Woody Allen

Hej Pussycat

I början av 1960-talet började komikern och pjäsförfattaren Woody Allen att skriva på ett manus för en semibiografi om och för Warren Beatty. Men tillslut hade Allen gjort rollen så liten att Beatty hoppade av projektet och Peter O’Toole hoppade in i hans ställe. Det var början på humorklassikern Hej Pussycat. Även om Allen själv starkt ogillar den.
Michael James (O’Toole), redaktör av Paris hetaste modetidning, finner sig själv omsvärmad av vackra kvinnor med lösaktigt beteende som alla tycks gilla honom mer än han gillar dem. Speciellt eftersom han själv försöker kämpa emot sina drifter och gå stadigt med fästmön Carole (Romy Schneider) som vill gifta sig med honom. I ett försök att få ordning på sitt komplexa kärleksliv, anförtror han sig till Dr. Fritz Fassbender (Sellers). Tyvärr så är doktorn galnare än sina patienter och snärjer in dom i en bergochdalbana av galenskap och romantik!

Woody Allens debutmanus är fylld med kvick satir, komedi och kär gammaldags romantik. Hej Pussycat är lika mycket ett tidsdokument som den är en vild och galen komedi från det glada 60-talet. Trots att den har fyrtio år på nacken så känns den lika aktuell idag, men promiskuöshet går heller aldrig ur modet.
Inte bara är den fylld till bredden med Allens underbara tidiga galenskap utan huserar ju också inte bara Allen själv utan också geniet Peter Sellers och pricksäkra Peter O’Toole som häromåret fick en hedersoscar. Även om många skämt har en stark hit-or-miss faktor så bjuder filmen på en lekfullhet som gör den till en juvel att rekommendera. Hej Pussycat tar definitivt sig inte på så stort allvar. Ordvitsarna avlöser varandra och författarens budskap annonseras högtidligt i klartext när morallektionen är igång. Clives regi är rumsren medan produktionen är ojämn. Problem kantade också inspelningen, när både manusförfattare och regissör kördes över av producenten Charles K. Feldman som senare skulle skapa en av filmhistoriens mest beryktade cirkusar med Bondparodin Casino Royale (1967). Precis som den spårar även Hej Pussycat ut i en närmast kalabalikarmat klimax.

Titeln är en replik Beatty använde till sina flickvänner vid denna tid och filmens titellåt, besjungen av ingen mindre än Tom Jones, blev en storsäljare. Och vad än Woody Allen har att säga om saken blev filmen enorm succé och säkerligen startskottet för hans egen filmkarriär. Fast först skulle han få erfara ännu en dålig erfarenhet med besvikelsen Operation Tiger Lily (1966). Filmens problem är att den inte alltid vet vad den ska göra av med Allens manus. Klassiska one-liners följs av stjärnprydda slapstickscener i ett farsartat manér som ömsom underhåller ömsom blir lite väl mycket lek. Detta blir som nämnt glasklart ju närmare slutet av filmen man kommer där all rim och reson kastas ut i förmån för gokart jakter och dråpliga förväxlingsscener på hotell. Oftast kul och den avslappnade lekfullhet är välmottagen men vidare helgjuten känns aldrig komedin. Handlingen känns slut redan innan vi kommer till klimax.
I tiden efter ”The Production Codes” herravälde i Hollywood blev det fritt fram att skämta om sex och kasta om i det klassiska Hollywood narrativet. Hej Pussycat är också en sprudlande och experimentell film, som tyvärr också känns mer som en samling sketcher baserad på ett gemensamt tema. Från den visuellt humoristiska öppningsscenen till självmordsförsöket med den norska flaggan till parodin på Fellinis 8 ½. Medan Allen stjäl alla scener han är med i så tycks Sellers aldrig få rum för den geniådra Stanley Kubrick lät honom visa. Kritikerna anklagade den för att både vara dekadent och immoralisk när den kom, inget man skulle hålla med om idag, men man kan gott säga att Hej Pussycat är en film som släpper sina hämningar lösa.

”Silence when you’re shouting at me!”

Scoop

Med nu över 40 filmer på sitt samvete så är Woody Allen en filminstitution i sig självt, och fler blir det om Allen fortsätter lika slaviskt med att släppa en ny film varje år. I förra årets Match Point (2005) utforskade han den kallhjärtade thrillern i vad som var en av årets bästa filmer. Efter detta svarta triangeldrama så ville han återvända till sina rötter som komiker och göra en mer lättsam episod som dessutom fått i sig lite övernaturliga inslag.
Nyligen avlidne journalisten Joe Strombel får påväg till dödsriket nys om århundradets scoop! Kan det verkligen vara adelssonen Peter Lyman som är den beryktade tarotkortsmördaren? Som journalist kan han inte släppa detta utan flyr från döden och uppenbarar sig under en trolleriföreställning genomfört av trollkarlen Splendini mitt framför den ont anande skoltidningsreportern Sondra Pransky. Självfallet ser Sondra det som en chans att slå igenom stort som journalist och med hjälp av Splendini börjar hon nästla sig in i Peter Lymans liv.

Att låta döden figurera som figur för tankarna tillbaka till Allens tidigare filmer som ofta innehöll en eller annan referens till Ingmar Bergman. Scoop är också ett kärt återseende av den lekfulla regissören, men någon ny Bananas eller Kairos röda ros är det inte vi får utan mer i klass med de underhållande farser han gjorde för ett par år sedan som Skorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Roliga upplevelser som mer siktar på dialog än en stark handling.
Allens filmer har alltid varit babbliga och däri har också dess styrka legat när Allen bemästrar konsten att ösa ur sig dråpande kvicka meningsutbyten och ordlekar. Dessa saknas heller inte i Scoop med ett par juvelrepliker som säkerligen hamnar i citatböcker om ett par år. Synd är därför att Allen inte lyckats smälta in babblet i handlingen lika helgjutet som han en gång kunnat, vilket gör att man lämnas med en svag känsla av att man saknar det där extra stinget som kopplar ihop de två lagren.

Scarlett Johansson är ofrånkomligen en av dagens mest kompetenta unga aktriser som klarar att hantera en variation av roller. Sitt genombrott i branschen blev Mannen som kunde tala med hästar och indiehiten Ghost World men det var med Sofia Coppolas Lost in Translation som resten av världen fick upp ögonen för henne och cementerade henne bland toppnamnen idag. I Scoop visar hon sina krafter som komedienn, men det är inte det lättaste att hänga med i Allens pladder. Till idag är det bara Diane Keaton som riktigt klarat att matcha Allen själv. Scarlett når inte upp till Keatons nivåer men visar tydligt hur hon lätt bemästrar både drama och komedi.
Woody Allen spelar som vanligt sitt vanliga neurotiska jag och det är precis så man vill ha honom. Hugh Jackman å sin sida har ett lågmält agerande i filmen som gör susen med att framhäva mystiken men samtidigt hans charmanta sida. Inga Oscarsvinnare men Allen vet hur man får ur en skådespelare dess fulla potential.

Blandningen mellan komedi och thriller i Scoop blir aldrig lika intressant som den cyniska humorn vilket gör att filmen ibland känns som en putslustig kuriosa med ett par pärlor till repliker som känns fräsch bland dagens vulgära parodier men som aldrig når några riktiga höjder. Kul är det dock att se Allen leka med thrillergenren och man önskar bara att han tagit i ännu mer och gjort det lite extra spännande. Fast sådana tankar är bara att skjuta åt sidan för Scoop är trots allt lättsam eskapistisk underhållning som har en enkelhet som sällan ses idag. Handlingen som är i det simplaste laget får därför nästan en nostalgisk charm över sig med intressanta relationer, Sondra och Sid (Splendini) och Sondra och Peter, för att kompensera de få karaktärerna.
Scoop är definitivt inte ett tecken på att Woody Allen håller på att tappa sina förmåga. Tvärtom visar han att han är på topp med denna bagatell som han lätt tar sig igenom trots att han faktiskt är 70+ och ger oss en film som är lätt att ta till sig och skratta åt.

Match Point

Årets Woody Allen film är Match Point, en svart bittersöt otrohetsaffär. Handlingen känner vi till sedan gammalt, men aldrig tidigare har det utförts lika elegant som i denna film.
Tillskillnad från Allens tidigare filmer, han är nämligen en av de mest kända New York regissörerna, så är Match Point helt inspelad i London. Men så har vi aldrig sett honom såhär tidigare.
Chris Walton (Jonathan Rhys-Meyers) är en ung och snygg, men pank tennistränare boende i London. Genom sitt yrke kommer han en dag i kontakt med Chloe Hewett Wilton (Emily Mortimer) som tillhör en ytterst rik och förnäm släkt. Hon ger Chris en fribiljett rakt in i Londons överklassvärld. Men Chloes brors flickvän, den vackra amerikanskan Nola Rice (Scarlett Johansson), går inte Chris obemärkt förbi. Han blir som besatt och de två inleder en passionerad kärleksaffär som knappt mer än påbörjats förrän Chris känner hur han slits mellan de två mycket åtråvärda världarna.

Som ett ramverk för detta triangeldrama har en filosofisk grund lagts på det abstrakta begreppet ”tur”; genom en introduktion, en viktig händelse och ett par repliker då och då. Något som han erkänt senare mest var för att ge filmen någon grund att ligga på. Men viktigast är ändå hur Allen låter nästan hela filmen bestå av karaktärsutveckling som långsamt drar publiken in, kryper oss inpå med en smart och sofistikerad karaktärsstudie, och sedan snabbt vänder på det mot ett oförutsägbart klimax.
Jonathan Rhys-Meyers spelar Woody Allens roll i filmen, som själv valt att hoppa över ett framträdande denna gång. Ändå så är det långt ifrån den neurotiska karaktär vi är vana vid. Rhys-Meyers gör ett brilliant jobb att göra rollen sin egen i en historia som man har svårt att tro har kommit från Allen. Rollprestationerna är unisont en av de bästa förra året, där ensemblen hanterar det stilistiska bildspråket med närbilder med enkelhet. Både Scarlett Johansson och Emily Mortimer är underbara, medan Matthew Goode är förträfflig som engelske snobben Tom Hewett. Johansson visar här sin bästa sida med drama och passion och varför hon borde tas på allvar.

Visst är det ingen ny berättelse att ta del, triangeldramas och otrohetsaffärer har vi alla sett förut. Man kan även gå så långt att kalla den simpel och rent av en bagatell till för Allen att leka i den psykologiska thrillerns banor. Vad han bjuder på som ger extra kryddan är en helgjuten berättelse, från hur Chris börjar sin framgångsvåg med att smöra sig in bland aristokratin till hur allt växer sig till en krutdurk redo att fyras av. Allt görs med en säker hand och en superb klippning i ett gemakligt långsamt tempo. Genom att undvika klichéer och lösa situationer på ett mer originellt sätt ger han samtidigt ett djup till en annars enkel historia. Att han lyckas spotta ut en film per år och hålla en sådan hög kvalitetsklass är förvånande. Det är inte hans bästa film. Utan vad vi har fått är en glad överraskning från herr Woody Allen som med Match Point har gjort en mäktig, krypande och smart thriller av en klassisk historia.

Sjusovaren

Efter tre filmer hade Woody Allen kommit igång med filmskapandet och kände sig säkrare i registolen. Nu var han sugen på att göra en mycket lång och dyr film, och han presenterade idén till United Artists. Filmen skulle vara fyra timmar lång, vars första halva skulle vara en komedi från New York i nutid, och när den var slut efter två timmar, skulle han råka hamna i en nedfrysningsmaskin och av misstag bli konserverad där. I andra akten vaknar han sedan upp i New York 500 år framåt i tiden. Direktörerna gillade iden men när Allen väl satte sig för att skriva manuskriptet fann han det alldeles för jobbigt och beslöt sig för att bara göra den andra delen av filmen. Tillsammans med kollegan Marshall Brickman författade han Sjusovaren, som är löst baserad på H.G. Wells roman ”When The Sleeper Wakes”. Motivet var från början att låta historien utspela sig i en framtid där människorna var förbjudna att prata – ett sätt att skapa en modern stumfilm. Så blev inte heller fallet, fastän Allen fortfarande siktade på att göra en slapstick-komedi. Och visst så innehåller Sjusovaren fler visuella gags än någon av hans övriga filmer. På både gott och ont.
Klarinettspelaren och hälsomatsförsäljaren Miles Monroe (Woody Allen) blir nedfryst 1973 och väcks sedan till liv 200 år senare av anti-regeringsradikaler för att assistera dem i deras försök att avsätta en förtryckande stat. När han försvinner ut ensam, börjar han undersöka denna sköna ny värld, med polisen hack i hälarna. Inte hjälper det att han får den misslyckade poeten Luna Schlosser (Diane Keaton) att dras med…

Woody Allen som slapstickregissör har gjort en fånig men underhållande historia. Detta till trots är Sjusovaren en av Allens sämre filmer, men för en regissör som har en av de högsta lägsta nivåerna så betyder det inte mer än att filmen bara är lite bättre än godkänt. Allen är en hysterisk pladdermaja, en sann ståuppkomiker som vrider och vänder på orden med gapflabbiga resultat. Han är inte Buster Keaton eller Charlie Chaplin, därför tycks flera av slapstickscenerna en smula enfaldiga. Å andra sidan träffar många andra av de visuella gagsen precis rätt, vilket visar på Allens ofta typiska blandning av lyckade och platta skämt.

Istället för att spela någon sorts futuristisk musik valde Allen den klassiska jazzen av hans eget band, The Ragtime Rascals där Allen själv bidragit med klarinettspel, för att bättre passa filmen som slapstick-fars. Musiken är allt från enerverande till banbrytande, men alltid högst originell, vilket bra representerar filmen som helhet.
Intressant kuriosa är att för att bekräfta den vetenskapliga rimligheten i sitt manus träffade Allen den välkända science-fiction författaren Isaac Asimov över en middag. Den som har ett gott öra skulle även lägga märka till att rösten till den ondskefulla datorn i slutet av filmen görs av Douglas Rain, parodierandes sin roll som HAL i 2001 – Ett rymdäventyr (1968).
Rollen som Luna Schlosser specialskrevs för Diane Keaton, vilket blev hennes första framträdande i en Allen film. Vid det laget var deras privata förhållande redan över.

Handlingen är väldigt lös och är en enkel ursäkt för situationskomik, one-liners och futuristisk rekvisita. Situationskomiken bjuder på många oförglömliga scener – bananskalet, samlagshytten, näsoperationen. Som vanligt är det Woody Allen som håller upp filmen med sina vitsiga monologer och rappa one-liners. Mixen av slapstick gör den härligt fräsch samtidigt som den ibland tyvärr känns som nämnt lite väl barnslig.
Den slutgiltiga klippningen, från 35 timmar av filmmaterial till en 90 minuters film, blev klar inte mindre än två dagar innan filmens premiär. Sjusovaren känns därför inte konstigt nog lite ojämn i kanterna och blir inte lika helgjuten som Bananas (1971) var. Skönhetsfläckarna i all ära skulle jag inte hindra mig själv från att rekommendera någon att se Woody Allens framtidsvision!

Melinda & Melinda

Vi befinner oss på en trendig fransk restaurang. Vid bordet sitter en kvartett sofistikerade Manhattanbor och dinerar en god middag medan de är självgott existentiella. En anekdot ger upphov till en diskussion mellan de båda manusförfattarna Max och Sy om det mänskliga dramats dubbla natur, symboliserat dels av den glada, dels av den sorgsna teatermasken. Så börjar dels en komisk, dels en tragisk historia, båda kretsande kring en aningen gåtfull kvinna vid namn Melinda.

Efter en två år lång frånvaro från den svenska biografmarknaden, Anything Else (2003) gick direkt till videohyllorna, så återvänder Woody med sin årliga film till den svenska duken. Visst känner vi igen vår gamle Woody Allen, när han återvänder till sin hemtama mark med väl- och allestädes talande intellektuella New Yorkbor. Melinda & Melinda förkunnar alltså en mindre återkomst för Allen från mer lättsamma osofistikerade komedier, men det är inte heller någon trälig repetition vi får.

Det är en intressant historia som Allen har kokat ihop denna gång, där vi får ta del två parallella utvecklingar av det händelseförlopp som följer då Melinda oannonserad dyker upp hemma hos ett par. Då Sy upplever anekdoten som tragisk utvecklar sig den handlingen i den stämningen medan Max synsätt gör sin version humoristisk. Men båda historier är inte verkliga, utan bara fantasier som de två broderar vidare på. Ett intressant grepp om hur två kan uppleva en historia på olika sätt och där även karaktärerna spelas av andra skådespelare.
Detta påminner lite om Allens Harry bit för bit (1997).

Jag är en sådan som skulle hålla med Max, komedi är en verklighetsflykt från allt det tragiska i livet, jag vill skratta. Jag faller därför speciellt för den humoristiska versionen med Will Ferrell, som jag finner vara kanske den främsta komikern idag då Jim Carrey gått över till mer seriösa roller och Mike Myers inte är så nyanserad längre efter sina Austin Powers-filmer. Ferrell har fått ta på sig den typiska Woody Allen-rollen, som han säkert skulle ha tagit själv om han inte var fyllda 72 år. Ferrell kanske passar sig bättre i komedier som Anchorman (2004), men han gör riktigt bra ifrån sig även här.
I rollen som den mystiske Melinda ser vi Radha Mitchell som är absolut fantastisk! Helt enastående framställer hon den brustne och kärleksnaiva Melinda i den tragiska handlingen. Hon påminner svagt om Helena Bonham-Carter, som tidigare jobbat med Allen. Radha Mitchell lyfter verkligen filmen, men så är Allen även känd för att delvis skriva starka kvinnoroller och delvis lyfta fram bra agerande. Vi har tidigare sett Radha i Phone Booth (2002) och Man on Fire (2004).

Må vara ett intressant grepp med två parallella utvecklingar av samma historia, men jag faller inte helt för det. På nåt hörn blir det aldrig lika helgjutet som Allens tidigare och man blir lite kluven. Det blir så att man väljer vilken av de två man tycker bäst om, vilket inte gör gott för filmen som helhet.

Jag är ett stort Woody Allen fan, det måste sägas. Melinda & Melinda är en mycket bra film, välspelad, intressant och lyckas vara både gripande och underhållande. Man sitter och funderar på hur den andra historien ska utvecklas, och på så sätt blir det två oförutsägbara historier. Men i och med detta verktyg sätter Allen krokben på sig själv. Möjligtvis kunde det ha blivit mer lyckat än den är, nu gör den sig inte lika unik i Allens redan häftiga repertoar. Melinda & Melinda är kanske det bästa Allen gjort på senare år, men som alltid en duktig och vältalig ensemble. Med ett berättargrepp som fångar en och två historier som talar väl till olika sidor av en själv så gör det Melinda & Melinda till en film jag gott kan rekommendera.

Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om

Efter två godkända succéer med Ta pengarna och stick (1969) och Bananas (1971), samt ha spelat i filmatiseringen av sin pjäs Play it again Sam (1972) letade Woody Allen efter en ny idé till sin nästa film. Svaret kom när han en dag i säng med sin dåvarande partner Diane Keaton såg en intervju i ett tv-program med Dr David Rueben som hade skrivit en bästsäljande sexualupplysningsbok. Boken var uppbyggd så att varje kapitel var en fråga, som han sedan med sin expertis besvarade. Allen tyckte att det skulle vara en rolig idé att överföra till filmen. Efter att ha fått tag på filmrättigheterna, som då ägdes av Elliot Gould, så började inspelningen av Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om. En film uppdelad i sju episoder där varje del representerar en fråga tagen från boken men med hysteriskt roliga scenarion som Allen själv hade skrivit. Läkaren avskydde filmen, antagligen för att han tyckte den var banal och fånig, men filmen blev en succé och befäste Woody Allen som komedikung och en regissör att lita med. Inte minst så är det en riktig klassiker i komedigenren och något man inte får missa!

Allt du skulle vilja veta om sex… är en vitsig antologi av sketcher från Woody Allen. Han använder Reubens frågor som språngbräda för sekvenser där hans satir och parodieringar tar sig från Shakespeare, italiensk film, en stilistisk parodi på 1950-tals tv-show till B-monster film. De engelska titlarna på episoderna går som följande: “Do Aphrodisiacs Work?”, “What is Sodomy?”, “Do Some Women Have Trouble Reaching Orgasm?”, “Are Transvestites Homosexuals?”, “What Are Sex Perverts?”, “Are the Findings of Doctors and Clinics Who Do Sexual Research and Experiments Accurate?” och “What Happens During Ejaculation?”

Filmen inleds med ett förtextmontage med bilder på kaniner till musik av Cole Porter och “Let’s Misbehave”, vilket var första gången Allen använde jazzmusik till sina förtexter. Idag har han använt det i över tjugo år.
De två roligaste sekvenserna är ”What is Sodomy?” och ”What Happens During Ejaculation?”. I den förstnämnda spelar Gene Wilder huvudrollen och har fått den bästa rollen i filmen. Han är fruktansvärt bra i den här mycket förtätade historien där en man blir kär i ett får. Wilders nu klassiska högst personliga känsla för ”timing”, när han använder sig av mycket långa och mycket talande pauser i sitt spel, är komiskt genialt och det är en stor komiker som vi mist när han hyst med sin frånvaro i över ett decennium från den stora bilden.
I den senare får vi ta del av vad som händer inne i en mans kropp när han ska ha sex, med bl.a. Allen själv i form av en spermie som är rädd för pillret eller att möta på den ökända gummiväggen. Det är en pärla.
Woody Allen agerar själv i fyra av sina episoder, i den italienska episoden lärde sig han och sin motspelerska och ex-fru Louise Lasser språket rent fonetiskt. I en annan är Woody Allens karaktärsnamn Victor Shakapopulis, vilket är samma namn som på hans karaktär i What’s New, Pussycat? (1965).

Med smarta skämt och en härlig nonchalans till det absurda är det en sevärd antologi, där tyvärr en del sketcher inte håller lika hög klass som andra. De saknar det lilla extra som de andra har. Allen skulle släppa sin friare, lättare och mindre neurotiska komik som hans tidigare filmer bestod av och utveckla en mer självanalytisk intellektuell komedi i och med Annie Hall (1977) som blev hans stora genombrott. Innan dess hann han släppa både Sjusovaren (1973) och Död och pina (1975), två underhållande filmer, och inte minst lika fåniga och absurda som hans andra ”tidiga” verk, som leker med science fiction och rysk skönlitteratur. Hur som helst har Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om med sin timing och härligt träffsäkra episoder sin plats bland världens roligaste filmer. En pärla!

“With most grievous dispatch I shall open the latch to get at her snatch!”