Zombies

Zombie Holocaust

Efter succén med Lucio Fulcis zombieklassiker Zombie Flesh Eaters (1979) satte sig producenten Fabrizio De Angelis ut med att skriva och producera Zombie Holocaust. Angelis använde inte bara många skådespelare och filmarbetare från Fulcis film utan spelade dessutom in Zombie Holocaust på samma platser. Inte så konstigt då att de som har sett båda filmerna finner att de påminner väldigt starkt om varandra. Händelseförloppen är stundtals identiska som om de skulle gå efter samma mall, men utan Fulcis öga för detaljer, bra manus, för att inte tala om tekniska och konstnärliga kompetens blir Zombie Holocaust ofrånkomligen den som drar det kortare strået.
På ett bårhus i New York tas en man på bar gärning efter att ha stympat flera av liken. Men förövaren begår självmord och lämnar ett mysterium efter sig. Den enda ledtråden är en tatuering på hans bröst som härstammar från den tropiska ön Kitoh i Sydostasien.
Dr. Chandler och antropologen Lori Ridgeway reser tillsammans i en expedition till ön för att se vad som ligger bakom de kannibalistiska människostymparna. Väl där träffar de på en viss doktor Obrero som har både ett och annat lik i garderoben.

Med tanke på filmens titel så borde man kunna förvänta sig horder av zombies på väg mot mänsklighetens undergång, men man upptäcker snabbt att Zombie Holocaust är en kannibalfilm i förklädnad. Inte förrän i slutet så dyker ett par ynka zombies upp, tills dess följer den utstakade kannibalcykeln med dekapiteringar, tarmätning och pålningar. Fast man kan inte både äta kakan och återuppliva den. Förvirringen är därför ett faktum och att manuset har feta brister går inte att stryka under foten med. Mycket till innehåll har inte Zombie Holocaust, även om man slänger in repliker som ”But Dr. Dridock. Do you really think we’re that much different from savages?”. Men sjuhelvete vad italienarna kan skapa stämning. Synthmusiken fyller som vanligt scenerierna med god vigör, även om den inte håller lika hög klass som i många andra skräckklassiker. Inte minst är det emellertid de obehagligt realistiska effekterna som inger respekt.
Trots sin näraliggande stämpling som efterapning så är det väldigt lätt att förstå hur Zombie Holocaust förtjänat sig själv en egen piedestal att stå på när man ser dess imponerande katalog av grafiska våldsscener. Sjukhusdissekeringar genomförs till vår allmänna beskådan, infödingar festar sig på expeditionsmedlemmar, medhjälpare fastnar i smärtfulla fällor och i filmens ofta hyllade höjdpunkt för goreälskare blir en zombies ansikte mosat med en utombordsmotorpropeller. Långt innan både Hannibal (2001) och Saw III (2006) så hittar vi dessutom en scen med ett uppsågat kranium. Kort och gott tillfredställer filmen de mest blodtörstiga fansen.

Sköna ledskådespelerskan Alexandra Delli Colli (New York Ripper, The) har fått det ärofyllda uppdraget att vara nudisten i filmen. Till lågmäld porrmusik får vi i hela två scener se henne klä av sig innan det är dags för stora finalen där hon fullkomligt naken ska offras hos kannibalerna. Fascinationen vid sex och nudism har alltid varit stark i den italienska kannibalfilmen. Målet tycks vara att i en rebellisk akt mot den själatyngda katolska kyrkan en gång för alla bevisa att människor bara är av kött och blod.

För den amerikanska publiken är filmen mer känd under den eminenta titeln Dr. Butcher, MD.. I den versionen förekommer en ny titelsekvens med material från det oavslutade projektet ”Tales That Will Tear Your Heart Out” och en del namn har ändrats för att passa titeln.
Britten Ian McCulloch från Zombie Flesh Eaters ger jag inga klagomål men skådespelarna i allmänhet tycks ha svårt att reagera till allt det hemska de ser och skriker istället bara rakt ut utan att försöka göra det åtminstone en uns trovärdigare.
Filmens större fascination vid antropofager än vid levande döda, trots den rätt klarspråkiga titeln, är inte dess största problem. När Lori beskriver sin mentor med orden, ”He is one of our top anthropologists, we are all waiting for him to win the Nobel Prize.” Så kan man inget annat än skaka på huvudet och skratta. Vad dessutom Lori som offer hos kannibalerna i slutet handlade om får vi heller aldrig svar på innan eftertexterna bestämmer sig för att avbryta filmen.
Men dessa exempel talar absolut inte för hela filmen. Inledningen med den dunkande musiken som avslöjar en mystisk man som smyger in på sjukhuset för att såga av en hand är bara början på en suggestiv stämning som av och till håller lågan igång filmen igenom. Att negligera Zombie Holocaust vore därför ett misstag. Det magnifika sminket och specialeffekterna kommer få dig att både rysa och äcklas. Precis som det ska vara när man ser en äkta italiensk skräckklassiker!

Zombie Flesh Eaters

När George A. Romeros Dawn of the Dead (1978) släpptes i Europa klipptes den om av Romeros italienska skräckkollega Dario Argento med ny musik av dennes favoritgrupp ”Goblins”. Argento släppte sin version under titeln Zombi som en fristående film, inte en fortsättning på Romeros Night of the Living Dead. När Zombi blev en stor succé bestämdes det att Lucio Fulcis nyaste film som redan var i förproduktion med ett klart manus skulle försöka kassera in på populariteten. Efter att lagt till en ny början och slut släpptes filmen som Zombi 2, trots att den inte har något att göra med Romeros klassiker, något den också fick oförtjänt stor kritik för. I många länder lanserades den också som en fristående film. I USA där den fick heta kort och gott Zombie kunde man i slutet av filmens trailer läsa att det utlovades att kräkpåsar, som på flygplan, skulle delas ut i biograferna där filmen visades i respons till dess ovanligt höga halt av våld och gore för en skräckfilm vid denna tid. I Storbritannien blev filmen förbjuden under epitetet ”Video Nasty” och till Sverige kom filmen faktiskt inte förrän 1997 då den släpptes på video under namnet Zombie Flesh Eaters.
En segelbåt som tillhör den berömde forskaren Dr. Bowles driver in i New Yorks hamn, men när kustbevakningen äntrar båten finner de inte en enda levande själ ombord. Däremot en död själ – tillhörande en rasande zombie som går till attack. Det märkliga fallet intresserar journalisten Peter West som tillsammans med forskarens dotter följer spåren efter hennes far till den västindiska ön Matool. Vad de finner där är en förskräcklig pest som förvandlar sina offer till riktigt ruttna typer – som dessutom är till synes omöjliga att förgöra!

I motsats till Romeros radioaktivt uppiggade levande döda hämtar Zombie Flesh Eaters istället inspiration från 1930-talets voodoozombiefilmer som White Zombie och I Walked With a Zombie. Förklaringen till fenomenet hålls skönt nog på en låg diffus nivå. Finns inget vidare bra sätt att lägga fram hur döda kommer till liv igen. Men vad jag gillar bäst med just zombierna i filmen är att de inte har de superkrafter de kom att ha i Fulcis senare filmer där de kan både teleportera sig och få folks inälvor att kräkas upp med bara tanken. Här går de långsamt men har en jäkligt bra aptit. På människor dvs. Precis som det ska vara!
Filmens våldsamhet och magstarkt grafiska gore tog sin publik med byxorna nere. De är inte heller fy skam idag med effekter som fortfarande står ut. Ansvarig för kraften i våldet är den italienske effektmaestron Giannetto De Rossi vars makeupkonster överglänste de i självaste Dawn of the Dead. Ögon blir penetrerade, kroppar äts, skallar krossar med trubbiga vapen och i en oförglömlig undervattensscen brottas en zombie med en haj! Fast istället för att konstant bombardera oss med blodsprut och köttslamsor låter Fulci istället bygga upp mot en klimax från att ha först lockat vår aptit med en ihågkommen öppningsscen.
Lucio Fulcis fascination vid ögon, närmast utan undantag förekommer det en närbild på någons ögon i hans verk, vrids till det yttersta i filmens mest ökända scen. Ouch!

Som de flesta italienska skräckfilmer under 1970- och 80-talet kunde bara hälften av skådespelarna engelska medan resten talade italienska. Många filmades därför utan ljud för att senare dubbas till de olika internationella releaserna. Zombie Flesh Eaters har inga nämnvärda problem med detta och lyckas komma iväg rätt bra.
I skådespelarlistan hittar vi ingen mindre än Mia Farrows lillasyster Tisa Farrow! Som dessutom är skrämmande lik Mia som ung. I Mias skugga hankade Tisa sig fram i ett par italienska skräckfilmer som denna innan hon slutade sin bana som aktris i början av 1980-talet, vilket är fullt förståeligt efter att ha sett henne som forskardottern Anne Bowles. Insatsen är godkänd, speciellt i jämförelse med många andra i genren, men absolut inget nämnvärt.
Lucio Fulci hade som många regissörer har en vana att göra en kameoroll i sina egna filmer. I Zombie Flesh Eaters skymtar han förbi som Peter Wests redaktionschef på tidningen.

Äventyrselementet är uppskattat medan manuset blir aldrig så korkat så man kan vara van vid efter att ha sett dessa italienska skräckfilmer. Filmen blir både spännande och tät utan irriterande moment. Fotot är även stundtals riktigt snyggt. Fulci var känd för att vara en oerhört tekniskt kunnig regissör. Zombie Flesh Eaters är kanske inte det bästa exemplet på det, men den visar hur han kan bygga upp en ruvande atmosfär. Djungeltrummor slår dessutom en ständig rytm på ljudspåret vilket gör varje solig strandscen mer skrämmande än de flesta moderna skräckfilmers becksvarta korridorscener. Filmens inledande syntmusik av Fabio Frizzi är ett ledmotiv värt att lägga på minnet men som helhet når musiken inte samma höjder som i Argentos filmer.
Zombie Flesh Eaters blev en enorm succé och orsakade en explosion av zombiefilmer som tävlade om att dominera denna nischa marknad samtidigt som den upphöjde Fulci till en skräckikon. Filmen är också i mitt tycke kanske hans bästa skräckfilm och en sann zombiefilm i all sin prakt. Så om du gillar skräckfilm får du inte missa denna zombieklassiker!

“When the earth spits out the dead, they will rise to suck the blood of the living!”

Staden med levande döda

Första filmen i den italienska regissören Lucio Fulcis inofficiella Gates of Hell-trilogi (tillsammans med Beyond, The och The House by the Cemetary) inspirerades av skräckförfattaren H.P. Lovecrafts verk. I Staden med levande döda kan vi också finna häxor, helvetesportar och annat djävulskap som ofta florerade i Lovecrafts noveller.
När prästen William Thomas hänger sig i ett träd på kyrkogården i det lilla samhället Dunwich begår han en oförlåtlig dödsynd. Vad ingen då anar är att han genom sitt självmord har besannat en urgammal sägen som slår upp helvetets portar på vid gavel. Och ur dess gap spyr jorden ut horder av djupets onda andar som vill döda allt levande.
För att stoppa denna blodiga förintelse måste nu helvetets hål täppas igen. Detta innan alla helgons dag som närmar sig med stormsteg – annars kommer snart hela jorden bevandras av de levande döda.

Filmen kastar oss in i händelsernas förlopp och snabba klipp håller hela tiden tempot igång fram till slutet som blir något av en röra när handlingen byts ut mot att fokusera på stämning och dimfyllda skräckscener. Och det är just Fulcis visuella språk som ofta har lyfts fram och hyllats, förutom självklart att han kallats för ”the goriest filmmaker ever”. Även Staden med levande döda har en stilfull scenografi, men rätt så löjlig handling och agerandet är nästan aldrig på topp. Det tycks att de måste poängtera varje ord eller känsla ett steg för mycket vilket lätt bjuder in till överspel. Men denna form av osynkade munrörelser och over-the-top agerande har blivit ett signum för den italienska skräckfilmen och någonting man får göra sitt bästa för att svälja.

Tillskillnad från George A. Romeros zombies som har en logik grundat i någon form av ”realism” har Fulcis levande döda superkrafter, kan teleportera sig och tycks uppvisa stunder av levitation. Ta med biten om häxor och helvetesportar så blir dessa inslag en aning svårsmälta för de som söker mer ”jordnära” rysningar. Men så kommer också den italienska skräckfilmen ur exploitation-genren. Vikten ligger vid grafiska våldscener och Staden med levande döda är definitivt inget undantag som innehåller många ökända starka scener. Tarmkräkningen och en scen involverade ett huvud och en borrmaskin tillhör de mest omtalade. Men trots ytterst grafiska våldscener så blev Staden med levande döda inte stämplad som en Video Nasty, Storbritanniens lista på de värsta av värsta, som Fulcis tidigare film Zombie Flesh Eaters och senare Beyond, The blev. Fast det hindrade den inte från att bli förbjuden i bl.a. Tyskland, trots många omklippningar.

Som i många italienska skräck eller giallo-filmer vid den här tiden så hittar vi en svenska med i rollistan. Janet Ågren spelar en neurotisk patient till psykologen Gerry (Carlo De Mejo) som i och för sig tycker att sjuttio procent av den kvinnliga befolkningen har en neuros. Blandningen av italienska och amerikanska skådespelare håller annars vanlig nivå. Som den lokale byfånen Bob hittar vi Giovanni Lombardo, under sitt artistnamn John Morghen, som var med i flertal våldsamma skräckfilmer under den här perioden.

Fotot innehåller både Fulcis kännetecken med närbilder på ögon under spänningsscener och effektiva point-of-view filmningar som fångar in dig i vissa hoppa-till-ögonblick. Lyssna även efter alla skumma djurläten som lagts på ljudspåret.
Den notoriske Fulci var inte den trevligaste regissören enligt skådespelare som han regisserat men med Staden med levande döda skapade han en av flera kultklassiker som om man tittar bortom de ibland undermåliga rollprestationerna och fåniga handlingen närmast blir en filmisk mardröm med sitt frosseri i effekter som både chockerar och imponerar än idag. Filmen svagaste punkt ligger i hans fascination av det metafysiska, speciellt hur världarna för de levande och de döda går in i varandra, något han skulle fortsätta med i Beyond, The (1981), men för alla som vill ha lite äkta chockhorror så är Staden med levande döda ett måste.

Land of the Dead

I början var det Night of the Living Dead (1968) där de döda kom tillbaka. Sedan kom Dawn of the Dead (1978) där människorna flyr sina hem när de döda tar allt fler liv. Sist fick vi se Day of the Dead (1985) då herraväldet på jorden inte längre var mannens utan de dödas. Nu har George A. Romero återvänt till genren som han var med att skapa – zombie-filmen – och göra en fjärde del i sin Dead-trilogi. Filmen som varit i produktionshelvetet i många år, från att först ha hetat ”Dead Reckoning”, ”Twilight of the Dead” och ”Dead City” innan namnet slutligen landade på Land of the Dead, har stora förväntningar på sig. Det var tjugo år sedan Romero släppte sin senaste zombie-film, medan genren tagits över av Hollywood och MTV-regissörer på senare år. Med Land of the Dead visar Romero att han fortfarande har starkast förståelse och respekt för zombierna, men att han idag inte är så mycket bättre än sina yngre kollegor. Land of the Dead är en actionpackad gorefest som smäller av splattereffekt efter splattereffekt utan att inneha den samhällskritik som de tidigare delarna i serien har.
Världen har övertagits av zombies och de överlevande barrikaderar sig själv inom en fortifierad stad för att hålla de levande döda ute. Medan de rika gömmer sig och lever i lyx i stadens högsta hus, Fiddler’s Green, och styrs av den mäktige politikern Kaufman lever resten av befolkning i kaos på stadens gator. Men utanför stadens väggar håller en arme av levande döda på att byggas upp och ta sig emot staden. En handfull legionärer tar saken i egna händer och med hjälp av stridsfordonet ”Dead Reckoning” försöker de skydda de levande från de döda.

Om ni tycker att filmen är lik Romeros tidigare film Day of the Dead så har ni rätt. Land of the Dead är delvis baserad på det långa originalmanuset till filmen vilket medför en viss upprepning i handlingen. Historien har tydligen inte rört sig så mycket sen senast och även här ser vi hur en zombie i fokus har börjat utveckla någon form av intelligens.
Det som jag tycker är synd är att karaktärerna mer liknar karikatyrer, med samma mönster av stereotyp som Hollywood-filmerna har. Coole Dennis Hopper är ett härligt återseende men hans rike toppolitiker tycks stundvis mer som en löjlig diktator när varken satiren eller samhällskritiken aldrig utvecklas vidare långt, samtidigt som att några personer i hans omgivning aldrig presenteras. Simon Baker har rollen som den moraliske hjälten, men bäst är Robert Joy som den eldbitna skarpskytten och följeslagaren Charlie. Välspelat trög lyckas han att göra den svåra rollen som den typiska komiska bifiguren levande. Asia Argento, dotter till Romeros polare och skräcklegend Dario Argento, blir emellanåt löjeväckande när hon spottar ur sig ”Fuck” i var och varannan mening för att låta ghetto. Om vi skär av det ur dialogen är hon en tuff, och inte minst snygg, actionhjältinna. Jämförelsevis är typen av roller mer lik de vi får se idag, unga och actionlystna, vilket jag inte tycker passar i en Romero-film.

Vad som Romero emellertid gör rätt tillskillnad från sina kollegor är att det aldrig blir sliskigt dramatiskt. När man blir biten så är man och då finns inte så mycket att göra åt saken förutom att skjuta sig själv eller bli skjuten. Inga tiominuters tårduschar här inte. Medan andra filmer upprepar gammal skåpmat kommer Romero med fräscht kött till genren om hur man tacklar de levande döda.
För visst är det en riktig fartfylld action; ingen chans att den lider av rigor mortis. Det är inte den bästa delen i denna likstela kvartett. Men med sin ändå tillräckligt originella historia och härliga kalasande i makeup och zombie-effekter, jag känner inte direkt för en blodig steg efter filmen, så är Land of the Dead bättre än det mesta som kommer ur skräckgenren idag. Ingen blivande klassiker som sina bröder men välvärd ett besök!