mord och inga visor när vi får se Angela Lansbury i huvudrollen som Agatha Christies ledtrådspusslare miss Jane Marple. En roll som Margaret Rutherford tog på sig i en filmföljetong på 60-talet. Det är producenterna John Brabourne och Richard B. Goodwin som står bakom denna mordgåta – ett par som hade ett fläng för mysterier och som vi även tacka de tre Poirot-filmerna för: Mordet på Orientexpressen (1974), Döden på Nilen (1978) och Mord på ljusa dagen (1982). Gamle Bondregissören Guy Hamilton, som även gjorde den sistnämnda, har hand om denna whodunnit-historia som måste sägas är den vekaste av de fyra.

Spegeln sprack från kant till kant tar plats i den engelska byn St. Mary Mead. Året är 1953, till byn har regissören Jason Rudd (Rock Hudson) och hans fru skådespelerskan Marina Rudd (Elizabeth Taylor), kommit tillsammans med ett filmteam för att spela in en film som ska bli Marinas stora comeback efter flera år av personlig tragedi. En välkomstfest har anordnats av lokalbefolkningen och vi befinner oss i det hus där filmparet residerar, när plötsligt en av de kvinnliga gästerna dör. Snart visar det sig att hon blivit förgiftat. Miss Marple, en gammal dam som bor i samhället, börjar tillsammans med hennes brorson Delbert Craddock (Edward Fox), poliskonstapel från Scotland Yard, nysta i det mystiska mordet. Och har det något att göra med ankomsten av Marinas rival Lola Brewster (Kim Novak) och hennes man, producenten Marty Fenn (Tony Curtis)?

En orsak till att uppmärksamma filmen är Elizabeth Taylor som framträder tillsammans med avdankade filmstjärnor som Rock Hudson och Kim Novak. Spegeln som sprack från kant till kant var den sista stora filmrollen hon gjort, i min mening inte ett fullt passande avsked. Hennes inhopp som besvärlig svärmor i The Flinstones (1994) är desto mer underhållande.
En rolig scen är däremot när Taylor, som ser tidens tand på hennes ansikte i spegeln yttrar, “Wrinkles, wrinkles, go away, come back on Doris Day!”, framför medskådisen Rock Hudson som spelade jämsides med Doris Day i ett mångtal filmer. En annan scen är ett möte mellan Taylor och Novak där hatet verkligen sprakar och förolämpningarna flyger som aldrig tidigare sett.
Annars så måste jag säga att Taylor gör ett tämligen svagt framträdande i kontrast till hennes forna begåvning.
Angela Lansbury gör en tämligen nertonad närvaro när hon porträtterar en gammal dam vars mod matchar hennes sinnrikhet.
Edward Fox gör en självsäker konstapel, en karaktär som får en att undra om alla brittiska kriminaldetektiver är lika tystlåtet rationella och vitsiga. Fox är annars mest känd för sitt magnifika iskalla porträtt av lönnmördaren Schakalen i filmen med samma namn från 1974. I en annan roll kan vi se Charlie Chaplins dotter och Doktor Zjivago stjärnan Geraldine Chaplin.
En hint: Om du blinkar kommer du att missa Pierce Brosnan i en av sina första roller.

Filmen har en del roliga repliker, en stjärnprydd ensemble av godtyckliga medelålderstjärnor som alla arbetar med en duglig kapacitet, en njutbar historia baserad på härliga Agatha Christie och en sedvanlig mordgåtelösning.
Spegeln som sprack från kant till kant är emellertid inte lika intrikat utstuderad som Döden på Nilen, inte lika välregisserad och praktfull som Mordet på Orientexpressen och inte lika exotisk som Mord på ljusa dagen. Hursomhelst är den en stjärnprydd, vitsig Christie gåta som utspelar sig på det engelska landet, en trivsam plats för en gammal hederlig mordgåta. Om man vill vara cynisk skulle det kunna vara en påkostad tv-film, men charmen och skådespelarna lyfter filmen ett snäpp och gör den välvärd att se jämsides med sina gelikar i genren.

Möjliga Spoilers

Fastän krediterad att vara baserad på en Agatha Christie roman, är filmen även inspirerad av den verkliga tragedin kring den vackra skådespelerskan Gene Tierney, som på en showturné under andra världskriget smittades med röda hund och födde pga. sjukdomen ett mentalt efterblivet barn 1943. Precis som Elizabeth Taylors karaktär i filmen.

Gosford Park

Robert Altman är känd för att ta sina egna vägar vad gäller att skapa sina filmer. Denna beslutsamhet har lett till att han är något av en outsider i Hollywood, men med kvalitativa filmer såsom M.A.S.H. (1972) och Short Cuts (1993) bakom sig klarar han sig med stunten. Efter ett par mediokra filmer i slutet på 90-talet så gjorde Altman Gosford Park som närmast går att beskriva som Återstoden av dagen (1993) med en mordgåta som twist. Den blev nominerad till sju statyetter och tog hem en.
Vi befinner oss på en herrgård i England på 1930-talet, där en samling aristokrater, medlemmar i det engelska snobberiet, samlas för att jaga. Tillsammans med gästerna följer deras tjänstefolk med som blandar sig ihop med dem som finns på herrgården. Skvaller, rykten och intriger börjar snabbt susa omkring när vi får följa händelserna på både toppen och botten av klasserna. Snart inträffar ett mord som får vissa sanningar att komma till ljus och andra intriger att falla samman…

Idén till historien kommer från Robert Altman själv och skådespelaren Bob Balaban, som man förövrigt kan se i rollen som den amerikanska filmproducenten Morris Weissman. Manuset skrevs av Julian Fellowes som fick en välförtjänt Oscar för sitt arbete. Dialogen är rapp och väletsad när snobbfasoner och skvaller flyger omkring i munnen på folk. Istället för den traditionella mikrofonen för att fånga aktörernas dialoger fick Altman alla att ha på sig trådlösa portabla mikrofoner för att lättare skapa överlappande dialog. Verktyget fungerar väl och skapar en högre nivå av realism, samtidigt som man själv försöker snappa upp vad som framkommer i dialogen.
Intressant är att namnet Gosford Park aldrig yttras under hela filmen.

Robert Altman ska själv ha förklarat att han lade in F-ordet ett antal gånger för att få en högre åldersgräns på filmen då han inte ville att barn skulle se filmen. Han trodde inte att de skulle tycka om den, och det hade han troligen helt rätt i. Gosford Park är ingen film som lätt faller i majoritetens smak. Med ett stagnerat tempo rör den sig sakta igenom de 137 minuterna och det är svårt att ta in allt på en gång. Blir lite mycket skvaller och intriger, som vi heller inte alltid får svar på vad det gällde om. Själv har jag inte så mycket emot ett långsammare tempo vilket i denna film krävs för att helt insupa atmosfären.
Ett mord inträffar efter halva episoden, men det är inte hela filmen. Jag känner det nästan långsökt att kalla Gosford Park en Whodunnit-film, fastän den innehåller flera av de klassiska attributen. Orsaken är att ”vem” som gjorde det egentligen inte har så ofantligt stor betydelse i handlingen.

Gosford Park är en ensemble film där ingen har en huvudroll. De som kommer närmast är förträffliga Maggie Smith, nominerad till statyett för bästa biroll, hennes tjänsteflicka Kelly MacDonald, Michael Gambon och Kristin Scott Thomas som makarna McCordle och Clive Owen som den lätt hemlighetsfulle betjänten Parks. Owen till skillnad från större delen av sina medspelare som har en lång meritlista är mest känd som chaufför i BMW kortfilmerna gjorda av välkända regissörsnamn. Att våga dra till sig med att säga något negativt över ensemblen vore en synd. Gruppen av brittiska skådespelare porträtterar den engelska snobbigheten och betjänttraditionen excellent. Ett öga skulle kunna läggas på en av de få amerikaner i filmen, Ryan Phillippe, men han gör lika väl ifrån sig.
Stephen Fry är en rolig frisk fläkt i all snobbighet när han träder fram i birollen som polisinspektör.

Kanske var mina förväntningar lagda åt fel håll då jag inte fann allt jag trodde jag skulle vilja finna. Filmen har lite svårt att helt bestämma sig vad den vill vara. Mordet kommer som ett skönt extraspår i handlingen, men då det aldrig riktigt får den uppmärksamhet som är brukligt så tycker jag den inte helt klarar att stå stadigt på båda benen. Om man vill ha en film om snobbighet och livet som engelsk betjänt så passar sig tidigare nämnda Återstoden av dagen. Gosford Park är emellertid en film som är fin i kanten, med en förträfflig skådespelarensemble som tar upp dubbelmoralen hos snobbarna och den nästan fanatiska viljan hos tjänstefolket att passa upp sin husbonde. Amerikanen Robert Altman är en duktig regissör som har gjort en stilig film välvärd att se för den som tycker om en välspelad historia om den tidsperioden i England.

Mord på ljusa dagen

Efter ännu en fyra års etapp släpptes vad som skulle kunna kallas det sista kapitlet i den Poirot-trilogi av filmer som producenterna John Brabourne och Richard B. Goodwin stod bakom, med början i Mordet på Orientexpressen (1974) och mellanlandade med Döden på Nilen (1978). Peter Ustinov har ännu en gång axlat rollen som den belgiske detektiven Hercule Poirot som han tog på sig i den föregående mordgåtan.
Även nu har Poirot hamnat i en exotisk miljö. På uppdrag av en försäkringsbyrå tar Poirot kontakt med sir Horace Blatt angående en förfalskad diamant. Ledtrådarna leder till ett exklusivt hotell beläget på en ö i det Adriatiska havet ägt av en före detta kunglig älskarinna. På denna plats samlas tillslut en grupp människor som alla verkar ha en nål i sidan på en viss Arlena Stuart Marshall. Det är bara en fråga om tid innan ett mord begås och Poirot beds att ta hand om fallet.

Båda föregångarna hade regisserats av kompetenta män, och även nu valdes en gedigen regissör, nämligen regissören bakom fyra James Bond-filmer, däribland Goldfinger (1964), Guy Hamilton. Fast denna mordgåta ligger långt bort från dessa spionerier.
Först kan sägas att Mord på ljusa dagen är en väldigt vacker film att se på, med de exotiska ö miljöerna som en frisk fläkt. Men i jämförelse med de två tidigare är filmen inte lika galant utförd. Den klass som speciellt genomspirade Mordet på Orientexpressen har minimerats till en mysig sedvanlig bild av 1930-talet i en tämligen menlös historia.

Mord på ljusa dagen har hamnat i skymundan för sina föregångare. Varför kan vi nog allt gissa oss till rätt snabbt. Konceptet med en all-star ensemble fortsätter, och tydligast här märker vi hur kvaliteten sackat ned. Namnen är inte lika stora. Maggie Smith och Jane Birkin såg vi i Döden på Nilen medan de minst kända från Mordet på Orientexpressen, Colin Blakely och Denis Quilley återvänder också. Tre nykomlingar värda att nämna är James Mason, Roddie McDowell och Diana Rigg, känd från I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) – en Bondfilm Hamilton hoppade över att regissera. Alla gör självklart ett bra jobb ifrån sig, då mest markant Maggie Smith som är riktigt rolig att följa.

Peter Ustinov har i Mord på ljusa dagen framhävt Hercule Poirot som en lite väl lustig man. Han breder på för mycket och gör sin roll allt för komisk. Poirot är inte längre den smått lustige men ack så skarpsinnade detektiven som Agatha Christie och Albert Finney porträtterade, utan en mer skämtsam trevlig gubbe. Fortfarande skarp när tillfällena kommer, men absolut inte med det skarpsinne jag förväntar mig av karaktären. För att inte låta alltför negativ så är Ustinov fortfarande väldigt bra i rollen och fungerar, om man bortser från vart karaktären Poirot kom ifrån, en underhållande karaktär.
Peter Ustinov skulle efter detta partnerskap fortsätta med tre tv-filmatiseringar av Hercule Poirot och en sista biorelease – Döden till mötes (1988), vilket skulle bli ett av de sista försöken att återuppliva den kortvariga all-star whodunnit filmen där Lauren Bacall och John Gielgud lockades tillbaka att agera tillsammans med bland annat Carrie Fisher. Filmen blev i sig en besvikelse som i större utbredning än denna har fallit i glömska.

Något jag finner de två tidigare filmerna har misslyckats med är mordgåtans interaktivitet. Vi får aldrig chans eller möjlighet att själva kunna lista ut vem mördaren är. Lite besviken är jag faktiskt på att ingen av dem riktigt klarar att leverera på denna punkt. Mord på ljusa dagen klarar sig faktiskt riktigt hyfsat med just det. En viktig behållningspunkt som jag ger kredit för.

Det hjälper emellertid inte helhetsintrycket av filmen som inte känns lika seriöst utförd som de tidigare. Vi får en halvklar känsla av att den spottats ut som ännu ett försök att dra in pengar. Kvalitén har därför tappats något, fastän produktionen fortfarande är ett föremål för rekommendation för Whodunnit-älskaren. Med bra agerande, vackra miljöer och ett nytt mord att bita för Hercule Poirot och för oss så är Mord på ljusa dagen fullt kapabel att leverera ett nöjsamt tillbakalutat detektivlekande.